TS: Du har helt enkelt ett klassiskt separations-sentimental-vemod över dig! (fullt normalt) tror det drabbar oss alla någongång i olika skeden av livet! För mig, innan jag hade riktigt accepterat och sörjt att jag inte skulle kunna få fler biobarn så var det jättetufft att ge bort mammaplagg till nygravida kompisar som nu behövde dem bättre. Det blev verkligen definitivt då, att detta som jag hade upplevt skulle jag aldrig mer få uppleva (för oss är det helt definitivt att vi inte kan gå den vägen).
Nu har vi som sagt påbörjat en adoptionsprocess, och jag är helt övertygad om att jag kommer att känna exakt samma känsla sedan när den biten också är "över". Sedan kommer de att flytta hemifrån.. och skaffa jobb.. och ja, du ser! Man drabbas hela tiden av att det blir avslut.
MEN jag försöker tänka så här kring de där avluten. Jag skulle inte ha så svårt att släppa om det inte vore för att jag hade upplevt något så stort och kärleksfullt att det förändrade mig för alltid. Tänk att just jag, har fått vara med om de sakerna som känns så omvälvande och som har varit mig så kära att det nästan gör fysiskt ont att släppa iväg dem. Jag får vara tacksam över det och bevara de fina minnena nära mitt hjärta så länge jag lever. Var sak har sin tid, och vem vet? Jag kanske får barnbarn och MASSOR av fortsatt glädje i mååånga år framöver! Kram TS! 
Sally skrev 2010-02-03 22:54:07 följande:
Jo, tänk att det är så svårt att gå ur kö. Det är ju trots allt nästan 5 års kötid - det är jättelänge sedan, och nu plötsligt ska man gå ur kön. Vi har också bra chanser med ett biobarn till om vi vill, men då är det absolut slut med barnbesked, med pirriga flygresor (4 biljetter ditt, 5 hem), med magiska första stunder på barnhemmet, med en välkomst kommité på Arlanda, med öppna förskolan för adopterade barn, mm. Så mycket att släppa på en och samma gång!
