Dvs att den andra föräldern inte har något umgänge med barnen?
Helst ni med fler än ett barn.
Jag har två barn på 1år och 3år. har haft dem själv nu i ca 9 månader då deras far beslutade sig för att bara vandra ut en dag.
Känns som man ännu inte riktigt fått kontroll på alla rutiner.
Helst när ettåringen testar gränser och 3åringen trotsar.
Man är på fötter hela deras vakna tid och passar.
Hur har ni det?
Funkar vardagen bra för er?
Samma här... hur skralt som helst.. o inga extra utgifter, ingen bil, inget över alls. Hundarna är det enda o deras försäkringar e väl eg det som kostar ngr hundra/mån men deras mat betalar jag inte många kronor för som det är nu iom att jag jobbar i djuraffär och blir lite sponsrad ibland o det e små hundar.
Det tråkiga e som du säger att man inte kan skapa ngn budget, inte hitta på ngt direkt o när de stora utgifterna komemr så finns det inget att ta utav.
Känns som man bygger på fler o fler grejer som man skulle behöva byta ut eller köpa nytt o snart komemr det ena efter det andra krascha eller saknas så man bara måste. Men har man inte råd så har man juh inte :S
Funderar på om man orkar jobba heltid, e det rätt mot gumman, hur lyckas man få ett nytt heltidsjobb som ensamstående mor på heltid, pendla utan bil ger jättelånga dagar, pendla med bil innebär att man åste skaffa bil som äter upp den lilla förtjänst man får utav att gå upp i tid. Plugga har man inet råd med vare sig under tiden eller efteråt då lånen ska betalas. Får inte ihop det, hittar inte ngn lösning.. vill juh göra allt för gumman men det e svårt att veta vad som är bäst. :S
Ja tror man helt enkelt får leva med att inte riktigt få ihop det som ensam mamma 
Blir bättre när barnen blir större.
Jo..fast räkningarna måste man juh betala.. o kläder o mat måste man ha.. tandläkaren msåte man gå till o när glasögonen till sist går sönder behöver man nya... tar MKT energi att oroa sig över sånt.. :S
Får väl ta en triss ;P
Själv får jag bara ut 8500kr/mån o då har jag verkligen inte råd med bil... men då jobbar jag juh inte heltid o har tyvärr inte möjlighet att få på det jobbet jag har. Dessutom har jag 3 års studieskulder och tre hundar som sagt... Då är det precis att det går ihop o då SNÅLAR vi ngt enormt m mat o dyl..
Jo..men tyvärr är det så när man lever på gränsen att man redan har tagit bort allt onödigt..o dessutom får försöka avstå en del nödvändigt.. :S
Men hellre tid o ork m gumman än en massa pengar att köpa grejer för att döva ett dåligt samvete =)
), MEN jag har inte upplevt det som att vi har haft det skralt iaf, utan levt ganska så normalt
Ja...avbsolut skulle jag också vilja ha både ock.. men beror nog på vad man jobbar med o vad man har för utgångsläge...
Jag jobbar i butik o heltid där skulle innebära hemska tider för min dotter som bara är 3 år..det tycker inte jag är ok. O som sagt, det finns inte mer procent för mig att få. Dessutom är juh lönen låg också :S
Mne vad jag menade att istället för att jobba ti 18.30 varje dag o vara helt slut o hämta gumman som i princip sover innan man kommit innanför dörren så är det bättre att ha det lite snålare o ha tid för varandra.
Men hittar man en gyllene medelväg så är juh det det bästa. =)=)=)
Tyvärr är det juh liiite svårare när barnet kommer först o man sen ska försöka omskola sig eller söka nytt jobb... o sen e det juh så att jag faktiskt jobbar m det jag vill, det jag utbildat mig för... så då känns det inte så roligt att behöva byta heller.
Men nu söker jag kombineringsmöjligheter o juh äldre gumman blir juh lättare blir det =)
Blev ensam med min grabb i januari. Det kom som en chock och nu står man här med skulder till nära o kära, en lägenhet man absolut inte har råd att hyra och bara studiebidrag och lån som försörjning.
Försöker hitta en ny bostad, men eftersom jag vill ha en som inte ligger jättelångt från sonens dagis så är det inte så lätt. Har varken körkort eller bil. Och jag vill verkligen inte byta dagis. Det blir nog alldeles för mycket omställning för plutten, med en pappa som försvann ur bilden nästan totalt, och en flytt.
Vad ska man göra? Man överlever även om man går på knäna.
Är ensam med min dotter sedan hon var i min mage i 3e månaden. :) Kan säga att vi saknar ingenting förutom pengar. :) Det är kärvt och jag börjar bli less de senaste åren för att behöva snåla och vända på vartenda krona. Börjar se mig för på andra sätt att tjäna extra pengar. Men än så länge är det bara drömmar. Dottern vill inte flytta och själv vill jag inte rycka henne från hennes tryghet, skola, kompisar, aktiviteter som hon älskar. Hon har det bra och saknar ingenting. Samtidigt är det en super livsskola då hon tidigt fått lära sig värdet av sakerna. Inte pengarna, men att vuxna måste arbeta för att kunna handla något och vill man ha något extra då måste jag jobba mer och då kanske bli det längre fritidsdagar osv. Så vi får omprioritera och känna efter ifall det är sakerna som är viktigare eller tiden vi spenderar tillsammans som inte behöver kosta nåt extra.
Sen exempelvis i matvägen, hon vet att när cornflakesen är slut är de slut och inte köps in på en vecka, men att där finns mackor och kanske havregröt. Så jag har inte fått nån gång faktisk sura miner från henne, och den dära petigheten jag ser hos några av hennes kompisar...bläää, jag äter inte det där, och det där är äckligt. Det är inte sund tycker jag. För inte lagar jag fler måltider samtidigt än ett och inte har jag fyra-fem olika brödtyper hemma eller inte har jag olika smaker på läsk osv. Vi har det vi har, vi går inte hungriga och vi är nöjda med det på vardagar. Helgerna spetsar man till det lite. Vi har det bra...
jag är nu ensamstående i 7 år, glömde jag tillägga. Och det blev både utlandsresor 1 - 2 gånger om året samt mååånga aktiviteter tillsammans. Och några läger.
Jag har min dotter på heltid och har snart haft det i 6 år =)
Jag är "heltidare" oxå... Jag har en tös på 2 år.
Jag trivs som fisken i vattnet. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Jag är inte bitter längre även om jag slogs med stora monster i början.
Nu sitter jag inne med en väldigt tråkig historia och valet att vara ensam med dottern är mitt. Jag har alltså inte blivit lämnad.
Ur en ekonomisk syn så är det katastrof. Vi lever från månad till månad och jag får mycket stöd från min mamma och min mormor för att klara av vardagsbiten. Jag har sökt jobb i drygt 1 år nu och det är tvärkört. Jag får inte tag i något.
Men jag har lite annat på linkelut så förhoppningsvis kan jag gå in i en annan bransch vartefter... Men jag är lite rädd faktiskt. Jag är bra på det jag kan och jag trivs där. Att ge sig ut på okänt vatten är inget jag egentligen vill. Men jag gör allt för min lilla tjej!
