gör jag rätt tycker ni?

Jag tycker det brukar gå bra att distraera barnen i den ålder. Ge henne något att hålla i. Vad är det hon vill när hon gör sådär? ELler finns det någon speciell orsak till att hon gör så väldigt ofta?

jag tycker att det finns en gräns när man får ge upp sitt resonerande och sina försök att vänta ut sina barns utbrott faktiskt.. Iaf när man är bland andra människor... Man får helt enkelt respektera att efter en viss tid vill andra människor inte höra en gapskrikande unge faktiskt.

Jag jobbar i mataffär och minns såväl en speciell gång när det var en mamma med en liten unge.. runt tre fyra år kanske, som vill ha choklad ... det fick hon inte och hon fick ett sånt enormt utbrott, grät, skrek , hulkade, lade sej på golvet, hängde i mammans ben o skrek... Trots att mamman försökte först tala lungt med henne o sen vänta ut henne gav hon bara inte upp.. hon skrek genom hela handlingen och genom hela kassan, hulkade och gapade och försökte med allt...
Jag blev alldeles svettig och stirrig i kassan och typ alla andra i kön med...

Ibland går det faktiskt till en gräns när man kanske helt enkelt får bära ut sitt barn ur affären ..... för omgivningens skull om inte annat..

Går det däremot på en minut att lugna, som i ts fall är det ju en annan sak..

Detta är jätte svårt tycker jag..
Vår snart 3-åriga dotter kan få hysteriska utbrott iblnad & ibland inträffar detta tex inne på Maxi. De hjälper just då inte att "tala" tilrätta henne, lönlöst. Hon är jätte svår, antingen får man "ignorera" henne efter att ha försökt få henne & förstå, eller helt enkelt bära ut henne.
Dock ser mnan ju folk som glor & gör miner bara de skrikit någon minut & bryr mig inte ett smack om kommentarer, har aldrig fått några & hoppas jag slipper, i sådana lägen är oftast föräldrarna redigt uppretade som det är..

gillar situationer när jag kan ge henne två positiva alternativ,,, för jag gillar inte att bli en NEJ sägare....

men när hon bara kastar sej och inte lyssnar går det ju inte.

Men trolltriss, jag har ju ingen aning om hur er situation såg ut så jag förstår inte varför du tror att jag skulle kunna bedöma det. Och det var inte det jag kommenterade heller. Jag frågade bara om det inte kunde vara så att hon var trött när jag riktade mitt svar till dig. I övrigt förstår jag inte varför man inte kan respektera barnets känslor även fast om man inte kan bära eller låta barnet få sin vilja igenom.

En jag plugga ihop med berättade att då hennes son då han va liten ville ha godis & bara slängde sig på golvet i affären, gjorde hon likadant, pojken ställde sig upp, sa till sin mamma "kom nu går vi" Han gjorde ALDRIG så mer =)
Vet dock inte hur gammal han var. Runt en 4-5 kanske.

Det var du som skrev att det inte gick att visa henne respekt i den situationen. Vilket jag inte förstår. Helt enkelt. Kan bero på att jag aldrig varit i en sådan situation själv.

Det du är inne på nu är något helt annat, vilket jag känner mig lite för trött för att diskutera nu... dock är sociologi ett ämne jag gillar
Har iofs nyss skrivit i min kommentar om Ejins inlägg att man inte kan acceptera vilket beteende som helst vart som helst, men för den skull kan man enligt mig ändå bekräfta barnets vilja och barnets känslor. Men man måste också sätta en gräns för hur detta uttrycks.

Önskar att jag hade samma tålamod som ts.
Överlag har det hela slutat med att barnen blivit buren till bilen  och där fått lugna sig. Sen vet de att de inte får som de vill om de börjar att tjata och skrika efter saker.
Den yngsta har ännu inte direkt fattat det men det kommer med åldern.

Om min 2åriga kille får utbrott i affären brukar jag försöka prata lugnt med honom och fråga t.ex. om han blir ledsen då han inte får ta kexen.Och förklara att vi har hemma, eller att vi inte ska köpa såna idag. Sen när han lugnat ner sig lite brukar jag fråga t.ex var vi skall hitta tomaterna, om han vill hjälpa mig.

Men sen finns det såklart dagar då tålamodet inte räcker eller sonen inte alls vill samarbeta:)

Det låter väl utmärkt.

Om ni var på en restaurang så hade jag nog snarare önskat att du sa ifrån till henne så att hon inte störde de andra gästerna, alt tog ut henne därifrån omgående. Men om det hr händer i en mataffär eller liknande så had ejag nog mest tyst applåderat till beteende och tyckte att du var en bra förälder som skötte det där utan att ge efter för tjat.

Det om något är det som stör mig mest, när jag hör en förälder som först säger nej, barnet skriker och sedan ger föräldern med sig. Då vet man ju att föräldern just garanterat att vi andra får höra det där illvrålet många gånger igen.. tack för det liksom ;)

Jag försöker alltid prata i första hand men det har hänt många gånger där jag lämnat butiken med henne under armen. Jag accepterar inte ett sådant beteende i affären restaurangen mm. Nu för tiden händer det sällan att hon får utbrott. Jag förklarar alltid att det inte är ok att göra så. Vi har alltid med våra två barn när vi handlar och de är alltid delaktiga.

Vi har alltid samma regler år ut o år in.
Inget godis i veckan och inget godis får man via tjat ALDRIG.

Så fajten kommer nästan aldrig och dom vet att vi inte ger oss = konsekvens!

Visst har vi skrik o tjat ibland, men vi diskuterar inte i affären vi förklarar innan när barnen är lugna att det blir inget godis i affären och ALLA godisinköp är PLANERADE.

Detta fungerar 99 gången av hundra!

Sen så är jag ingen supermamma, vi har andra problem med uppfostran, men jag kan säja med säkerhet att jag vet att jag slipper sådana bråk i affären.

mina1

Skönt att ingen tyckte att jag var en galen tyrann

Jag tror mina barn känner en trygghet i all faktiskt veta vad som gäller.
Jag tror helt enkelt att det är skitjobbigt för dom att alltid försöka få som man vill!