Skriker era tonåringar vid tillsägelser

Skriker o vrålar vet jag inte, men visst blir de sura o argumenterar o försöker vinna över mig på det de vill osv. Det är ju normalt att man agerar ut på ett eller annat sätt som tonåring.

Jo jag förstår det, men när jag var tonåring så sprang jag in på mitt rum och grät, utan att skrika och vråla, höll det för mig själv. Så jag antar att jag har lite svårt att förstå när man väljer det mer utåtagerade sättet och visa sina känslor.

Fast alla är ju olika som individer. Härhemma blir det en del fotstampningar o smälar i dörrarna och en hel del trumpna miner o diskussioner. Hade just en diskussion om varför jag e vill att sonen börjar spela WOW o den slutade i att han trumpade iväg ut med hunden o mumlade att jag är en diktator.

Nej, sonen skriker inte- däremot har han kunnat sucka och se allmänt uttråkad ut när jag har bett honom om saker.
Däremot skäller jag inte heller eller ger stränga tillsägelser. Försöker nog mer att samtala och arbetsfördela uppgifterna hemma. För oss har det fungerat bra, och på det sättet håller man samtalstonen trevligare från alla sidor.

Nej faktiskt inte! Klart han suckar och ser sur ut när vi säger ifrån. Samtidigt skriker vi aldrig åt honom. Med det menar jag inte att vi inte är ovänner eller har diskutioner för det händer ju rätt ofta i den åldern....

Jovisst har det hänt, man är ju inte alltid överens med sin tonåring
Skriker och gapar är att ta i men att höja rösten och argumentera emot, har man ju varit med om
Och det är helt normalt för en tonåring att skaffa sig egna åsikter och att separera sig från mor och far.

Men aldrig att jag accepterar gapande och svärande eller annat demonstrativt beteende.
Jag finner mig inte i att bli behandlad så och jag tycker det är viktigt att lära tonåringarna att man kan ha helt skilda åsikter men fortfarande respektera varandra

Min dotter skriker, gapar, hotar, slår i saker och ställer till ett rent helvete om man försöker sätta gränser. Har varit så sen hon kom i puberteten. Fast hon är extrem, jag är ensamstående förälder, och hon är större och starkare än mig. Lätt att hamna i underläge.

JA min dotter på 13 skriker och gapar också. Har hond essutom egna planer hn inte berättat om utan bara tänkt sig göra och jag säger nej, nu ska du göra det här.. då bryter h*vetet löst *suck* Det kan gå så långt att hon tycker man är sån puckad förälder att hon kastar sänder nåt.

Vi går på massa möten via soc kan tilläggas för alla ilskeutbrott, men förstår hur du känner. Tonåringar är väldigt olika, jag har två sedan innan och har inte varit i närheten av det skrikande jag har nu.

Håller med "Waldo"

Om min dotter vill skrika får hon göra det på sitt rum för sig själv.

Jag skriker inte åt henne och då ska inte hon skrika åt mig.

Bara för att man är barn kan man inte bete sig hur som helst.

Jag gör det ibland när jag blir irriterad (vilket jag blir OFTA hos mamma aldrig hos pappa) hos pappa hjälper jag till men inte hos mamma

Jag gjorde det!! Var fruktansvärt arg och irro hela tiden hemma. Fick utbrott nästan varje dag för allt och ingenting, speciellt riktat mot mamma.

Det där är ju lite olika på tonåringar, men många svarar i den ton man själv använder. Ryter jag, så vrålar ungen. Skäller jag, så skäller ungen tillbaka. Bäst brukar det bli om man som förälder kan använda normal samtalston och undviker att gnälla och skälla.

jadu jag skäller oavsett tonläge...

Mixi, det gjorde jag med, skällde alltid!

siris mamma. Vi tonåringar verkar funka så det går åt skogen men ibland  vinner vi "teens" fighten

Nej det gjorde jag inte. Om inte min mamma typ handgripligen försökte tvinga mig att göra något,eller skrek åt mig, då fick jag totalspatt. Nu kanske jag inte är kvalificerad att svara i denna tråd, men jag är 19 år så jag känner att jag kan tillföra något ändå..

hellokillerN, jag är 35 me jag har ju varit tonåring jag med . Hemsk sådan!

jag kan gapa å skrika tills ja får som ja vill ibland å slipper eller så gör ja det bara

Nej, mina ungar skrek inte. Vi hade inte en grälrelation, och jag försökte aldrig mästra dom. Däremot hade vi ett schema där ungarna hade sina uppgifter. Då var det bara att peka på schemat, som de själva varit med att utforma. Det hade vi i flera år. Att mästra barnen, eller få dem att känna som om man gör det, är det sämsta man kan göra. De är verbala och det går att tala med dom. Däremot skall man nog välja sina strider. Om jag sa "kan du ta ut soporna när du går?" och ungen sa "nej, hinner inte", då tar man soporna själv. Nästa gång gör ungen det frivilligt.