Vad enkelt det vore med hot och straff!

nej det tycker jag inte, min mamma har också helt svängt och inseet att det sätt hon använde inte var speciellt bra och tom dåligt på många sätt

Varför känner du dig så hotad av mig att du måste gå till personangrepp?

varför ska man lära sin SON just att brottas för att hantera känslor? låter stenålders. Varför inte göra som man gör med flickor? Ge barnen ett språk att uttrycka sina känslor på?

Lady Dahmer skrev 2009-12-03 21:16:14 följande:

Därför att amerikanska böcker är lite speciella? Man får översätta "boy" till "fysiskt aktivt barn" och "girl" till "verbalt barn" så brukar det funka, iallafall för mig.

Ah, var HAR du fått din byline ifrån, jag känner igen fraseringen och tonen men kan inte placera det, alls!

(scum- manifestet)

Jag håller med TS att hot och straff inte är någon vidare barnuppfostran. I teorin vet jag att det är bättre att lugna ned sig och prata med barnet. Men i praktiken är det så himla svårt och jag hamnar ofta i en sådan stressig situation att jag till sist tar till hot (typ det blir ingen godnattsaga ikväll). Idag höll jag tex. på att hjälpa vår avlösare att tvätta vår 3-åriga autistiska son (en svår uppgift eftersom sonen får utbrott bara han får en droppe vatten på sig ). Samtidigt började två-månadersbebisen skrika och var hungrig. Då passar den icke autistiska tre-åringen på att tömma ut alla blöjpaket och slänga blöjor omkring sig. När jag sa till honom sprang han in i lekrummet och tömde ut alla leksaker och började slänga dessa hejvilt runtomkring sig. När man hamnar i sådana situationer då man behöver ta hand om alla tre barnen samtidigt får jag total kortslutning av stressen och det är då jag går igång med att med att både hota och skrika. Efteråt känner man sig som världens sämsta förälder.

Alltså, jag tror att vi alla har sagt saker i extrema situationer som vi inte är stolta över sen. Min TS vände sig främst till de som tycker att hot och straff är ett bra sätt att uppfostra barn på, och som använder sig av det medvetet i sin vardag.

var får du hotad ifrån? du roar mig...

Lady Dahmer skrev 2009-12-03 21:16:14 följande:

Som jag skrev i mitt inlagg, sa var det resonomanget bakom jag tyckte var intressant, namligen det att "fysiskt aktiva barn" (Tack Tygtiger!) ofta soker kroppskontakt och hur man kan hantera detta. Det har ingenting att gora med brottning eller att uppmana slagsmal.... Du far nog lasa hela boken innan du kan kommentera den Ber om ursakt for att ha anvant "son" i min formulering, naturligtvis skriver Cohen inte bara om pojkar. Jag har last hans bok for att fa hjalp med MIN son och hade val lite mamman med 4-aringen som hon har haft problem med i tva ar i atanke.

ok. jag håller med om att "ursprunglig lek" såsom brottning och annat fysiskt är väldigt nyttigt för barn. Pojkar som flickor.

TS: Ja ha. Tragiskt att det fortfarande finns föräldrar som tycker att hot och straff är en OK uppfostringsmetod. Hoppas dessa är i minoritet (har inte läst trådsvaren). Själv ser jag det som ett misslyckande när man börjar ta till hot och straff, även om det är väldigt mänskligt att trilla dit som förälder ibland.

Ni som har funderat lite mer över det här - säg att min 2,5-åring ligger brevid min 3-månaders och de leker fint tillsammans, typ tar på varandra och skrattar. Jag ser att 2,5-åringens rörelser blir mer ivriga och vet att han snart lika gärna kan ge henne en smäll. Ska jag då säga till honom - innan det händer - att han måste vara försiktig, annars kan han inte längre leka med lillasyster? Skulle ni räkna det som ett hot eller mer som att i förväg förklara konsekvenserna? Eller är det bättre att avbryta redan där genom att lyfta bort honom och distrahera med något annat? Och ska man i så fall berätta varför man lyfter bort honom, eftersom han egentligen inte gjort något fel (ännu)? Han kanske säger "Jag vill vara med lillasyster", vad säger jag då (om något)? Jag är naturligtvis hela tiden med och bevakar leken, eftersom jag vet att 2,5-åringen kan bli våldsam, men man vill ju ändå att de ska kunna ha kontakt (även om jag efter diskussionen i den här tråden överväger att prova att "isolera" dem från varandra åtminstone under en begränsad period).

Och Gates, tack för boktipset! Låter intressant! Vår 2,5-åring brottas mycket med sin pappa, inte för att vi läst det i någon bok, men det är ju intressant att det kanske kan vara nyckeln till något här...

Lady Dahmer:
Jag är fortfarande intresserad av att veta vad du menade med "seriöst efterbliven"???

Det hade varit ett utmärkt tillfälle att bryta situationen i förväg - absolut inte bara lyfta bort honom utan erbjuda honom någonting annat mysigt och roligt att göra tillsammans (där inte lillasyster är i skottlinjen) och inte kommentera varför du bryter utan bara bekräfta och sätta ord på hur mysig han är mot sin lillasyster, hur mycket hon tycker om att han leker med henne, hur mycket du tycker om honom (och lillasyster) t.ex. helt enkelt överrösa honom med positiv bekräftelse på att han har behandlat lillasyster precis som man ska (utan att samtidigt antyda att det finns något annat sätt att behandla henne på).

I det läget säger jag något i stil med: "Det var länge sedan jag kollade lillasysters blöja. Mamma måste störa er lite en stund och titta om hon har bajsat!". Det ger 2-åringen en chans att lugna ner sig, och det ger ett naturligt avbrott i leken också - utan att storebror behöver känna att jag är misstänksam mot honom.

Det har du nog rätt i. Sen har det väl hänt att han inte fått spela eller se på tv på kvällen för att han har slagits och sånt. Då har det ju inte att göra med att han har betett sig dumt när han har spelat utan att han helt enkelt har betett sig illa bara och därför så får han inte spela.

Alltid när jag har tänkt att folk inte gillar hot och straff så har jag först tänkt att det beror på att folk är så dumma att de inte gör slag i saken och hotar om så stora konstiga saker att man helt enkelt inte kan göra sanning av hotet. Sen har jag tänkt att det helt enkelt är för att man faktiskt straffar. Sen är det ju klart att det kanske helt enkelt beror på att man är för snabb med att hota om saker bara för att lugna situationen istället för att prata och att det är själva grejen som folk inte gillar.

Jag tycker ju att det är viktigt att man pratar med sina barn och har en dialog så att de fattar varför man inte får göra vissa saker. Svårt kanske med en ettåring men jag tror att det går att lägga sig på den nivån också och vara väldigt enkel och sen dessutom påminna...

Lusthan: jag gillar inte hot och straff DELS för att de inte fungerar med ett litet barn (de förstår bara omedelbara straff/konsekvenser, inte "vi tar bort tv-spelet för att du slår lillebror" - det ligger över deras fattningsförmåga, så man får bara två konflikter.) men dels för att jag tycker det är en så tråkig maktdemonstration från föräldern. Du är elak mot mig så jag är elak mot dig, typ.

Såklart uppfattar min son massor av det jag gör mot honom som grymma, oproportionerliga och djupt kränkande straff. Det händer tex att jag tar ifrån honom hans petpinne om han går och bankar på saker här hemma, trots att jag har påpekat att han inte får banka på saker - då försvinner pinnen. Han får tillbaka den efter en stund men då går vi igenom var man får slå nånstans först. Etc. Men jag tycker det är en rätt ok följdverkan av det han gör - om han kan hantera något får han ha det. Om han är oförskämd blir vi arga och förklarar varför. Det lär ju honom en social regel men ger också såpass mycket information att han kan använda det i andra situationer, hoppas jag!

Nä små barn tycker jag heller inte man kan köra hot och straff på. Grejen är ju att barnet måste förstå konsekvensen. Är det ett litet barn som leker med något den inte borde leka med så blir ju konsekvensen att man tar bort leksaken för att barnet inte får leka med det, helst ska man väl förklara varför man tar bort saken också. Det är farligt, den kan gå sönder, den är inte din eller vad det nu kan vara.

I mitt fall så har jag en son på sju år som helt klart förstår orsak och sammanhang, särskilt om man förklarar. Jag tar inte bort något utan att ha förklarat och sagt nej och sånt ett par gånger innan jag gör slag i saken. Man kan ju inte bara ta bort något utan att tala om varför...

Nu har jag inte massor med regler och sånt men slåss man bland annat så får man helt enkelt inte spela något tv-spel eller se på tv. Det finns massor av andra saker att göra istället. Ibland händer det att han får stanna inne och inte leka med kompisar eftersom han helt enkelt inte kan bete sig. (Slåss, säger fula saker, bits, rivs, retar upp mig med flit och bråkar bara för sakens skull.) Varför han får stanna inne kan ju vara för att jag helt enkelt inte anser att han helt enkelt inte orkar vara ute och leka med någon kompis då utan att han behöver vara inne. Lugnar han ner sig och vi har pratat så kan det hända att han får gå ut men många gånger får han stanna inne och ta det lugnt. Särskilt med tanke på att han oftast blir arg och trött på det viset på kvällarna.

Jag anser dock fortfarande att det viktigaste hela tiden är att prata och förklara, argumentera och diskutera med varandra och till sist kompromissa om det är något. Det är så vi gör här hemma i alla fall. Jag tycker att det fungerar rätt så bra. Hot och straff är bara en liten del av min uppfostran, det finns annat som jag gör som jag anser vara viktigare och fungerar mycket bättre. Det finns tillfällen då jag kräver total lydnad (låter hemskt när man skriver det) och det är när det handlar om parkeringar och andra platser där han kan komma till skada om han inte lyssnar på vad jag säger. Det är alltså för hans skull de gångerna och inte för att jag är maktgalen.

Vad långt det här blev... Jag hoppas att det framgår vad det är jag menar och hur jag tänker kring det här med hot och straff i alla fall. Missbrukas ska det aldrig göra för det fungerar ändå inte men jag tror på att man kan använda det om man gör det på rätt sätt.