Jag vill men inte han

Du vill inte alls. Du är tjej och tjejer hatar sex och tycker det är vidrigt.

Har det likadant,  de först aåren var allt fantastiskt, varför går sånt över? Det är det jag inte förstår, att hitta en likasinnad är svårt då början är lika bra för alla, när man frågar nu så får man svaret att hon troligen inte ha rlika stor lust som mig! I början var dte inga problem och jag var den första för henne (över 40)att få henne att komma bara genom samlag. När vi har sex är dte fantastiskt men en gång var 2-4 vecka får en att bli tokig.

De som inte ger så mycket sex tycker vi beter oss som sexgalningar men det år så vi blir, frusterade, tänke rpå sex ofta bara för att vi egentligen inte får va dvi vill ha, det räcke rmed 1 gång vecka så blir man nöjd men när det blir länge emellan upplevs man som sextokig!

Det där ju det enklaste och svåraste problemet i en relation. Om man inte gillar den mat som den andre lagar så kan man alltid gå på restaurang. Gillar man inte hans filmsmak kan man gå på bio med en kompis. Men de flesta kan ju inte bara hoppa i säng med någon annan för att partnern inte vill.

Det enkla svaret är att sexlivet går upp och ned i alla relationer, men går det tillräckligt lång tid, och om den ena känner sig otillfredsställd så är det kärleken det brister i, inte sexet.

Vår form av sexuell monogami är svår är det komplicerade svaret. Trohet går egentligen bara ut på att du lovar att INTE ligga med någon annan. Du lovar inte att du ska leverera sex. Det kan man inte. Det är en negativ överenskommelse.

Man kan aldrig kräva sex av någon. Lika lite som man kan kräva av en ros att blomma. Men man kan kräva att den man lever med är med och sköter rosen, vattnar och göder den. Kanske trimmar den ibland

Jag kan lova trohet, men då vill jag att den kvinna jag ger det löfte faktiskt anstränger sig. Först och främst att hon tar ansvar för sin sexualitet. Jag gillar att ta hand om den jag älskar, men jag vill inte enkelriktat vara den som sköter hennes behov. Lika lite som hon ska sköta mina. 

Jag kan också kräva att hon hjälper till att skapa tid för närhet. Inte jobbar livet ur sig, kommer hem, äter och tuppar av framför teven varje kväll. Utan faktiskt ser till att det utrymme för oss.

Nu är jag ju singel, men har haft en jättefin relation i nästan tjugo år. Men jag har alltid försökt att tänka att jag valde henne varje dag. Vi var inte ihop för att vi måste, utan för att vi ville. Sex är inget man gör för att man måste, men det är något som man ger till den man vill vara med. Jag har inte alltid varit så förbannat kåt alla gånger. Har agerat erotisk massör massor av gånger. 

Det gäller nog att tona ner sex. Det är inte så jävla magiskt och konstigt. Det är två människor, oftast, som möts med sina behov. Ungefär som att äta eller gå på muggen.

Jag tror att det enklaste sättet att lösa sexuella problem är att ha sex om det går. Inte nödvändigtvis knulla. Men smeka varandra. Vara när. 

Men så mycket vet jag. Sex föder sex. Lust skapar lust.

Och den värsta av alla erotikdödare är missnöje med att den andre inte vill. Går man i det för länge är det lika bra att ge upp.

Jag har gått några gånger i parterapi. Någon gång har det hjälpt. Finns det något kvar av kärleken kan det vara en suverän grej.

Är i samma sits! Nyss gift mig och fått barn, och då försvann hennes sexlust. Hon säger att hon vill, men inget händer. Det är alltidnågot fel. Tror att hon bara vill vara mamma - hon har helt plötsligt blivit pryd. "Tänk om barnet vaknar mitt i natten och får syn på oss?". Suck, känns hopplöst. Allt annat är ju så bra. Skall jag skaffa en älskarinna? Lider så mycket av det här...

Det måste vara hemskt att i längden offra sina mest sexuella år på en man som inte vill ligga ordentligt. Eller? 

Så om ni inte kan skilja er, varför vänstrar ni då inte?
 

Skicka mig ett pm

Behöver skriva av mig igen... Det känns sååå hopplöst. Han säger att det kommer att ordna sig allting. Det har jag hört nu i sex år. Min erfarenhet är att det inte ordnar sig om man låter allting vara. Jag vet att inget händer om jag inte tar tag i det. Ännu en gång har jag ställt honom mot väggen efter att han inte hållit vad han lovat. Nu sa jag till honom att jag har gett upp och orkar inte längre vänta och hoppas. Jag vill inte ha någon fysisk kontakt alls. Känns hemskt det här men jag vill att han ska förstå hur viktigt det är. Och som vi har haft det i några år nu vill jag inte fortsätta. En förändring är nödvändig om det ska fungera framöver.
Samtidigt är jag livrädd. Tänk om inget händer nu heller. Ska vi inte dela våra liv då? Tar han inte tag i saken nu heller så kommer vår kärlek att ta slut. Fasen vad bitter jag känner mig nu.... Jag vill inte vara en bitter människa. Det jag kan göra är ju att ta kontroll och släppa det som jag inte kan göra något åt. Jag kan inte få honom att vilja ha mig. Men jag kan inte hjälpa att ett litet litet hopp om att han vill finns kvar. Hur jag än tänker så går det inte att tränga undan det hoppet. Jag vet ju att jag bara blir besviken.

Det är många bra svar här i tråden. Och på något vis är det skönt att en del känner igen sig. Vissa inlägg kunde varit mina egna ord.