Ni som har jätte bra realtion till er mamma

Jag kan se till min egen dotter och min relation. Att lyssna och respektera personens åsikter är viktigt. Att inget är dumt som de säger, men ibland kan det vara fel i situationen, och då får man säga det.

Att aldrig nånsin säga till ett barn att "nä, nu är du dum". Möjligen var ett beteende dumt, men aldrig barnet. Man formar deras självförtroende från det att de får ett språk.

Stötta alltid barnet - men vissa idéer som ett barn får (eller när de kommer upp i tonår osv) kan DU se att det inte funkar, men barnet ser det inte. Stötta - men förklara också att just så här kan vi inte göra, för då blir det dom och dom konsekvenserna och det blir inte så kul.

Kommunicera!

Min mamma var en snäll "bullmamma", och är det fortfarande. Hon la sig inte i så mycket, och bråkade aldrig med mig. Tyvärr får man väl erkänna att hon hör till gamla tiders hemmafruar, så det är inget koncept jag känner att jag kan ta efter själv. Vi pratas inte vid mer än nödvändigt, men har väldigt mysigt ihop när vi väl träffas. Jag minns också att hon höll mig om ryggen när jag var liten. Om jag hade gjort något halvdumt som hon visste att pappa skulle gå i taket för, men som hon inte tyckte var så farligt, då hjälpte hon mig med nödlögner. Det upplevde jag som en stor kärleksförklaring då. Jag var alltid trygg med mamma.

Min mamma och jag har en väldigt bra relation, det har vi alltid haft. Kan vara pga att jag är ensambarn och det bara varit mamma och jag i vår "lilla" familj. Fram till att jag började gå ut och umgås mer med kompisarna fredagskvällarna så hade vi alltid som tradition att äta gott, mamma drack vin o jag cola =) köpte alltid hem godis o hyrde film. Varje fredag va det likadant och vi båda uppskattade det. Mamma har alltid varit lite ungdomlig men ändå alltid betett sig som en förälder. Haft sina regler vilka jag oftast följde =)

Har jättebra relation till mamma och vi träffas ofta, pratar i telefon varje dag annars.. Hon är mitt allt!

Svårt att veta hur det blev så..
Mamma och pappa skiljde sig när vi va små pga pappas alkoholismen. Mamma har alltid skyddat mig och min lillesyster och vi har alltid känt oss trygg hemma med mamma. Pappa flyttade 80 mil och träffade oss 1 gång/år, och den gången per år va pest och pina och vi åkte till pappa ända tills den dagen vi sa till mamma att vi aldrig mer ville åka. Då behövde vi inte åka mer heller.
Tror vår hemska relation med pappa har fått relationen med mamma bättre.
Vi kände oss trygg med mamma och vi visste redan som liten hur illa livet hade kunnat vara.

Svårt att förklara.. Men kan nog bero på det...

Min mamma är min bästa vän ,men framförallt en supermamma .
Hon var humoristisk, uppmuntrande och gav mig mycket frihet . Hon lärde mig att bli modig och självständig ,men fanns alltid där att fånga mig om jag föll .
Hon curlade aldrig utan gav mig en lätt knuff därbak :)
+att hon är grym på att laga mat och har lärt mig allt hon kan :)

Min mamma har alltid funnits där oavsätt vad det gällt. Hon har alltid kommit med goda råd om jag behövt. Alltid varit väldigt förstående och omtänksam. Hon har låtit mig begå mina egna misstag och funnits där med sin stötta. Vi har alltid kunnat dela allt med varandra och vi har aldrig haft problem att hitta på skoj saker. Hon har fått oss alla barn att känna oss lika viktiga och speciella.

Min mamma har alltid varit väldigt bra på att lyssna och förstå och dömer inte. min pappa kan mer vilja överföra sina lösningar och åsikter men det gör inte mamma. Så därför är det alltid mamma jag pratar med när jag behöver prata. Pappa finns där om jag behöver praktisk hjälp men just mindre och större känslor kring olika saker, det går jag till mamma med och har alltid gjort.

så just att lyssna och finnas där tror jag är väldigt viktigt.

Här är en till med en toppenmamma!

Hon var ensamstående, blev lämnad med 2 barn- jag var 1 ½ & min bror 3 när pappa hittade en ny kvinna & flyttade till en stad 60 mil bort. Min mamma lät mig aldrig någonsin förstå att han sårat henne, var alltid jätteglad för min skull när jag skulle träffa pappa (i vuxen ålder har jag satt ihop ett & annat).

Hon visade känslor, kramades mycket & visade hur mycket hon tyckte om mig.

Hon lyssnade & inbjöd till att prata om saker.

Hon har lärt mig att respektera alla människor, att alla är värda lika mycket & att alla är olika.

När jag var tonåring lät hon mig gå på fest & så, alltid med en fast tid att vara hemma. Men, om jag blev sen så ringde jag alltid. Ömsesidig respekt.

Svårt att sammanfatta henne märker jag. Du vill få en bra relation med din dotter & det är den allra bästa förutsättningen! Lycka Till

Jag har alltid känt mig väldigt trygg med min mamma. Jag har så länge jag kan minnas aldrig sett min mamma arg, men vi har känt varandra så väl att det räckt för henne att byta tonläge så har jag vetat att det är dags att lyssna pappa kunde skälla och ryta och allt som hände var att man hajjade till. men när mamma fick det där speciella djupet i sin röst, då minsann lyssnade man ordentligt, utan att bli rädd såklart, bara "nu är det vist allvar". hon har alltid varit rak,förutsägbar(har aldrig behövt oroa mig för att hon ska tappa kontrollen hur jag än betett mig, stått fast vid beslut och värderingar osv), lyssnat på mig i alla lägen, litat på mig och gett mig ansvar, varit en sån där klippa man alltid vet att man har. hon har helt enkelt fått mig att känna mig ständigt älskad, uppbackad och stöttad utan att pjoska, flamsa och fjäska. det har hon visat genom att bara vara den hon är, inte genom att köpa grejer, alltid skjutsa runt, låta mig göra vad jag vill osv. tvärt om!

skulle inte vara den jag är utan henne och är henne evigt tacksam! hon är min stora förebild nu när jag själv fått en liten dotter

Jag har en väldigt bra relation till min mamma. Hon var fantastisk när jag var liten, fanns alltid där och stöttade till hundra procent. Dock var det lite svårt mellan oss i tonåren, vågorna gick ibland höga där hemma. Det var nog mest för att jag på tonåringars vis var ganska självupptagen, medan mina föräldrar hade det rätt knapert ekonomiskt och hade en rad andra jobbiga händelser omkring sig då (sjukdomar, dödsfall i släkten o s v). De var också väldigt unga när de fick mig så det blev liksom ännu större kontrast eftersom det inte var så väldigt stor åldersskillnad mellan oss.

Jag mognade rätt sent och det var nog svårt för mamma innan dess på något sätt, eftersom hon själv valde (i och med att föda mig!) att bli vuxen fort och sätta sig själv i andra rummet. Jag tror att hon uppfattade mig som väldigt egocentrisk. Men när jag flyttade hemifrån och vi inte längre levde precis inpå varandra blev det betydligt bättre. Den största förändringen kom när jag flera år senare fick barn, då var det plötsligt som att vi hamnade på samma nivå och efter det har vi haft en mycket stark och innerlig relation, vi träffas ofta och har (förstås) väldigt mycket gemensamt. Idag ser vi bara varandras positiva sidor och jag tycker att hon är världens bästa mamma - och mormor!

Min mamma och jag delade ett enormt intresse för hästar, vilket gjorde att vi tillbringade väldigt mycket tid ihop (från att jag var 2 till att jag var 18 i stallet).
Vi har bråkat en hel del, men hon har alltid gjort klart för mig att hon älskar mig oavsett.
Hemma var hon mycket noga med att jag skulle hjälpa till (gäller även min bror) med städning, tvätt, husdjur etc.
Mamma har alltid lyssnat, gett goda råd (även om jag inte velat ha dem), stöttat, lekt, busat och vi har haft det oerhört mysigt.
Nu pratar vi minst en gång om dagen och ses minst en gång en "dålig" vecka (annars två-fyra).

Det är svårt att säga hur hon var när jag var barn... hon var bara bäst helt enkelt På något sätt har hon fått mig att känna mig betydelsefull för den jag är och inte för vad jag presterar. Jag önskar att jag visste vad knepet var så jag kan göra likadant för min dotter...

Som tonåring minns jag mest att hon lät mig få mycket frihet under ansvar och det uppskattade jag verkligen, istället för att ha strikta regler som skulle följas bara för reglernas skull.

Som vuxen uppskattar jag mest att hon bryr sig om utan att lägga sig i (det måste vara en svår balansgång). Sen är hon världens bästa mormor också