Hur bestraffar DU ditt bran?

Nu tycker jag att du drar rätt långa växlar faktiskt. Du skriver själv "behandla barn som man själv vill bli behandlad". Som någon skrev lite längre fram - jag vill själv bli lämnad ifred och lugna ner mig när jag är arg. Min man är däremot tvärtom, han vill absolut inte vara ensam om vi har bråkat om något utan prata med en gång. Är det så konstigt att tro att även barn kan vara olika på den här punkten? Sen förespråkar jag absolut inte instängning som straff, eller ens att avlägsna ett skrikande barn, jag konstarerar bara att jag personligen tror att vissa ungar behöver lämnas ifred när de är riktigt arga/besvikna/ledsna över något.

Ja, och sen är det ju enorm skillnad på att VÄLJA att vara ensam, alltså själv gå in på sitt rum, eller bli tillsagd att gå in där.

Då har du bara ett barn, då alltså inga andra barn som behöver dig någonannastans
Det är ju väldigt enkelt med 1 barn. Min son var 4 när han fick sitt första syskon, och jag måste säga att det var väldigt lugnt och enkelt med bara ett barn. Nu har vi tre och helt nya situationer uppkommer. Naturligtvis går det inte att följa med det barn som skriker och lämna de andra utan tillsyn. ELler så kanske nåogn av de andra är ledset för att det barn som är argt gjort något dumt. Då måste man ju lägga fokus på det barnet.
Så livet är väligt annorlunda än när man var enbarnsmamma.Vad ska man göra med det skrikande och illvrålande arga barnet då. Ska det barnet får skrika så att de andra syskonen inte kan vara kvar i rummet, utan måste lämna sina lekar för att inte få ont i öronen?
Har man fler barn handlar det om att få ihop vardagen så att alla barn får ha det bra och må bra. Då kan man inte lägga massor av tid och engagemang på ett barn som illvrålar eller låta det hållas. Det barnet får gå iväg. HUr skulle de andra barnen må annars?

Jag har bara ett barn men ett barn med ganska stora behov eftersom hon har autism

Så du menar att jag har inte rätt att tycka att time out och bestraffning är fel för att jag bara har M?

jag kommer inte att använda det om jag så får 10 barn

Jag bestraffar inte mina barn alls, tror inte att det fungerar. Däremot kan det bli konsekvenser av vissa saker. Men för mig är det en stor skillnad. 

Men jag har aldrig sagt att jag stänger in mitt barn. Jag har sagt att jag följer med honom till rummet och ber honom stanna där tills han skrikit färdigt. Dörren har aldrig stängts. Han är knappt 3 år och pratar ännu inte så bra så han säger att han vill vara själv, men då det är det enda som får honom att lugna sig så förstår jag ju att han måste tycka det är skönt att få tänka efter lite ifred.

Varför är det så självklart att en unge som är ledsen och arg ska ta mindre plats än den unge som är nöjd och glad?

Instämmer.

Har aldrig någonsin bestraffat mitt barn - hon är iof bara två år ännu men jag tror verkligen inte på bestraffning - det tillför ingenting - möjligen underkastelse och det är definitiv inget jag strävar efter.

Har två barn som fortfarande är väldigt små - 2 år respektive 8 månader. 2-åringen säger vi till och plockar bort....eller plockar bort föremålet i fråga. Vad gäller straff delar jag wonder womans åsikt.

Visst blir jag arg och säger och gör sådant jag inte vill.....beror på a) jag är stressad och trött b) jag är rädd att något ska hända barnen/de gör något som är farligt.

Det är ju sådana saker man får jobba med sig själv med, så att det inte går ut över barnen. Men mänskliga är vi alla.

Nej, du kommer kanske inte att skicka in barnen på rummet. Men vad kommer du att göra då? Om ex ett barn är jätteargt och gallskriker, vilket en normal 3åring kan göra. De andra barnen säger, nästan skriker, "sluta skrik" Ett av de barnen är 1,5 år, så du kan inte gärna följa med det skrikande barnet ut och vänta med det. Men du kan väl ite heller tillåta att det skriker och stör de barn som är kvar i rummet? ELler??

SJälvklart får du tycka till. Men du kan ju inte förstå hur det är att ha flera barn med olika behov, och bara två armar till det. Ett barn, hur stora behov det än har, kan du ju vara med, välja att gå ifrån eller vad som. Men har du fler barn, så måste du ju se till att även de får ha det lugnt och skönt. ELler får ha sina lekar ifred utan att någon på pin tju förstör leken för dem, osv osv.

Jag SKickar iväg barn som gallskriker eller kastar saker från vardagsrummet där alla är, eftersom de andra barnen som inte gallskriker har rätt att vara kvar.
Nu gallskriker mina barn inte så ofta, det är mer att de retar varandra, tar saker från varandra osv, och då får man också gå iväg en stund om man inte kan sluta med det. Jag kan aldrig följa med någon av dem, eftersom jag har en 1,5åring kvar som klättrar överallt och som behvöer passning.Ett barn som är lesdset tröstas här, så jag kan inte svara på din fråga.
Om man förstör de andras lek, ja, det får man helt enkelt inte göra. Det man får se är att det inte bara skulle vara ett barn som gör så hela tiden, för då ligger det nog något annat bakom, eller om det är mycket ofta. Då får man försöka hitta orsaken. Men ett raseriutbrott någon gång då och då är nog fullt normalt. LIkaså att man störar sig mot sina syskon ibland. Det går nog inte att se till att det aldrig händer.

Jag kommer i för sig knaoppt ihåg när någon fick raseriutbrott här sist, men jag kommer mycket väl ihåg när man förstör, med vilje, andras lek. Och det är inte acceptabelt, men först försöker jag givetvis prata för oftast så vill de ju egenbtligen vara med och då löser det sig på det viset, men ibland är man väl sugen på att retas, kommer själv ihåg att jag kunde vara lite dum mot min lillasyster bara för att jag hade lust. Det ska absolut inte accepteras tycker jag.

Fast efter att ha läst i tråden så har jag förstått att jag inte använder bestraffningar, utan det bara är konsekvenser och att jag har missuppfattat ordet helt enkelt.