Känsligt barn som har svårt för övergångar

Åh vad härligt med lite liv i tråden! Vi låter den leva tycker jag
Jag väntar ivrigt på mina böcker
Anna Greta: Typiskt FL att få förslag på hur man ska lösa ett problem som inte är något problem ] Vare sig barn eller föräldrar får falla utanför FL mallen liksom.

Min son är väldigt känslig för lukter. Han frågar ofta vad det är för något ifall han känner en obehglig lukt Han är även mycket känslig för hur kläder sitter. Inget sticksigt och lapparna klipper jag oftast bort på tröjor. Jag är likadan, så det är lätt att förstå vad den biten kommer ifrån.

Min kille har väldigt svårt för nya saker. Jag är noga med att förbereda honom på allt numera, både nån dag innan och samma dag, så att han hela tiden är med på vad som ska hända. När han ska pröva något nytt som att tex åka skridskor så är första reaktionen oftast nej. Så man får lirka mycket. Att mamma eller pappa gör först en stund brukar oftast hjälpa, så kommer han igång själv. Men man får inte pusha för mycket eller tjata på honom, då låser det sig.

Doftkänslig är dottern också, jag tror hon har väldigt öppna sinnen och tar in mycket intryck.
Kliiga lappar känner jag också igen. Både jag och pappan tycker inte heller om det så vi förstår henne fullt.
Största problemet just nu är att hon slår sin lillebror för att hon är så svartsjuk och inte vet vad hon ska göra med ilskan. Och han i sin tur håller på att få tänder och skriker mycket.

Spirited-children-boken har jättebra tips och råd hur man lär barnet hantera sin ilska!

Hej, ansluter mig hit. Blev så himla glad när jag har läst genom detta för ibland känner jag mig så ensam gällande min dotter. Hon är ett känsligt barn, svårt med ljudintryck, stora grupper och nya människor. Ingen i min bekantskapskrets har samma "problem" så detta gör att jag känner mig just ensam i min frustration och oro.
Hon började på dagis i mitten av augusti, i starten var det okej, hon grät men var nöjd under dagarna, sov bra och åt bra. Sista veckorna har dock personalen berättat att hon varit orolig, gnällig, sovit dåligt och verkat otrygg. Jag blir ju helt bestört och undrar så klart om det är något fel på henne. MEN! Då blir jag ju så glad när jag läser dessa inlägg (förutom vissa) då jag känner att det visst finns fler.

Känner inte riktigt igen alla egenskaper hos de barn som är "spirited children", min dotter är inte hyperaktiv, snarare tvärtom, tycker om att bläddra i böcker och ha lugn och ro omkring sig.

Hur har ni, som har ljudkänsliga barn, gjort för att underlätta detta? Min dotter reagerar jättestarkt på t ex hostningar, vilket är svårt att undvika . Hon får också för sig att vissa leksaker är "farliga".

Sorry för det långa inslaget i diskussionen...

Glömde tillägga att hon är 1,5 år, lite yngre än vad era verkar vara...

Hej!
Intressant tråd! Känner igen min son (snart fyra år) till vissa delar (behöver veta om saker på förhand, gillar inte förändring - att flytta var verkligen svårt för honom - och har en mycket stark egen vilja). Andra saker som att vara känslig för material eller stämmer dock inte in, ljudkänslig är han när han är vaken- när han sover kan han sova genom en jordbävning.
Han leker oftast bra ensam om han fått tillräckligt mycket uppmärksamhet av oss först, de första två åren var han supermammig, jag höll på att gå under ett tag när allt verkade hänga på mig. Hyperaktiv skulle jag inte säga att han är, snarare lugn och tycker om att rita och pyssla.

Att göra något nytt (åka vattenrutschkana, äta nya maträtter) kräver oftast en stunds övertalning och lirkande, men prövar han en gång brukar det gå bra sedan.

Han kan ibland vara jättebra på att själv ta kontakt med andra barn och leka med dem, men om det är för många på en gång är han i stället avvaktande.

5 ggr kärlek har jag också läst, den var jättebra för oss under sonens värsta trotsperiod och efter flytten. Egentligen självklara saker ibland, men som är svåra att få till när man har fastnat i trots-gräl-träsket.

Grodan 31
Min son var jätterädd för bl.a. en leksakshund när han var liten. Vi satte helt enkelt bara bort den och nu när han hittade den igen går det bra att leka med den.

Vi försöker förklara och prata så mycket som möjligt om allt som oroar honom, visa varifrån ljudet kommer, förklara hur myror lever, läsa böcker om dem osv (ja, han var jätterädd för myror en period). Sånt fungerar förstås bättre ju äldre de är.

Jag försöker nog också vara så ärlig med honom som möjligt. Märker jag att jag är trött och irriterad och det går ut över honom så säger jag förlåt och förklarar att jag egentligen är trött. Sen brukar jag fråga om vi kan börja om på nytt.

Tack Isviol! Har din son gått på dagis? Jag tycker det är superjobbigt att personalen reagerat på hennes ljudkänslighet och att hon är orolig. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på det och vad jag ska göra? Hur ska jag få henne vara mer trygg. Hon är fortfarande så liten, såklart försöker jag resonera med henne (som t ex när hon gallskriker när någon hostar) men det känns inte som hon kan ta in det.

Som Isviol skriver, min dotter är verkligen inte hyperaktiv så beskrivningen av ett "spirited child" som jag läst om här på FL stämmer bara delvis in.

Jag är jättefrustrerad och ledsen över detta och känner mig villrådig. Men det är dock skönt att höra att det finns fler och det går bra för dessa barn när de blir äldre!

Hej till alla i tråden!

När jag läser tråden så känner jag igen både mig själv och min son... Jag var väldigt känslig för lukter och ljud (jag är det till stor del fortfarande, men det är saker jag har vant mig med ju äldre jag har blivit). Stora folksamlingar eller större barngrupper med hög ljudnivå var extremt obehagligt. Höga ljud fick mig att bli fysiskt illamående och jag blev ibland panikslagen. Det händer även i vuxen ålder, men nu är jag bättre på att dölja det.

Andra saker jag känner igen från inläggen är att jag har och hade en stark vilja och integritet, jag var social där jag var trygg och väldigt blyg och avvaktande annars, jag var orolig inför att testa nya saker och sa nej till det mesta. osv... Många är de vuxna som genom åren har varit helt oförstående till mina reaktioner, men det har gått bra ändå. Nu har jag en son som är väldigt lik mig. Den enda skillnaden är väl att han är lite aktivare än jag var som barn.

ang. ljudkänslighet kan man helt enkelt prova någon form av hörselskydd / kåpor

Siili; tack för dina ord. Det känns skönt att höra någon som känner igen sig i min dotter. Jag känner också igen mig själv gällande vissa egenskaper hos min dotter, att hon är försiktig och blyg, det var jag också, men denna rädsla och oro hon har känner jag inte igen.

Jag bävar för 1,5-årskontrollen. Vi gjorde ett försök för några veckor sedan men fick ställa in mötet då min dotter blev helt hysterisk av att bara komma in i lokalen. Vet inte hur vi ska tackla det nästa gång. Någon som har något tips på att lugna sitt barn gällande främmande vuxna?

Grodan31

Han har gått två dagar i veckan (resten hos morföräldrarna) sedan han var 2,5 år. Det är en liten grupp och personalen har dessutom sagt att det är bra att veta vad man vill och inte alltid foga sig - när jag var orolig för att han ibland tvärvägrar att göra något. Så det har fungerat över förväntan, men visst har det blivit bättre nu när han har större behov av andra barn.

Tråkigt att din dotter verkar vara orolig på dagiset. Jag tror att du måste diskutera med personalen, är det t.ex. i vissa situationer hon blir orolig, eller är det hela tiden? Om det är någon viss situation som gör henne extra orolig, kanske det går att lösa den på något sätt. Kanske har det skett någon förändring där som hon reagerar på (ändrade rutiner, ny personal?).

Det första året ligger i dimmor för mig (han sov dåligt och jag var extremt trött), men jag tror att vi bara försökte trösta när han blev rädd.

Har era barn också haft tydliga separationsfaser?

Isviol: Ja, tydlig separationsfas vid 15 månader och NU! Hon har visserligen alltid varit känslig för att bli bortlämnad men vid dessa faser har det varit värre än förut. Mormor och morfar funkar men hon är inte helt tillfreds med situationen då vi har dem som barnvakt.

Bra råd kring diskussion med personalen. Idag berättade en förskolelärare att barngruppen blivit lite större samt att en pojke biter ALLA ofta (hon har själv kommit hem med bitmärke). Hon har också varit krasslig sista tiden och allt detta kan ju förstås bidra till oroligheten.

Sömnen är också orolig, har varit sedan några månader tillbaka, men det är väl rätt vanligt så det är väl bara att acceptera även om jag ibland är förödande trött.

Det låter himla skönt att er dagispersonal är accepterande kring att vara känslig. Jag hade gärna fått sådana kommentarer för att bli lugnad.

Hej hej..Trillade in i tråden och insåg att ni har beskrivit min son på pricken. Han har alltid varit svår i nya situationer. Han gick på samma dagis i 3 år men var lika blyg alla gånger jag lämnade honom, och väldigt rädd för vissa ljud som han inte kunde se vart dom kom i från, Nu i höstas så började han i skolan och är nu 6 år och jag bet på naglarna inför hur det skulle bli med förändringen, men han har klarat det galant och anpassat sig jätte bra. Men fortfarande har han svårt för vissa nya situationer.

här finns fler "kompisar" 

www.familjeliv.se/Forum-11-236/m46355968.html

Nu har jag bara hunnit läsa lite av era inlägg men hinner inte skriva nu för sonen behöver lite närvaro. Kul att fler hittat hit och känner igen lite känsliga barn.

Hej! Jag undrar så hur det har gått för alla era känsliga barn ni som skrivit

/ orolig mamma