Daltas det för mycket med barn idag?

Jösses vilka långa inlägg du skriver. Här försöker man sköta jobbet och familjeliv samtidigt och så kommer du med ett monsterinlägg.

VAd gäller din fråga om vad jag menar med "mer auktoritär" så är det väl samma problematik som det du och jag pratade om igår; sunt förnuft. Jag utgår givetvis utifrån min egna referensram när jag vill se mer auktoritet.

Om jag utgår från dina tre uppställda alternativ så känner jag mig mest bekväm i en blandning av auktoritativ uppfostran och auktoritär uppfostran med glidning på det förra. Huvudtanken är att jag med min livserfarenhet har bättre koll på vad man får/ska/kan göra i olika situationer. Jag har också med min livserfarenhet fördelen att kunna förstå konsekvenserna av ett rätt eller felaktigt handlande från barnet.

Visst har en vuxen med livserfarenhet mer koll på konsekvenser och vad man får göra. En vuxen har också ett annat logiskt tänkande och kan se tidsperspektiv och sånt som ett barn inte kan ännu.

Men en sak att tänka på är att en del i fri fostran är att låta barnet utvecklas i sin egen takt. Alla barn utvecklas olika, det är bra att hjälpa till och inspirera, det kan däremot vara mindre bra att styra och aktivt forma. Varför? För att alla är individer, och om man låter barnet hitta sin egen väg kommer det troligen att kunna den vägen mycket bättre än om man visar eller leder i sina fotspår.

Nu är jag inte för fri fostran i grunden, utan jag använder mig mer av mellanmodellen, men i vissa situationer kan jag dock luta mig tillbaka och se hur dottern löser något själv och hur det verkligen går in på ett annat sätt om jag styr.

"...på ett annat sätt ÄN om jag styr", skulle det vara.

Haller helt med, de flesta regler ar viktiga. Daremot har jag nog tappat det idealistiska tanket att det alltid skulle fungera sa i verkliga livet, men det ar ju en annan diskussion.

Ibland finns det fördelar med att vabba...

Jag är dessutom förälder till tre så jag har haft chans att tänka både en och två och tre gånger och dessutom omvärdera mina ståndpunkter.

Jag är ingen kramare av auktoritär fostran som du redan förstår. Trots detta tycker jag att tex skolan som den var på slutet av 80-talet lämnade mycket i övrigt att önska när det gällde vuxenvärldens styrning och allvar. Med det menar jag då inte vuxna som ryter eller straffar mer utan vuxna som faktiskt hör på vad barnen säger till varandra och ingriper, hindrar, visar lite känslor och patos, reagerar, avkräver reflektioner etc.

Livserfarenhet är bra och är ju det som gör att vi får vara föräldrar och får bestämma över våra barn ibland fast de protesterar högljutt och fast vi de facto ibland kränker deras integritet, tex vid en avgörande läkarundersökning. Men om du tänker tillbaka på dina egna erfarenhter så kanske du har några minnen av att det är lättare att lära utifrån egna erfarenheter än för att någon som redan vet och kan berättar hur det ska vara. Så man får nog ta det med en nypa salt - vad man kan lära sina barn genom att säga alltså.

Sen gäller det väl att ta saker i rätt ordning. Förr eller senare flyttar ens barn hemmifrån. Men det är inte läge att kasta ut dem när de är två bara för det. Jag tror att barn först behöver lära sig att de är bra som de är, att deras känslor är värda att tas på allvar, vad känslorna heter och hur de känns, hur man kan interagera på ett schysst sätt utan att kränka någon, hur man kan visa vad man vill och stå för det utan att klanka ner på någon etc genom egna erfarenheter och ett inkännande bemötande _från början_. Det är så nyttiga verktyg att ha senare i livet när det inte handlar om bara hur man ska uppföra sig utan mer handlar om att klara sig i en parrelation, klara svårigheter på jobbet, dödsfall hos nära vänner etc. Och större delen av livet är ju den vi har när vi är vuxna. Att jag har ett bra bordsskick räcker inte jättelångt då (även om jag är glad att jag har det också...)

Ju äldre barnen blir utökas svårighetsgraden utifrån vad man kan och klarar i förhållande till åldern. Har du inte barn än så kommer du att bli förvånad över vad lite de förstår kring tex konsekvenser rätt långt upp i åldrarna. Och hur de kan missförstå "konsekvenser" dvs att konsekvensen är kopplat till något annat än det man som förälder tycker är uppenbart. Lite ödmjukhet inför och kunskap om utvecklingspsykologi är inte fel. Och att barnen i första hand är sig själva och inte några som ska spegla föräldraregot.

Jaja, sitter du på jobbet ska jag inte tjata ihjäl dig. Jag har et boktips : Ditt kompetenta barn av Jesper Juul. Även om du vill fortsätta vara auktoritär så tror jag boken är givande, om än lite intellektuellt och känslomässigt krävande i början. Dessutom är författaren ingen mes och är inte någon curlare. Så du kan nog få stöd för en del idéer också. Och mjuka upp andra
So long!

Jösses, igen! Nåja, jag tar det kanske som en komplimang på ngt sätt.

Hursomhelst så har jag blivit tipsad om den där boken flera gånger här på forumet. Med andra ord måste jag läsa den.

Ska strax iväg på ngt halvflummigt som de kallar föräldrautbildning. Kanske kan jag ta upp frågan om auktoritär uppfostran där.

Rekommenderar också Jesper Juul.
Han är en fantastisk person som verkligen sätter hjulen i rullning och får en att tänka efter!

Av honom har jag läst "Ditt kompetenta barn", "Livet i familjen", "Här är jag, vem är du?", "Konsten att säga nej" och en till som jag inte kommer på namnet såhär rakt av. Den handlar iaf om mat och situationer kring matbordet.

Man lär sig lika mycket på att läsa Kalle Anka som att läsa böcker från Jesper Juul...

Ja, men helt andra saker!

Exempel från verkligheten (närmare bestämt samtal under lunchen igår). Kollegan klagar över den halva pepparkaksburk hon smält i sig igår trots att hon egnentligen vill gå ner i vikt. Och säger i nästa sekund "egentligen vill jag ju inte ha sånt hemma, men det blir ju så när man handlar med barnen. Den ena vill ha pepparkakor och den andra vill ha chips och då blir det ju så".
Jag påpekar lite försiktigt att hon ju faktiskt inte behöver köpa allt barnen vill, varpå hon svarar "nej, men det blir ju sånt skrik annars".

Barnen är 2 och 6 år gamla. Herregud.

Usch, jag ryser.

Eller så är det bara väldigt bekvämt att skylla på barnen.

Allt som skrivs är värt att läsas, men kanske inte att komma ihåg.

Förövrigt läser jag nog lika mycket Kalle Anka som Jesper Juul.

Nu har jag bara läst TS, men det som du beskriver där är väl inte dalt med barn?!

Det som jag läser ur dina exempel är föräldrar med väldigt höga krav på sig själva. Ibland är det bra men ibland kan det bli väldigt jobbigt. Att kräva av sig själv att man ska amma minst 6 månader fast det inte fungerar är väldigt jobbigt (men knappast att skämma bort barnet) och att må väldigt dåligt om man skiker för mycket åt barnen är väl delvis bra och delvis kanske överkänsligt -även om min erfarenhet är att barn inte fungerar bättre om man skriker åt dem, snarare börjar krångla mer.

Att dalta med barn skulle väl snarare vara att de aldrig behöver hjälpa till, aldrig får testa att klä på sig själv och att de får allt det pekar på för att föräldrarna inte orkar säga ner. Men oftast tror jag inte att det är samma föräldrar som har de där höga kraven på sig själv som "jönsar" med barnen.

Jag tror snarare att mamman som kräver av sig själv att amningen ska fungera är noga med att utmana barnen att klä sig själva, och sen kanske blir besviken på sig själv när man inte hinner/orkar låta dem göra det. *känner igen mi g själv *

Usch då...
Här är det då jag som bestämmer vad som ska handlas oavsett om barnen är med eller inte.. dock kan jag bestämma att köpa med något som dom gillar.. fast är det inte lördag blir det oftast nån frukt...

Har bara läst ts.
Ja det daltas rent för mycket med barn. Speciellt vad gäller uppförande gentemot andra!
Och det är helt klart för mycket pekpinnar mot föräldrar tycker jag. Speciellt här inne är det ofta som man får på skalpen om man inte tycker likadant. Man kan berätta hur man själv gör och ha en åsikt om hur andra gör utan att säga att mitt sätt är det enda rätta...

Oja, det daltas alldeles för mycket!

Både ock skulle jag vilja säga.

Det saknas auktoritet och konsekvenstänkande många gånger.
På det viset daltas det.

Men samtidigt så saknas det också
tid, engagemang, vuxet och moget beteende som ger barnen trygghet och vetskap om att dom är älskade.

Utan det är inte auktoritet något annat än förtryck.
Börja i rätt ände.

Helt klart, fast det du beskiriver känns till viss del som curling uppfostran. Där emot verkar man som sagt inte få säga ifrån varken till sina egna eller andras barn.
Blir såå vansinnig när jag ser/möter barn/ungdommar som är otrevliga och ofta störiga och spydiga både mot sina egna päron och hör och häpna andra vuxna!!! Bara som en så enkel sak som att käfta emot när man påpekar för ett barn att sluta med det de gör för att de har sönder allmän egendom eller ska sätta på sig jackan på skolgården. Vidriga föräldrar som inte lär barnen vett och etikett!!! Har upplevt det många gånger. Även skolan har blivit slapp som inte ser tillatt barnen är påklädda på rasten (såg barn ute i T-shirt i 7 minus) lärarens svar var att "DE" tycker inte att de fryser, "DE" lysnar ändå inte om vi säger åt dem.... SUCK, kvarsittnig eller dylikt om de inte lyssnar kan jag tycka!