Vad "ska man göra" när barnet trotsar på detta vis?

Jag har inte läst vad ni har skrivit har bara läst början. Jag har en dotter på två som oxå brukar trotsa ganska mkt å speciellt på morgonen och en bebis på 7 veckor.
Först brukar jag föröska prata med henne går det inte får hon sitta på sitt rum och skrika av sig lite så är hon välkommen ut när hon är färdig :) För oss funkar det super bra, de gör att jag inte blir så iriterad eftersom hon inte står och skriker i örat på mig. :) Men alla barn e väl olika. Lycka till och hoppas det blir bättre snart :D

Känner igen det där. Jag brukar låta honom vara ifred lite och "skrika klart" om jag har tid att vänta. Har jag inte tid att vänta får det bli påklädning ändå mot hans vilja. Men det är väldigt tungt och jobbig speciellt på morgonen =/ Jag har inte världens bästa morgonhumör....

Däremot tror jag inte på att trösta eller försöka prata tillrätta just då när han är jättearg. Han är liksom inte mottaglig förrän han har lugnat sig lite.

Det är ju den berömda trotsåldern, min son som är lika gammal beter sig på samma sätt som ditt barn speciellt vid klädpåtagning innan dagis.

Vi har hittat ett knep som funkar till 100 % i alla lägen. Det är motsats tekniken, när han vägrar att ta på sig kläderna så såger vi, men då får du inte ha på kläderna, då genast vill han inget annat än att ta på sig Eller om man inte vill byta bajsblöjan så säger vi att nej då får du inte ta på en ny blöja. Då vill han absolut ha blöjan på sig. Det funkar hela tiden ännu så länge.

För vi vill inte ha de där raseriutbrotten och bråken det känns inget bra att tvinga en skrikande unge som stretar emot det känns som övergrepp och kränkning att tvinga honom till något han vägrar. Därför ser vi till att han vill göra det utan att vi tvingar honom. Man får liksom välja sina fighter för i trotsåldern kan allt bli en fajt från minsta småsak till större grejer när de säger nej till allting man vill att de ska göra.

Vår kille har oftast bra morgonhumör, em och kvällar kan stöka lite, då är han trött. Sover ingen middag längre heller så den trots som finns blir ju snäppet värre pga tröttheten
Ibland när jag märker att han visar att ALLT är fel, vill allt och inget etc, så brukar jag efter ett tag fråga: "Behöver du en kram?" Det har funkat jättebra - oftast svarar han ja, och så var det bara det han ville. Ha en liten stund för sig med mamma, en ordentlig kram på väg hem från dagis brukar det bli. Lillasyster är ju alltid med och pockar på uppmärksamhet just för att hon är så liten, säkert irriterande för en 3½ åring Dessa gånger märker jag hur han slappnar av i hela kroppen och sen brukar det vara över för ett tag, det utbrottet som var.

När det är hemma och bökas vid tex maten som just nu är en "grej", så ger vi honom ett par chanser att skärpa till sig och sitta och äta i lugnan ro med oss andra. Annars är det tack för maten och vänta någon annanstans tills vi är klara.

När JAG också är överjäkligt trött och tålamodet är lika långt som min näsa är lång - då märker han det och det blir bara värre. Då triggar vi varandra och jag måste påminna mig själv om att det är HAN som är tre och inte jag..... Och försöka komma ihåg det där med kramen.

Jag tror inte heller man ska lämna ett barn som är i okonrollerat raseri utan uppsikt. För ett barn som trotsar är det också mycket skrämmande att tappa kontrollen sådär, de fattar inte vad som händer med dem, och ett barn som inte har kontroll över sig själv för tillfället kan skada sig, slå huvudet i väggen eller slänga sig på golvet och skada sig. Så lämna aldrig ett barn som är i raseri utan uppsikt, aldrig stänga in i rummet osv.

Fast jag tycker man har ganska rejält för höga krav på en 2-åring om man tror att ett så litet barn kan resonera som en vuxen och kan lära sig varför man ska sluta med ett negativt beteende genom att bli skickad in till sitt rum! Det är väl allmänt känt nu för tiden att den metoden inte ens är särskilt pedagogisk för ÄLDRE barn, men att göra så med en 2-åring och på allvar tro att det för med sig något gott, ja då är man verkligen helt ute och cyklar tyvärr.

I vilket fall är det ju verkligen inte det bästa sättet att hantera trots, för BARNETS skull, eftersom barnet inte förstår den typen av straff (eller konsekvenser om man nu tycker det låter bättre), folk får göra som de vill och ibland har man kort tålamod som förälder, man kan tom erkänna att man gör så och att man gör det för att det är enklast för en själv, men man bör nog läsa på lite om man påstår att det är en BRA metod!

Nu har jag bara läst ts, men det första jag frågar mig är: varför är hon trött? Och vad kan man göra för att förekomma utbrotten... Istället för att fråga sig hur man ska göra när utbrottet redan är ett faktum.

Lägga sig tidigare? Kliva upp tidigare så ni slipper ha bråttomt? Hon har just fått en lillasyster, vill hon vara hemma med er? Vill hon till förskolan öht?

Att barnet får gå in på rummet för att du ska få en chans att lugna ner dig tycker jag är ok om du är tydlig med det till barnet. Om du kanske säger att Jag blir jättestressad, jag behöver lugna ner mig, kan du vara på ditt rum en liten stund?, så vet i alla fall barnet varför och att det inte handlar om att straffa honom/henne.

Annars är väl morgnar ett klassiskt problem där många upplever stress och tidspress. Man kan ha brainstorming tillsammans i familjen där man kan bjuda in barnen till att ge förslag (beroende på ålder men även små barn kan överraska ). Kanske man först pratar om det i lugn situation, att morgnarna är jobbiga och att ni vill att de ska vara mer lugna och mysiga, och hur kan vi göra? Att inte skuldbelägga barnen, att det inte beror på dem, utan att ni har ett gemensamt problem som ni gemensamt kan lösa. Att bli framgångsletare, i stället för att leta fel. Att inte se till vad som inte fungerar utan funderar på vad som fungerar, i kanske andra situationer, och sen se om det går att överföra på situationen som ni upplever som jobbig. Och att göra ett tydligt mål, så här vill vi i familjen att våra morgnar ska se ut, hur ska vi göra för att nå dit? i stället för att fokusera på hur de inte ska vara.

Kanske också ok att ha olika sätt. Att pappa gör på ett sätt och mamma på ett, så länge det är tydligt för barnen och de vet varför.

Jag gillar inte trots uttrycket själv utan försöker se det som utvecklingsfaser som finns där för en anledning. Att barnen vill själv är ett behov av autonomi som vi alla har och som vi ska försöka tillgodose. Nu kan ju inte barnen själva bestämma när de ska till dagis men de kanske kan bestämma något annat i den aktuella situationen. De kanske är med och bestämmer vilka kläder de ska ha på sig och att det läggs fram kvällen innan eller de kanske är med och bestämmer någon ny rutin för morgonen innan dagis. Så får de ändå vara med och bestämma själva. Något annat som hjälper mig är att tänka att de gör så gott de kan, de vill samarbeta men precis som för oss så kan de tycka att det är svårt att veta hur ibland.

Slutligen, när de får utbrott så har jag upptäckt att det hjälper att försöka ge empati just då. Att ge deras känslor ord, t.ex. Jag ser att du är jättearg just nu, du vill verkligen fortsätta leka! Inte för att de sen ska fortsätta leka men att de ska förstå att jag ser och förstår dem, ofta räcker det för att det ska bli kontakt. Och utan kontakt tror jag det är svårt för dem att orka lyssna på oss... Så i stället för att få dem att lyssna så försöker jag börja med att lyssna på dem... När jag orkar, för även för mig är det ibland jättejobbigt när jag är stressad och blir frustrerad och arg och undrar om mitt barn gör det för att testa mig... Lycka till!

jag har en son som brukar ha sådana morgnar.... det ända jag gör är att strunta i att han bråkar och skriker för att kläderna skall han ha på sig.
han måste få lära sig att man inte bara kan slippa vissa saker.. och speciellt som att jag inte har tid att bara vänta på att det skall gå över.

men visst det är krävande att de gör så.. för min son är det övergående så jag tror nog att din dotter kommer att lugna ner sig...