Varför agerar du som du gör?

 Det tror jag också, men det är långt ifrån en absolut sanning.

Ur ett andligt synvinkel så kan sägas att det inte finns något helvete eller karma. Men uppståndelsen lär bli häftig för somliga om än kortvarig. Att otuktiga upphör att existera via att dom förbränns av anala våldsorgier är verkligen inget evigt helvete men inte heller något paradis. De som tror på Nirvana säger att detta ej går att beskriva men vad i det!? Är detta ett definitivt utslocknande så är det det. Men detta är varken Min eller Zhna idealet.

Att vissa är "snälla" medan andra inte är det behöver helt rätt inte ha att göra med tro eller icke tro. Även om samtliga födda år 1975 är ateister men behöver dessa samtliga vara analister för det? Sedan finns det skilnader på troende och troende som att den ena är intresserad av juridik, veterinärt praktis, jeans, step dance, ett exoteriskt mainstream religion medan den andra är helt inne på tv-spel, filmer, natur, astrologi, esoterisk andlighet.

O.o

Jag agerar som jag gör beroende på många faktorer:
Främst pga rådande samhälle, kultur, fostran och arv.
Man vill ju gärna tro att man gått emot ex Hitler om man varit tysk under andra värdskriget, antagligen (hur verkligt sjukt tanken än känns) hade man nog inte det. Man följer det rådande samhället, vilka sjuka riktningar än majoriteten tar. (där är vi ju mest som kor i flock).
Man vill ju gärna tro att man sagt åt gubben sin att det är hans tur att byta blöja/ tvätta kläder/ laga mat även om man föddes i exempelvis Jemen, men jämställdhet skulle inte kännas lika naturligt då pga kulturen.
Får jag inte en ordentlig uppfostran, har jag missbrukande föräldrar, kanske min moral färgas av det. Vi blir också fostrade av staten. Det är inte alls sagt att vi skulle tycka som vi tycker utan påverkan av lagar, regler och nedärvd moral.

Däremot blir samhället lite "mindre" hela tiden och det gör att det är lättare att bryta sig ur strömmen, tycka annat än föregående generation, eller gå emot en ledare.
Men det är bara för att vi bor i ett långt gått demokratiskt samhälle som vi tror att vi agerar utifrån vår egen höga moral..

Jag är snäll för att jag mår bra av det.
Jag tänker gå igenom livet och vara den bättre människan, tänker INTE utsätta andra för det jag varit med om.
Moral är ett enkelt val om man har lite samvete.

Men jag ser att inte alla ser det så. En del är helt enkelt inte verklighetstillvända.

Min erfarenhet (är uppfostrad i ett frikyrkligt hem och blev släpad till kyrkan flera dagar i veckan samt hade vänner av andra religioner) är dessutom att religiösa inte är så snälla. De dömer gärna andra som inte delar deras livssyn, t.ex. genom att påstå att ateister inte skulle ha någon moral! Dessutom utesluter de gärna människor ur gemenskapen ifall de inte uppfyller de rigorösa uppförandekoderna! På vissa platser blir man ju t.o.m. mördad om man inte "sköter sig"!

Det är lite intressant att studera hur beteende ändras om omgivningen ändras.

Jag har under många år kört fram och tillbaka på en av de större riksvägarna. Förrut kunde det vara lite läskigt, det var lite för många fartdårar som körde aldeles för fort, +30 km/h mot fartgränsen. Efter att fartkameror kom upp har det blivit betydligt lugnare. De finns fortfarande många som kör för fort men betydligt mindre och de värsta har försvunnit. En slutsats kan vara att risken att åka fast påverkar om man vill bryta mot en lag.

En annan sak är hur folk ändrar beteende i en ny miljö. Någon som de flesta anser vara moralist förkastligt i Sverige kan plötsligt vara rätt acceptabelt när man är i ett annat land, t ex alkohol och bilkörning eller sexköp.

Jag agerar som jag gör, dvs behandlar mina medmänniskor med respekt och kärlek, på grund av många orsaker.
En av dem är för att jag är övertygad om att gud vill att vi ska älska varandra och ta hand om varandra, en annan är för att jag är skapad med stark känsla för rätt och fel och kan känna stark empati för andra, har dessutom också ett väldigt känsligt samvete.
Skulle jag bete mig som en skitstövel mot andra dag in och dag ut, skulle jag nog ha svårt att sova om nätterna.
En tredje del är, att då jag valde att följa gud i mitt liv, så tog jag emot den helige anden, och den helige anden kan öppna mina ögon för saker jag inte tänkt på förut.
Även fast jag inte vill vara elak, så kan det hända att jag blir arg och snäser åt någon annan, och blir den människan ledsen, så kan gud via den helige anden säga det till mig, antingen genom en stark känsla av obehag( då jag känner den andra personens sorg) eller genom en vänlig röst inom mig som säger att just nu är det viktigt att du ber om förlåtelse, vilket jag då brukar göra.

Så man kan säga att det är med både min personlighet och min tro och min relation med gud att göra.
Gud i mitt liv har förstärkt de positiva personlighetsdragen jag har, som leder till gott.

Med detta menar jag inte att man inte kan vara god eller kärleksfull mot andra utan gud i sitt liv.
För det kan man, om man vill.
Alla människor är skapade med en viss mängd godhet i sig, som påminner om att det finns en god skapare bakom dom.
Sen är det upp till dom människorna ifall de vill använda det goda och vara kärleksfulla mot andra, eller förkväva det goda genom att bara tänka på sig själva.

Min erfarenhet är att religionsutövare SAKNAR moral men häcklar och säger att de har moral!!!

Nu är jag troende på så vis att jag samlar det som verkar vettigt och som passar in i den världsbild jag skulle vilja ha och lever så...

Jag tror på att om man är snäll får man trefaldig "snällhet" tillbaka och är man dum så får man vad man förtjänar

Att hjälpa sina medmänniskor och vara trevlig är för mig sunt förnuft och inte bundet till någon religion....