Hur mycket ska barnen bestämma?

Jag ställer inte en fråga till en 2-3-åring, om jag inte verkligen anser att barnet ska bestämma saken själv. De enda frågor jag egentligen ställer är av typen "Hur mår du?", "Har du roligt?" och liknande.

Däremot kan jag ställa upp på barnens påhitt i bland för att visa lite god vilja. Jag skulle kunna vara nästan lika extrem som mamman i ditt exempel. Om barnet sa till innan vi gick in till ÖF att h*n ville gå en annan väg, och om jag tyckte tiden räckte till och om jag iddes - då skulle jag helt klart kunna gå tillbaka och börja om från början!

Personligen så vet jag att barn som är 2-3år inte kan bestämma själv då dom oftast inte förstår vad det handlar om och blir förvirrade av att bestämma själv. Och sen så är dagens föräldrar väldigt osäkra i sin föräldraroll å blir sk curling föräldar. Barn behöver tydliga regler å rutiner just för att dom ÄR barn.

Tror inte vi nånsin skulle komma i tid till varken dagis, bussar, till sängs på kvällen eller lyckas komma ut och leka om sonen (snart 3) skulle få bestämma och fundera på alla beslut. Det skulle nog mest likna kaos och jag tro inte varken han eller vi skulle må så bra av det. Faktiskt.

Jag låter mina barn bestämma saker där valet de gör är okej oavsett vad det blir. För i såna situationer ser jag inget egetvärde i att jag som förälder ska bestämma bara för att.

Tex om vi är i centrum och jag blir halvsugen på att fika kan jag fråga min 3 åring ifall han vill fika. Vill han det gör vi det, vill han inte struntar vi i det. Är vi i parken och leken händer det att jag frågar om vill gå hem. Men självklart frågar jag inte om jag redan bestämt att vi ska gå nu, då säger jag bara att nu går vi.

Jag håller nog med alla er ovanstående på olika punkter;

Lövet jag kan hålla med om att man kan visa god vilja OM barnet faktiskt sa till långt innan och jag inte riktigt iddes lyssna på det från början och sedan insåg att det varken gjorde från eller till. Men det skulle varit ett extremt undantag för mig att göra så!

Anirac1: det är precis det jag tänkte men inte uttryckte CURLING. Och det provocerar mig nåt oerhört. Jag får faktiskt bita mig i läppen ett par ggr i veckan på lekplatsen här i stan. (speciellt när man ser hur barnet blir mer och mer hysteriskt och det enda barnet behöver är någon som kan vägleda dem)

och framförallt sista talaren här DCL...Det är just det som förundrar mig. Hur hinner dessa föräldrarna låta barnen ta alla dessa beslut?

Jag är kanske ingen grottmänniska trots allt. Jag vet att både jag och min sambo emellanåt diskuterar det faktum att vi tycks vara ganska sällsynta i vår uppfostringsstil iallafall här där vi bor och det kan sätta lite griller i huvudet på oss ibland, men innerst inne är vi nog rätt säkra på att vi gör "rätt" Vi vet iallafall inte hur vi skulle kunna göra "rätt" på det andra sättet. Det verkar svårt.

Vore intressant att höra om någon tycker jag är stenålders!

Jag tycker likadant! De måste ju öva sig i att bli självständiga och ta beslut, men de ska samtidigt ha de där fasta ramarna runtomkring det område de bestämmer över.

Sedan är ju vissa frågor sådant man frågar i ett informationssyfte, såsom om hen vill ha mat. Om det är middag för familjen är frågan absurd men säg att man är ute på stan och ska käka lunch och är osäker på om barnet är hungrigt eller om man ska vänta en stund med att gå och äta.

det kan jag också köpa faktiskt. Både första och andra exemplet. Dvs
jag kan fråga mina barn om de vill ha äpple eller banan om jag vill att de ska få i sig frukt.

Men om jag frågar barnen om de vill ha gröt, fil, macka eller välling till frukost utbryter kaos. Eftersom att valmöjligheterna innefattar så många nya val. Typ ska de va äppelmos eller lingonsylt till gröten, ost eller leverpastej på mackan. Nä usch. Jag blir trött bara jag tänker på det.

Samma med parken: Om jag kan tänka mig att stanna i parken ett tag till skulle jag hypotetiskt kunna fråga barnen om de vill stanna en stund till i parken. Men jag gör det sällan, eftersom att oftast stannar så länge vår vardag tillåter. Däremot brukar jag vara "snäll" nog att förbereda barnen på att vi snart ska gå hem.

- typ efter att du klättrat där ska vi gå hem.
Då går vi för annars utmanar barnen oss tills vi blir gråhåriga

pompes pappa
Eftersom jag jobbar på förskola så ser jag detta dagligen hur föräldra velar å mutar sitt barn....

Det skulle kännas fel att "ge med sig" av typen "Ok, ok, jag gör väl som du säger då!". I stället blir det sådana gånger mer spelad förskräckelse och "Oj! Nej, men menar du att jag gick fel väg? Då måste vi genast gå tillbaka och ta rätt väg! Visa vilken väg som är den rätta!".

Kan din 2-3åring svara på om hen är hungrig? Och hur länge ska man vänta tills barnet själv kan uttrycka att det är hungrigt. Jag kanske har extremt blodsockerfallskänsliga barn, för om vi missar att ge dem mat när de börjar bli riktigt hungriga så är det nästan omöjligt att få idem mat, eftersom att de helt tappat tråden.

Sen kanske de behöver tränas i att uttrycka det mer tydligt(mina barn alltså) kanske är det en följd av vårt auktoritära sätt, att de bara hänger på och väntar på att vi ska ta kommando...