Hur mycket ska barnen bestämma?

Jag tycker det är jätteviktigt att mina barn själva lär sig ta ansvar för sig själva, därför låter jag dem bestämma så långt det är möjligt om sig själva (dvs lära sig känna efter om de är frusna och vill ha vantar, eller om de har lekt färdigt på lekplatsen, eller om de är hungriga, eller om de är kisssnödiga). Jag frågar dem därför ofta saker. Jag frågar ALDRIG om jag inte tänker respektera deras svar. Är det för kallt att gå utan mössa så säger jag "idag är det kallt, det är mössväder". Alla situationer där jag kan tänka mig vilket alternativ som helst låter jag barnet vbetsämma (trappor eller backe hem från dagis för de bestämma, att vi ska hem däremot har jag bestämt).

Jag försöker att inte ta onödiga strider med min son. Så därför kan jag ibland om det passar låta honom bestämma en del saker. Han har flera mössor som är likvärdiga i funktion men olika färg t.ex. Vad hindrar att han får bestämma mössa då? Eller ifall han vill ha gympaskorna eller ett par andra skor, bara funktionen passar. Ofta blir han väldigt nöjd om han får bestämma något på det viset, och följer med ut i bara farten.

Och om han vägrar ha mössa kan vi faktiskt gå ut en stund så han får känna att det är kallt utan mössa, då vill han sätta på sig den. Hellre det än att vi ska ha en stor strid inne där han sliter av sig mössan och jag sätter på den upprepade gånger.

Självklart är det omöjligt i situationer där man har en tid att passa, t.ex. när vi ska iväg till dagmamman. Vill han inte klä sig då, håller jag i honom och klär honom. Men om vi är lediga en morgon och han inte vill klä sig kan jag vänta och säga att han får komma när han vill klä sig. Kanske är det inkonsekvent, men jag tror ändå barn kan fatta den skillnaden. Idag ska vi iväg - OK då måste jag klä mig när mamma vill. Nästa dag är vi lediga - då får jag bestämma mer som jag vill.

Vi låter våran 5-åring vara med och bestämma eller påverka t ex vad vi ska ha för mat, vad vi ska göra nån viss dag eller vilken film vi ska hyra. Men vi är noga med att klara ut att i slutändan är det ändå vi som bestämmer.

Viktigt tror jag är att de känner sig delaktiga i vardagen. De får enkla vardagssysslor som ska göras och de får även vara med och påverka vissa beslut. Men man måste ju vara stark nog att sätta ner foten när förslagen blir allt för orimliga.

Jag håller helt med dig TS, tycker det måste vara jobbigt för ett barn under 3 att hela tiden behöva fatta massa beslut som kanske känns stora för dem.

Man vet ju själv hur jobbigt det kan vara med beslut ibland, som man själv tvingas ta, som svininfluensavaccinet tex, som jag mår dåligt av.

Att hela tiden kräva att barn ska ta massa beslut tycker jag är taskigt.

Sen ska man så klart känna av sitt barns signaler. Men säger man "nu går vi till lekplatsen" glatt, så är ju barnen ofta med på det. Det är hur man säger det.

Det är nog hur man frågar, när föräldern liksom velar och inte vet riktigt själv, eller när det är ok vilket som.

JAg tycker det är självklart att låta min (nu) tvååring få vara med och fatta de beslut som hen klarar.
Jag frågar ofta, men ser till att begränsa antalet val (Vill du ha vatten eller mjölk till maten? Vill du ha äpple eller päron?)

JAg ställer också vissa lite mer öppna frågor, men bara när jag är beredd att barnets svar (Fryser du? Är du hungrig?) och om jag tror att jag har mer rätt än barnet så väntar jag en stund innan jag fattar ett nytt beslut (Nu tycker jag det är kallt så jag tror du behöver en tröja till. Jag börjar bli fikasugen, kom så går vi och fixar lite mellanmål)

VAd gäller valet med vilka skor eller vilken mössa tycker jag det är givet att ungen får välja bland det som finns i hallen.

Jag tror också det är viktigt att redan små barn får känna att deras åsikt räknas och att de får en möjlighet att prova.

Min son på 19 månader får bestämma mycket själv. Självklart får han inte 10 saker att välja på utan 2 max 3. Han kan få bestämma kläder själv tex. Hur ska han annars lära sig att ta bestlut om han inte får träna på det? På sin fsk får han bestämma vilken frukt han vill ha mm. Allt för att träna honom inför livet. Ju äldre han blir ju mer valfrihet kommer han att få när han ska ta beslut

jag vaktade en unge ett tag vars föräldrar ville att hon skulle få bestämma kläder middag osv... helt sjukt

Mamma sa en mycket bra sak till mig när jag väntade min son
" Det ska vara föräldravälde och inte barndiktatur"

Men självklart kompromissar jag om det behövs.

En sak jag finner märkligt är föräldrar som frågar barnen något som man redan bestämt. T ex "vill du..." när barnets svar ändå inte spelar någon roll. Det brukar kallas skendemokrati och har redan prövats med tveksamt resultat.

Många har svarat på att barnen får ta beslut om mössor osv. Men när det gäller relationsbeslut då?

Jag vet t ex att min son kan säga jag tycker inte om han, eller hon. Självklart kan jag fråga varför och sedan respektera hans svar och försöka bolla det med honom (i den utsträckningen han förstår, han är ju trots allt 3 år bara)

Däremot skulle jag inte säga
-jaha men då ska vi inte träffa honom mer.

Framförallt inte om det t ex är min väninnas barn. Jag tänker även att de små kan vara så nyckfulla och säga så om alla möjliga bara för att de lärt sig säga det. (min pojke kan t o m säga att han inte tycker om oss....) Jag försöker istället lära honom att se det fina i de andra barnen. Sen har ju barn personkemi också, mer eller mindre bra sådan. Men jag tänker att det borde vara lättare att försöka uppmuntra i denna ålder till att försöka leka med de flesta(utan utfrysningstendenser och mobbning)

Hur gör ni i de situationerna?

pompes pappa skrev 2009-10-13 21:37:36 följande:

-vill du gå och fika?
Ja, om det är så att ni har dagen öppen och detta är en aktivitet du gör för barnens skull, men det finns andra alternativ som du kan tänka dig. Är det redan bestämt så säger jag bara "Nu ska vi gå och fika!" Häromdagen trodde jag barnen ville åka och bada, så jag frågade "vill ni åka och bada?! "nej" sa de "okej" sa jag (bada är en av många familjeaktiviteter vi gör för att de tycker det är roligt), "vad vill ni göra då?" "vi vill till Slottsskogen" Okej, inga problem, då gör vi det istället.
- Vill du gå till parken?
Ja, se ovan.
- vill du ha mössa?
Om det är minusgrader eller blåsigt säger jag att det är mössväder, jag frågar inte "vill du ha mössa?" utan jag säger "fryser du? om du fryser om huvudet har jag mössan här" Jag vill att de ska lära sig känna efter själva om de är kalla.
- Vill du gå hem?
Om det kvittar mig så frågar jag, behöver vi gå hem så frågar jag inte.
- Vill du äta mat?
"Är du hungrig?Då fixar jag gärna något att äta", exempelvis på kvällen då de ibland äter något innan de lägger sig och ibland inte alternativt "nu är det frukostdags"
- vill du sova?
"Är du trött?" Jätteviktigt att lära sig känna efter när man är hungrig och trött. Men jag vet när de börjar bli trötta och då säger jag att det är läsdags, ibland märker de inte att de är trötta förrän de gör en stillsam aktivitet.
- vill du leka med den?
Självklart, se ovan.
- Vill du bjuda den och den på kalas osv osv?
Absolut, fast här får man ju som vuxen tänka efter innan. Hur många barn ska bjudas? Är det några som "måste" bjudas? Att plocka ut sex personer som ska bjudas ur en dagisgrupp på 20 är en för svår uppgift för ett litet barn, men även ett litet barn kan ha ett litet kalas och få välja en eller två kompisar som ska bjudas.

Bengke! tack för svar!
Jag tycker det där en ganska svårt. Jag kan märka så tydligt att min pojke har sjukt dålig personkemi med vissa av mina vänners barn och det är tråkigt för min skull... så det är ju lite för egoistiskt. Jag ska nog omvärdera det där litegrann.

Som sagt jag har drabbats lite av att jag och min i vissa avseenden är lite för bestämmande. Vår pojke har ju faktiskt börjat bli stor och måste få känna sig delaktig på ett annat sätt.

MEn samtidigt tycker jag det är tråkigt att han systematiskt väljer bort vissa barn som jag inbillar skulle kunna vara roliga, eftersom att vi lättare hade kunnat göra familjegrejer. Sedan är jag även orolig för att man ger upp för lätt. Kanske kan man stimulera barnen och jobba på att de får bra personkemi med barn som de har dålig personkemi.

Det där med dagiskalas tycker jag är superjobbigt. Jag är en sådan person som själv är känslig för känslor av utanförskap osv, därför hade jag most probably bjudit hela dagis och sedan hoppats på att inte alla kunde komma

Jag har hört att vissa bjuder in barnen på dagis som är i samma ålder typ alla treåringar på treårskalas osv.

Just nu vet jag att min pojke BARA vill leka med två st helst av allt. Jag tycker det känns lite klurigt, men dagispersonalen har själva sagt att de jobbar hårt för att hela treårsgruppen ska lära sig att leka med varandra allihopa.
På vår förskola har nämligen treåringarna delat upp sig i två läger. OCh de är inte alltför goa mot varandra alla gånger över gängen så att säga. Sen blir barnen oerhört sårbara om två av gängmedlemmarna är sjuka....och de står där själva

Intriger, intriger

pompes pappa skrev 2009-10-14 10:00:48 följande:

mina barn får bestämma ganska mycket.

om vi ska fika, gå till parken eller gå hem kan jag fråga ett barn i 2-3 årsåldern om jag det inte spelar någon roll för mig vilket av det vi gör. har jag däremot själv en önskan att göra något av det uppräknade så frågar jag inte ett så litet barn efter deras mening och det ska mycket goda argument till från barnets sida för att jag på annat sätt än jag planerat.

om barn vill ha mössa eller inte har jag aldrig diskuterat, jag brukade klä på mina små innan vi gick ut, blev det protester eller mössan åkte av senare kommenterade jag aldrig det utan stoppade bara mössan i fickan och väntade tills barnet bad att få sin mössa för att det var kallt eller frågade barnet om det ville ha mössa efter en stund. samtliga har efter några minuter valt att ha mössa när det varit kallt.

äta och sova frågar jag inte småbarn om, men de bestämmer absolut själva eftersom jag inte riktigt förstår hur man skulle kunna tvinga någon att äta eller än mindre sova. dock erbjuder jag bara mat och nattning på vissa bestämda tider.

vilka de vill leka med eller bjuda på kalas har de också fått bestämma själva så fort de överhuvudtaget haft några önskemål.

jag vill ha självständiga barn som vill och kan ta ansvar och då förstår jag inte riktigt varför jag ska bestämma en massa saker bara för bestämmandets skull. de får bestämma själva så länge vardagslivet fungerar bra och de inte skadar sig själva eller andra.

Barn ska få bestämma saker, men den vuxne bestämmer när barnet får bestämma.

Barn ska få bestämma saker, men den vuxne bestämmer när barnet får bestämma.