Är det föräldrarnas fel att barn är kräsna med mat?

Jag menade inte att märka ord utan jag undrar vad folk menar när de säger att barnen Måste smaka.

Saskia:
Ok, nu vet du hur jag menar i alla fall

Självklart gör jag något annat om mina barn har smakat och inte gillar någon särskilt maträtt. Jag skulle själv inte gilla om någon försöker tvinga i mig något som gör mig spyfärdig. Och jag respekterar dem.
(Är vi bortbjudna får de äta sånt de gillar. Har jag gäster försöker jag kolla vad folk gillar och anpassa mig till det. Jag har heller inget emot att laga flera olika rätter för att alla skall bli nöjda. )

När jag var liten avskydde jag stekt fisk. Och min mamma gjorde alltid något annat till mig när vi åt det. Trots det älskar jag stekt fisk i dag. Så jag tror inte att det är "någon bov i dramat" att vara en shysst mamma och inte hänga upp sig på skitdetaljer. Det viktiga är att barnen äter. Inte vad.  

När jag var liten var alternativet att enbart äta det man gillade av det som stod på bordet (ex. potatisen) och sedan fylla på med en torr skiva knäckebröd och lite sallad för att döva hungern. Men då var man desto hungrigare nästa mål och åt ordentligt då. När man fick samma mat nästa gång tog man några tuggor av grytan (eller vad det kan vara) eftersom man visste att annan mat bjöds inte vid det tillfället.
Jag tror definitivt att vissa smaker måste man vänja sig vid. Kanske man inte gillar det tre första gångerna men den fjärde faller det en i smaken.

Hade du enbart erbjudits fisken hade du kanske snabbare upptäckt att "det här smakar ju helt ok", dvs när du fortfarande var barn och inte först när du var vuxen. Min teori i alla fall.

Kanske lite OT, men jag är ganska kräsen, men var extremt kräsen när jag var liten. Jag kunde få för mig att jag inte åt saker utan att ens ha smakat på dem och vägrade då att äta dem. Min mamma gjorde alltid annan mat till mig.
Min svärmor deklarerade tydligt att i hennes familj gjorde man ingen speciell mat till den som inte tyckte om och att det berodde på min uppfostran att jag var kräsen.
Det roliga i det hela är att av hennes 2 söner så äter den ena allt medan den andre är ungefär som jag vad gäller att äta och inte äta saker. .
Sedan brukar hon ändå fråga om jag äter det och det och gör annan mat om hon tror att jag inte kommer att äta, så hon motsäger sig själv lite.
Nu är jag inte alls lika kräsen längre utan har "lärt" mig att tycka om vissa saker, men visst finns det fortfarande mat som jag inte äter och inte kan få i mig.
Min son äter ganska mycket, men om det ska serveras någonting som jag vet att han inte kommer att äta, så gör jag annan mat. Men jag tycker att han kan smaka innan han säger att han inte tycker om. Iofs är han bara 2,5, men han vet ganska tydligt redan vad han vill ha och inte vill ha.

Har inga kräsna barn och jag tror i sådana fall inte att det beror på föräldrarna

Har två som äter allt och en som inte äter "blandat", sås, gryta, lök, mm, mm.
Han är 16 år nu och det har alltid varit likadant... Nu tycker han själv att det är ett problem när han ska ut med kompisar osv, men det är mycket han inte gillar helt enkelt.

Som andra skrivit så är ju smaken individuell. Om man nu "tvingar" barnet att smaka något nytt innan det säger bu eller bä får man även in tänket att inte uttala sig om sånt man inte känner till.

Våran fem-åring äter allt (utom pajdeg märkligt nog). Han har ibland på ren trots sagt att han inte gillar det eller det. Vi har bara klarat ut för honom att vi vill att han smakar (men vi tvingar honom inte, mer propsar) men att han får inget annat vid sidan av. Om de lär sig att välja mellan hunger och nåt som kanske inte smakar lika gott som pannkakor men i alla fall går ner utan att komma upp tror jag man kan få bukt med mycket av kräsenheten.

Som någon skrev upplever deras 16-åring det som ett problem och det kan det ju bli. Äta mat tillsammans är ett socialt samspel och måste de andra vänta på att en hittar en restaurang som serverar en viss typ av mat (ex pizza) blir man rätt trött på det.

Ser det även på unga soldater som inte vill äta fältransonerna för det är inte gott. I mitt yrke måste man äta det som bjuds annars orkar man inte med sin tjänst.

En liten utvikning: många värnpliktiga muslimer drar det här med fläskfri mat i långbänk så tillslut tröttnade man och tog dit en imam. Han klarade ut för dem att en soldat äter det som bjuds, även fläsk. Han hade själv varit med i Golanhöjderna och visste vikten av att äta när man kunde.

Mitt barn är inte gammalt nog för att jag ska veta riktigt vad hon äter eller inte. Är bara 10 månader. Hittills har hon ätit allt vi gett henne. Jag tror dock inte att det behöver vara föräldrarnas fel om barnen är kräsna. Vissa saker tycker man inte är gott. Så är det bara. Varför skulle inte barn få ha maträtter de inte gillar, det är ju helt ok för vuxna. Jag skulle aldrig någonsin äta musslor eller ostron. Fruktansvärt osmakligt enligt mig. Varför skulle då inte ett barn kunna vägra viss mat. Som många skrivit tidigare. Man kan äta annat som står på bordet. Grönsaker, potatis och bröd fungerar. Jag är själv oerhört kräsen med vad jag äter. Men det kom när jag blev vuxen. Som barn åt jag ALLT! Nu försöker jag lära mig att äta fler saker eftersom jag inte vill att min dotter ska behöva leva på pasta, ris, kyckling och tonfisk. Vilket är i princip det enda jag gillar. Jag har aldrig förstått varför det måste vara olika regler för vuxna och barn.

Det gick inte att svara helt på frågan, för jag svarade att mina barn inte är kräsna (de är i allafall inte helt okräsna alltid), men att det är föräldrarnas fel. Det BEHÖVER inte vara föräldrarna, men jag tror att det sitter mycket i uppfostran och eftersom det oftast är föräldrarna som står för den biten, så...
och mina barn är inte kräsna jämfört med andra RIKTIGT kräsna barn. Våra barn försöker gärna imitera andra kräsna barn, eftersom de ser att andra får något gott istället för det som kanske är mindre poppis. När kusinerna (kräsna och dåligt mat-uppfostrade) varit och hälsat på hos oss tar det VECKOR innan våra barn blir som vanligt igen med maten. Dessutom finns ju ett visst inflytande från andra barn på dagis.
Kusinerna är extrema och de blir pjoskade med. Föräldrarna är skilda och när de är hos mamman och den släkten så skäms de bort och mormor lagar t o m speciell mat till var och en, vid varje måltid! Ett av barnen vägrar att äta annat smör än det hon äter hemma hos pappa, så då köps det smöret in enkom för henne!!
Det är bara två exempel, men det finns MASSOR!
Hemma hos pappan är det lite normalare, men fortfarande med ett rätt stort mått av anpassning till vad barnen vill äta, allt för att undvika konflikter vid matbordet.

Hemma hos oss äter man det som sätts på bordet, och annars går man hungrig - och man ska ha smakat på allt. Det är helt ok att inte gilla allt, men vi har begränsat det till att man bara får säga en gång per måltid att man inte tycker något är så gott (och att man inte får säga att något är äckligt och tjata om det i evigheter). Och så förklarar vi att favoritmat blir favoritmat just för att man ibland också äter mat som inte är ens favoritmat.

Vi kan ibland tycka att våra barn är lite petiga, men jämfört med många andra så är de inte det -  och när de äter borta får de beundrande kommentarer för att de äter och åtminstone smakar på allt.

Jag läste nyligen att hur lätt man har för att bli äcklad av olika saker är något ärftligt. Av egen erfarenhet vet jag att kräsenhet med maten kan ha med det att göra, dvs att man känner äckel inför vissa matsätter eller ingredienser. I naturen är det i grunden en bra funktion att vara misstänksam mot mat man inte känner igen till exempel (för att undvika att äta ngt olämpligt/giftigt), men det har ju spårat ur lite när man sitter och petar i "helt vanlig mat" och vägrar äta.

Min pappa, jag och en av mina söner har varit precis lika kräsna som små - och det är i princip omöjligt att övertala oss om att äta ngt vi bestämt oss för att vi inte vill ha. För mig gick det över i tonåren, men jag märker att jag är ganska petig med fräschheten mm hos mat om jag jämför med andra. Jag försöker få min son att prova ny mat med positiva metoder, men försöker samtidigt att inte dansa helt efter hans pipa när jag lagar mat, utan all möjlig mat serveras oavsett vad han tycker om den. Om man anpassar sig helt efter barnet tror jag att man som förälder ökar på kräsenheten så som Juul menar att man kan.