Sonen accepterar inte att vi ses!

Jag tror det är en vanlig reaktion på sonen. Å vad man gör jaaa de det massor av tid

Låt det ta en LÅNG tid, fortsätt träffas men kanske utan barnen till vidare, om han ligger i skilsmässa nu så kan det ta ett år innan barnen klarar av att det finns en ny i pappas liv. Han behöver ju inte heller berätta varenda detalj om när ni träffas för sonen. Du behöver itne träff honom till vidare utan kan vara en bekant som pappa träffar ibland till det lugnar ner sig för sonen.

Men viktigast LÅT DET TA TID och då menar jag år inte veckor..

År..är det verkligen den tiden det tar..? Känns hopplöst..

Vill du verkligen sätta dig i denna smeten?
Andras barn är inte lätt även om dom accepterar dig och är trevliga, det drar så mycket med sig.
Ni kan aldrig bestämma semester utan att involvera hans ex.
Hur mycket ansvar ska du ta för barnen?
Hur fördelar ni kostnader, tre barn kräver plats och kostar pengar. Ska ni dela jämnt eller han tar sina kostnader och du dina?
Vill han ha fler barn?
Klarar din man att jämka ihop ny och gammal familj utan att någon blir förbisedd?

Tänk igenom vad DU vill ha ut av framtiden och om han någonsin kan erbjuda dig det.

Han kan erbjuda mig o mina barn det vi behöver. Men har lite svårt att förstå hur jag ska orka ta hand om fem barn.
Har varit singel i tre år nu och inte hittat någon utom denna man som jag fått varma känslor för. De växer inte på trän.
Undrar hur man syr ihop detta? Första steget är att hantera sonen som inte vill.

Men, är det lättare för honom med fem barn? Det är sådant ni måste prata om, en variant är ju att så småning om vara särbos och bo ihop den veckan ni inte har barn(om ni har vv).

Allt går att lösa om alla vill lika mycket men som tidigare det tar TID!
Om år känns hopplöst så kanske ni har för bråttom.

Jag är särbo efter 2 år och det funkar riktigt bra!

Genom att ta det väldigt lugnt. Du får acceptera att det är sonens behov som går före era i det här skedet. Han ligger i skilsmässa säger du och ni har precis träffats. Hör du inte själv hur det låter?
Pojken har sorg nu. Låt han få ha det. Och få tid att acceptera dig.
Erbjuda dig och dina barn ved de behöver? Jag hoppas du menar kärlek och omtänksamhet och inte ekonomiskt. För då suger det verkligen.

Menade att det löser sig m boende, vi får plats.
Klart pojken måste få sörja, det håller jag med om...
Men hur hanteras det, vad säger man till ett barn som är förtvivlat o ser den nya som ett hot?

Håller med Hägris!

Pojkens värld har vänts upp och ned. Han måste få tid att smälta det som hänt, att se livet komma in i nya rutiner och hinna hitta glädje igen. det tar år, inte veckor. Föräldrar och nya partners vill ofta att barn ska hinna med den här processen på ett par veckor, men det är barnens tidsplan som gäller inte er!!

Det ni ska göra är för det första att ge honom gått om tid. Du ska inte träffa honom eller försöka få till några "nu går via till djurparken som en lycklig ny-familj". Träffa pappan när han inte har barnen med sig. Länge.

Pappan ska givetvis inte ljuga om var han är, eller låtsas som att du inte finns. Men prata så lite som möjligt om dig, dvs inte alls om du inte kommer upp i samtalet naturligt. Fokusera på att prata och förklara varför förhållandet med mamman inte funkade, och hur det kommer att fungera i framtiden.

Tänk på att de vuxna har ju levt med uppbrottet mentalt i månader eller år innan den blev ett faktum! Barnen startar sin process den dagen mamma+pappa säger att de ska skiljas, då ligger barnen redan flera månader efter föräldrarna tankemässigt.

Pappa behöver hinna få ett nytt boende, och umgänget måste hinna börja fungera och framför allt _bli vardag_ innan något nytt introduceras (dvs du). När barnen hunnit bli trygga med att pappa inte försvinner utan fortsätter att träffa oss, och det har gått minst 6 månader och barnen ser att pappa och mamma inte blir ihop igen... då kan det vara läge att börja förbereda dem på att träffa pappas nya. Inte förr.

Kort sagt:
Ni ska inte låtsas som om du inte existerar eller ljuga om din existens, men hålla dig och barnen så åtskillda det går för många månader ännu.

Du försöker att bli vän med barnet. Visar att det är han som har första tjing just nu på pappans tid. Men att du finns där för att du bryr dig mycket om hans pappa.

Du kan inte göra något aktivt, däremot mycket passivt. Du kan hålla dig i bakgrunden, inte träffa barnen och låta pappan ta sorgeprocessen med barnen. Ni kan planera så det finns tid för barnen att prata i telefon med sin pappa när du inte är där så de slipper känna att de delar honom den korta stunden. Han kan ta en promenad så du inte är inom hörhåll.

Sedan ska du hålla isär vad de tycker om DIG och vem som helst som kliver in i en sådan situation och du ska försöka hålla coolen. Tar du på dig praktiskt eller moraliskt ansvar för situationen eller försöker forcera relationerna kommer du troligtvis ingenstans men du kan bli först ledsen och sedan arg på pappan och t.o.m barnet för att dina ansträngningar inte betalar av sig.

Se till att inte hamna där utan spara dig tills dina ansträngningar har förutsättningar att betala av sig. Mao satsa på att inte spoilera något nu och orka hela vägen fram tills det lossnar för barnen.

Det kan ta flera år innan han accepterar dig.
Man kan grovt räkna med att för ett barn som är 4 år när föräldrana skiljs så tar det 4 år innan barnet helt har accepterat den nye parntern. Alltså lika många år som barnet är när separationen sker.
Det är en nåt så när bra tumregel sedan beror det ju mycket på kemi och individer också.
Däremot kommer han aldrig att komma över skiljsmässan,,,det kommer alltid finnas en sorg hos barnet gällande detta.
Jag har varit bonusmamma i snart 6 år och stora tjejen som nu är elva är fortfarande ledsen för att mamma och pappa inte bor ihop...det betyder ju inte att hon inte tycker om mig. Jag har gjort klart för henne att hon både kan tycka det är tråkigt med skiljsmässa men ändå trivas med mig...att det är något naturligt.

jag tror denna kille är i en stark sorgefas och det är naturligt att agera ut. Det är viktigt att förklara för barnet att det inte kommer bli mamma och pappa igen men att man samtidigt ger barnet lov att sörga...men det skal inte gå ut över dig.

Tack för alla fina och förståndiga svar, de har varit bra stöttning och har ökat min förståelse för vad som sker.
Pojken kontrollerar nu sin pappa, de vill ständigt veta var han är, kollar hans mobil, frågar vilka som är där, vilka han umgås med. De hörs både morgon och kväll när barnen är hos sin mamma och däremellan kan det vara någon glömd bok eller jacka som ska lämnas. Pappan mår dåligt av att en av sönerna tar det så hårt. Han känner att hans mamma lämnat honom då hon träffat en ny. Hon har naturligtvis inte lämnat honom, men han upplever det så. Han är nu livrädd att pappan också ska försvinna för honom. Pappan försöker att inte "trigga" dem och att få dem att förstå att det inte är konstigt att han måste få gå vidare i livet. Samtidigt är han kanske väl "lyhörd" för deras reaktioner, men det är svårt att undvika när det har varit så stora omställningar i livet på kort tid.
Han vill inte gå "fullt in" i ett förhållande så att hans barn (som inte har kommit så långt i sin process) får mer osäkerhet än vad de har nu... De vaktar på honom som"hökar" och har ett enormt kontrollbehov. Det i sig skapar ett "hinder" för honom som han tror och hoppas skall försvinna med lite tid och att de får se att han faktiskt finns där för dem och inte "försvinner"...
Pappan vill alltså inte gå in i förhållande ens varannan vecka för att slippa ge barnen svar de inte vill ha på sina frågor om vem han umgås med.
Är det så det fungerar? Är det rimligt? Mycket tacksam för fler svar :o)

Jag förstår att barnen känner så men pappan måste sätta gränser. Det är inte okej att de kollar hans mobiltelefon, det måste han göra klart för sina barn, han älskar dem och tänker inte överge dem men de får inte kontrollera honom.

Nej, det är inte rimligt och inte så det ska fungera. Barn ska inte styra sina föräldrars liv och föräldrarna ska inte tillåta dem att göra det. Detta är inte det samma som hänsyn.

Om du är tillräckligt viktig för denne man hittar han ett sätt att balansera umgänget så att det finns utrymme för alla. Som skild kommer han alltid att ha en vågmästarroll i förhållandet mellan sina barn och sin partner och om han inte klarar av att få till det på minsta sätt nu kanske han aldrig kommer att kunna axla den rollen tillräckligt väl för att ni ska kunna ha ett fungerande styvfamiljssliv.

Frågan du ska ställa dig är inte vad pappan eller barnen vill utan vad DU vill. Vill du vara någons hemliga sängvärmare ständigt beredd att försvinna för att han inte ska behöva ge sina barn svar de inte vill ha. Han kunde iså fall lika gärna låtit bli att skilja sig, leva kvar med mamman och ha dig som hemlig älskarinna.