Coulis skrev 2010-02-23 20:37:27 följande:
Maria A Koberg, det jag är rädd för är: att det tar väldigt långt tid, att det slutar med akutsnitt, att det ska göra väldigt ont och att jag inte får tillräcklig smärtlindring, att jag ska spricka "hela vägen", att jag ska bli kroniskt inkontinent, att jag får en barnmorska som inte lyssnar på mig, att barnet får syrebrist, att barnet blir CP-skadat, att jag ska förlora mycket blod och tvingas få blodtransfusion, att jag helt enkelt inte ska orka, att förlossningen blir så jobbig att jag inte kan knyta an till mitt barn, ... Ska jag fortsätta?
Jag gillar den här tråden, även om jag kanske inte är helt med i målgruppen för den.
När jag läste Coulis lista här ovanför nickade jag bara igenkännande. Nu väntar jag mitt fjärde barn och har gått igenom två planerade hemfödslar och ett planerat snitt - men jag har väl ungefär samma rädslolista som Coulis.
(Nu "vet" jag att mina vaginala förlossningar inte tar allt för lång tid och blir utdragna - men vem vet hur nästa förlossning blir? Och jag är rädd för snitt igen - jag reagerade inget vidare bra på spinalbedövningen och tyckte det var obehagligt, och hela återhämtningen efter snittet var rätt kärv, där det börjar med att jag inte får tillräckligt med smärtlindring trots läkares ordination. BM:orna tyckte bara jag skulle sluta sjåpa mig.. och det gjorde att amningen gick dåligt och den är tydligen väldigt viktig för mig för att knyta an till barnet.)
Anyway - jag tror att det är normalt att vara rädd för mycket av det här. Det innebär iofs inte automatiskt att man är så förlossningsrädd att man måste ha snitt - jag tycker faktiskt det är förståndigt att vården kollar hur rädd man är och vad rädslan sitter i och om man kan "fixa" det på annat sätt än snitt. Men det är också helt rätt att de som inte kan hantera rädslan får snitt. Jag fick själv snitt pga rädsla - den medicinska förklaringen var sätesbjudning, men i själva verket var det för att jag var för rädd för att försöka föda naturligt och för att jag inte kände någon direkt tilltro till att vårdpersonalen skulle veta vad de höll på med OM jag försökte. Planerat snitt kändes tryggare.
Ibland undrar jag om vi inte pratar för lite om just det här med att vara rädd. Som någon annan skrev så är många typ lika rädda för en vaginal förlossning som för ett snitt - det blir som pest eller kolera, och ingen chans att komma undan.
När man pratar förlossningar är det ofta man pratar om hur det var (och jag har själv två rätt bra vaginala förlossningar i bagaget, varav en var rent fantastisk - och då ett snitt som var lite mindre bra) . Ofta sägs det att man glömmer smärtan under förlossningen, vilket inte jag håller med om. Det jag tror man glömmer/förtränger är rädslan för förlossningen INNAN (och ibland under) den drar igång.
För jag är rädd nu för att föda nr 4 igen, även om (kanske just för att) det ändå gått rätt bra tre gånger nu. Och statistiskt sett vet jag att riskerna är rätt små att något händer...men ändå får jag liksom kämpa lite med mig själv för att inte låta alla tankar på vad som kan gå fel få fäste.
Det tär så mkt på mig. Har fött 2 barn vaginalt och jag göt bara inte det en gång till! Varit i Ystad där jag blev nekad. Nu ska jag prata med en bm i matildateamet i malmö på onsdag. Usch jag vet inte vad jag ska tycka/tänka/tro. Kan bara hoppas...Tiden går och jag har inte kunnat njuta direkt av denna grav (som är min sista)
★*☆
UNDERBART!!!
hade ju redan svarat haha