Hittade (vår)min biologiska mamma på chilenska Eniro:)

Å så glad å varm jag blev när jag läste ditt inlägg.

Men hur försvann ni liksom, vem tog er

Så underbart det låter! Jag önskar att alla adopterade som önskade det kunde hitta sina biologiska föräldrar.

Ja.... många inblandade troligen, det var MÅNGA barn som försvann under Pinochetts tid. Mammorna fick aldrig veta något. Det var handel med barn. I det program som hon var med i fann dom bevis för det.
Men i vårt fall vet vi inte sanningen, men försvann gjorde vi enligt henne.Hon var då mycket fattig och genomgick en svår graviditet, med följd av att vi föddes i sjunde månaden och alla behövde vård, vi och hon.
Hon blev lovad att vi skulle bli VÄL omhändrtagna medans alla tillfrisknade, och den dagen hon blev frisk och kom för att hämta oss ville ingen svara på vart vi var. Man kan inte föreställa sig chocken och bedrövelsen av att blivit av med sina barn!!!!!!! Men idag är hon och vi dom lyckligaste som funnit varandra efter alla år

Hon var mycket fattig. Blev gravid när hon var 18 år. Min syster och jag var mycket sjuka när vi föddes. Vi föddes i 7:e månaden och hade allt som fattigdom kan dra med sig. Diarre, löss, lungproblem (eftersom fattiga oftast på den tiden värmde huset med glödande kol på golvet) utan vård kunde vi dö. Jag hade även misstänkt tubekolos som jag fick behandling för. Hon sökte vård flera ggr... men hade inte råd att betala sjukhuskostnaderna, så hon avslutade den flera ggr. De reagerade på sjukhuset till slut och sa till henne att hon var omedelbart tvungen att få någon anhörig att betala vården åt oss. Men ingen kunde hjälpa henne. De var tyvärr lika fattiga som henne. Sjukhuset lovade då att de skulle färdigbehandla oss och vi skulle få vara på ett barnhem under sjukhusets regi, hon skulle få träffa oss dagligen om hon så ville. Hon skulle få tillbaka oss den dagen hon kunde bevisa att hon hade råd. De sa till henne att skriva på några papper. som hon gjorde i god tro att vi skulle få vård. Men vi försvann omedbart efter att hon skrev på. ( jag har själv inte sett någon underskrift i adoptionspapprena från henne ) Hon fick ingen förklaring vad som hänt oss. Om vi levde eller något annat. De tvingade ut henne från sjukhuset. Så hon försökte slå sig in. Skadade sig i handen allvarligt när hon försökte slå sig in genom en fönsterruta. Ärren syns änn idag. De satte henne i fängelse så de fick tyst på henne. Därefter "gav hon upp" och tröstade sig i alkohol under en längre period. När fem år gått och hon en dag vaknade utan skor, tvärslutade hon att dricka. Hon hade då fått ytterligare ett barn. hon började ett nytt liv. Flyttade till Santiago och började jobba dygnet runt... Jag tror att myndigheterna .. även sjukhuset fick sig en hacka för att lura och utnyttja situationen av en fattig ung människa som ej hade råd och ork att göra sig hörd. Under diktaturens styre så tar grymma människor tillfälle i akt. Men man kan också fundera på hur vi hade haft det om vi varit kvar?? hade vi/ jag överlevt?? Tänk om det varit mig detta hänt... jag har idag en liten son som är 1 år och två månader. Tänk om han försvann !!!???? jag skulle inte överleva sorgen!!!! Många funderingar kommer!!! I våra adoptionspapper står en helt annan version. Den har vi valt att aldrig tro på. Där det står att hon frivilligt skrev på alla papper för en adoption. Att hon uttryckte att hon struntade i vad som hände oss och att hon vanvårdade oss. Vi är födda 4 månader tidigare säger hon. ... det är mycket som inte stämmer.

Oj då... nu skriver vi båda två.... syrran också. Vi har samma inloggning.. om ni undrar. Såg inte att hon också skrev..

Ha ha.... ja det gör vi visst, enäggstvillingar är man ju he he, sov gott älskade syster