• Thi 08

    Resa till Vietnam-skadligt?

    Vet ni vad som sägs om tidpunkt för att besöka adoptionslandet igen? Jag sitter och är väldigt sugen att resa till Vietnam igen men vet inte hur det skulle kunna förvirra min dotter. Har ni hört om det finns en speciell tid under uppväxten där det är "farligt" att väcka gamla minnen till liv, ex att höra språket igen, känna bekanta dofter, den typen av värme, utseende på människorna mm. Kan det skada hennes utveckling, känslolivet, anknytningen till mig? Finns det expertis på området och vad sägs det?

  • Svar på tråden Resa till Vietnam-skadligt?
  • mammamys06
    Josefina skrev 2010-02-06 00:04:41 följande:
    Förlåt att jag frågar.. men va är det för skillnad med återresa och sem.resa till födelselandet.. oavsett det är sem.resa återvänder ni ju till barnets födelseland. Det pratas så mkt om separationsproblem osv.. förstår inte varför man åker ner med små barn till just deras födelseland. Det är självklart kul att visa upp landet och det är kul som adopterad att se sitt eget land men .. det pratas emot lite i vissa diskutioner ni för här.
    känner samma sak, som adopterad känns det faktiskt (ur mitt perspektiv) inte någon skillnad, jag hade inte uppfattat det som någon skillnad om mina föräldrar sagt att vi ska semestra där inte adoptionsresa där, jag ville inte besöka landet helt enkelt. Men man gör som man vill, ni känner era barn bäst, jag vill inte och kommer inte åka dit vare sig på semester eller adoptionsresa förrän sonen kan uttrycka denna önskan själv.
    Lycklig nybliven tvåbarnsmamma!
  • Thi 08

    En återresa är en resa i mitt tycke som man gör när barnet själv är medvetet om denna resa, en resa för att uppleva landet när barnet är så stor att hon/han kan ställa frågor och "ta in" vad det är man gör. Att gå på en strand i Vietnam eller Thailand som 1,5 eller 2 år......vad är skillnaden förutom att jag som vuxen skulle tycka Vietnam känns roligt att uppleva? Det är därför jag undrar om ett sådant litet barn kommer känna igen exempelvis språket? Människorna i Thailand-Vietnam= mycket lika varandra. Språket måste ju också "klinga" liknande för henne.

    Frågar jag min 6 åring om vi ska åka och titta på Vietnam och gå på en strand och bada tror jag hon säger ja utan att tveka, utan att veta vad det innebär. Jag känner "antingen NU eller mycket senare", när hon själv kan formulera sin önskan. Vilken 6 åring, 8 åring, 10åring, 12 åring vill inte bada, äta glass och vara på semester? Nu kan hon inte välja, men heller förhoppningsvis inte heller komma ihåg så mycket. 

    En sak som eventuellt oroar mig är en sak som hände på IKEA för ett tag sedan, hon blev väldigt rädd för en asiatisk kvinna.......trots att det var många mäniskor runtomkring var det just denna kvinna hon ryggade för, det såg jag tydligt. Kanske blir hon ett barn som är rädd för allt som har med Vietnam att göra? Men det är nog för tidigt att dra slutsatser nu?......eller? 

  • Thi 08

    Något jag kan tänka mig är att det blir svårare för henne som stor att våga/vilja åka tillbaka till Vietnam om vi inte haft någon kontakt med landet under tiden. Om man gör resor till Vietnam under tiden hon är liten och bildar fina och varma minnen därifrån, samt tar mycket bilder, kanske det blir helt naturligt att kunna åka tillbaka till Vietnam för henne när hon är äldre. Som vuxen borde man kunna påverka hur barnet upplever landet. Om hon sedan vill besöka barnhemmet som vuxen är en helt annan sak, men kontakten med landet, människorna, allmänbildning och "se med egna ögon" under tiden man är liten borde vara viktigt för hur man ställer sig till allt som vuxen. Vad tänker ni andra?

  • Thi 08

    Ja, jag är splittrad

    Ska man eller ska man inte? Jag kan ju känna mitt barn, men ändå inte veta hur hon kommer reagera.

  • Lovely India

    Vi var med dottern till Indien, Goa på semester när hon var 2½ drygt. Hela familjen stortrivdes! Vi, och dottern pratar ofta om Indien, och hon säger ofta att hon vill åka dit igen. Jag håller med om att försök avdramatisera det hela. Vi ser det som semester i vårt "favorit land". Så fort vi har råd så kommer vi att åka igen, men bara till semesterorter såsom Goa. Storstan och barnhemmet får vänta till hon själv vill åka dit.

  • Thi 08

    Lovely India, jag tänker liknande, att det ska vara vårt "favoritland"

    Samtidigt förstå jag hur ex Josefina tänker, det blir ju en återresa till hennes födelseland, trots att vi GÖR den till en ren semesterresa. Åker man dock regelbundet, kan jag tänka mig att barnet tids nog börjar ställa frågor själv om varför hon liknar människorns i vårt "favoritland" mm, det kanske blir naturligt på det sättet att förklara om adoptionen också. Jag vill inte att hon ska känna skräck inför att åka dit, jag vill att hon ska se fram emot att semestra där och senare kanske frågan kommer om vi inte kan åka och se vart hon bodde när hon var baby.....

    Vill hon inte när hon blir äldre, så vill hon inte. Det får man naturligtvis också acceptera även om jag hoppas på att hon kommer tycka om landet.

  • Lovely India

    För oss är det helt naturligt att prata om Indien, ha mycket indiska saker i vårt hem och att åka dit. Dottern som nu är 3½ har börjat fråga varför hon är brun, om alla i Indien är bruna för det är så mycket sol där osv. Vi tittar på foton både från semestern och från hennes barnhem och hon är jätteintresserad. Har aldrig tänkt att det skulle vara något skadligt med det, tvärtom! Lycka till!

  • Hej och Hopp

    Det är klart att det är en återresa oavsett när man åker och i vilket syfte men i begreppet återresa så lägger jag in lite annat - att den adopterade gör en resa där syftet är att återse sitt födelseland. Jag tänker att det kan vara mer eller mindre stort för olika individer men just eftersom man läser om hur laddat det varit för många som gjort en återresa som lite större eller som ungdom eller vuxen så tänker jag att man skulle kunna underlätta genom att göra helt vanliga semesterresor till landet.
    (Självklart blir det ju speciellt ändå - det är ju ändå landet där mitt barn föddes, landet där vi blev familj osv,)

    Om min tjej senare i livet själv vill återvända - kanske besöka barnhemmet eller liknande så tänker jag att det kanske kan underlätta för henne att hon redan varit där - hon har upplevt hur det är att vara i ett land där alla liknar henne, språket osv osv...

  • rallarrosen

    Jag skulle åka i morgon till Kina på badsemester om vi kunde men har samma tankar som många här. JAG har ju bara positiva känslor gentemot landet men självklart är det inte lika enkelt för barnet som lämnat flera personer det tyckte mycket om.

    Även om barnet vill ha en familj så är ju själva adoptionen ofta ett snudd på övergrepp. Ta barnet från en välkänd miljö till främlingar (om än snälla) som pratar, luktar annorlunda till en helt ny miljö, där ingenting är likt, utan att förstå varför, om det har gjort något fel mm.

    Funderar på att vänta något år så att vi kan prata om det blir starka upplevelser.
    Människorna, doften, språket, maten allt kan ge ruskiga minnen liv. Vet att flera barn reagerat med rädsla att bli övergivet igen.

    Mitt ego att upptäcka landet får ge till tåls sig under några år - barnets inte mina behov ska styra. Under tiden får vi väl åka till Mallorca

  • mammamys06
    rallarrosen skrev 2010-02-07 14:16:37 följande:
    Jag skulle åka i morgon till Kina på badsemester om vi kunde men har samma tankar som många här. JAG har ju bara positiva känslor gentemot landet men självklart är det inte lika enkelt för barnet som lämnat flera personer det tyckte mycket om. Även om barnet vill ha en familj så är ju själva adoptionen ofta ett snudd på övergrepp. Ta barnet från en välkänd miljö till främlingar (om än snälla) som pratar, luktar annorlunda till en helt ny miljö, där ingenting är likt, utan att förstå varför, om det har gjort något fel mm.Funderar på att vänta något år så att vi kan prata om det blir starka upplevelser. Människorna, doften, språket, maten allt kan ge ruskiga minnen liv. Vet att flera barn reagerat med rädsla att bli övergivet igen.Mitt ego att upptäcka landet får ge till tåls sig under några år - barnets inte mina behov ska styra. Under tiden får vi väl åka till Mallorca
    Jag håller med dig, men detta förstår jag inte riktigt: "Även om barnet vill ha en familj så är ju själva adoptionen ofta ett snudd på övergrepp. Ta barnet från en välkänd miljö till främlingar (om än snälla) som pratar, luktar annorlunda till en helt ny miljö, där ingenting är likt, utan att förstå varför, om det har gjort något fel mm".

    Adoption är väl ofta inte ett övergrepp?!
    Om jag inte adopterats bort hade jag antagligen varit död idag, och hade jag inte dött så hade jag antagligen varit prostituerad redan som barn för att överleva. Det är dessvärre många adoptivbarns öde eller liknande, vår son hade bott på gatan med svår synskada, han hade dött vid 1,5 års ålder i infektion om han inte blivit adopterad. Min bror for väldigt illa hos sina fosterföräldrar innan mina föräldrar fick honom. Så det är snarare övergrepp många gånger att inte bli bortadopterad men du kanske menar att det är uppbrottet i sig och anknytningen som du jämför med övergrepp? Resten håller jag med och förstår
    Lycklig nybliven tvåbarnsmamma!
  • rallarrosen

    Mamamys
    Självklart är det bara det jag beskriver (ta barnet från känd miljö och omplacera i främmande vård, miljö) som jag menar med övergrepp. Hittar inget bra ord för det.
    Uppbrottet och anknytningen - ja. Det är ju vi förberedda på men inte ett litet barn. Inget adoptionen i sig!

    Ett litet barn kan ju inte veta något om framtiden och det som sker de dagarna, veckorna ibland, det bara händer barnet utan förståelse. Barnhem är inget hem för barn och jag är verkligen för adoption! Skulle bara önska att överlämnandet i de flesta länder såg annorlunda ut. Men som sagt ett litet barn har inte valt att byta miljö, vill inte byta ut sin fosterfamilj, förstår inte att fosterfamiljen inte är för evigt, att det inte kommer att få träfffa sin nanny mm. Även om barnet lidit brist på omvårdnad, mat mm så är det bara den verklighet det känner till. 

    Vid semesterresa måste verkligen barnet blivit supertryggt med föräldrarna och hur bra allt ser ut så tror jag att där gäller TID. År tillochmed. Och att allt detta kan slå tillbaka när man åker tillbaka till ursprungslandet, miljön för tidigt. Att ha språket till hjälp vid känslokaos (åt alla håll) tror jag är bra.

    Hur förälskad jag än är i mitt barns födelseland (vi har bilder, firar helgdagar, sjunger sånger mm) så måste barnet få ha första tjing på landet, min relation med det ska inte styra men det är en svår balansgång att inte ta över. 

  • Thi 08

    Jag håller med dig Solstjärnan på vissa punkter, men inte alla.

    Tror inte nödvändigtvis det måste vara negativt att uppleva landet igen som liten. På ett sätt kan det nog underlätta, men det är ju den oväntade reaktionen man är rädd för. Som jag skrev tidigare tror jag det är lite skillnad på vad man gör i landet under sin resa. Min flicka hade varit utanför barnhemmet 2 ggr, en gång då hon skulle till doktorn, och en gång då hon bytte barnhem. Det hon kommer ihåg är BARNHEMMET, SPRÅKET, DOFTEN AV BARNHEMMET. Doften att vara hos ex tandläkaren eller ett dagis i Sverige skiljer sig. Självklart skiljer sig oxå dofterna beroende på vad man gör. Havsluft, varm sand. Det jag tror hon kan komma att känna igen är flygplansmiljön, men den undkommer man inte heller om man reser till Mallorca. Man skulle ev kunna övernatta i Saigon för att sedan fort åka ut till kusten. Eftersom hon även varit några dagar i Saigon och därmed känner igen miljön där. Det är svårt.....ska ta upp detta med någon som arbetar med adoptioner.

    Jag vet inte om det är tabu att tala om, men jag är ganska säker på att de gav min dotter något lugnande dagen jag skule hämta henne. Hon var helt "blank", som att ingen var hemma. Det kan ju även varit en reaktion på att bli bortlämnad, men jag tyckte hela hennes kropp var tyngre än vanligt. Jag hade träffat henne dagen innan och hon var sprudlande glad, lätt som en fjäril, höll i mig med benen, skrattade mot personalen mm. När jag hämtade henne dagen efetr fick jag inga reaktioner alls, mer än att hon satt med sin my little pony i handen och pillade med hästens svans & man.

    Inte för att det egentligen har med saken att göra, men jag ser inte riktigt överlämnandet och anpassningen till mig som ett övergrepp. På centret min dotter var fanns många västerländska volontärer i olika nationaliteter, en fransos, en amerikan, en norsk tjej osv Den norska tjejen hade varit mkt med min flicka, så jag tror på det viset de gjorde ett smart drag att ta in volontärer att leka med barnen. Ex gjorde min tjej rörelser som påminner mycket om en svensk/nordisk barnvisa. Hon är en människoälskare av stora mått, det enda jag märkte markant var att hon vantrivdes i början för att det var FÖR tyst. Satte jag mig ute med henne på ett café mådde hon som allra bäst. Det var "surret" hon var van vid. Visst är det en stor omställning för ett barn, men det finns barn av olika åldrar som adopteras bort, barn som bott i fosterhem eller inte mm (dvs olika förutsättningar och barn som tar det olika hårt). Jag tror det bästa vore om man fick bekanta sig med barnet under eempelvis en vecka, komma dagligen till barnhemmet och sköta om barnet så mkt som möjligt under den tiden. Men ett övergrepp......det låter så hårt.

  • Solvår H

    Man ska ju tänka på att många familjer adopterar flera barn från samma land så deras första (och andra och kanske tredje) barn åker tillbaka till ursprungslandet inte på semester utan på en adoptionsresa. Ibland till samma barnhem ibland inte men proceduren är ju den samma. Vi har adopterat från två olika länder så för vår del har vi inte upplevt det men jag kände nog ändå att vårt första barn tog in hela adoptionsresan för syskonet på ett rätt avvaktande sätt, som om hxn tyckte det var lite jobbigt trots att landet och själva adoptionsförfarandet var annorlunda.

    Nåja, som sagt, alla dessa barn som reser med sina föräldrar för att hämta syskon blir nog inte traumatiserade men om jag reste tillbaka med mitt barn, för semester, adoption eller vad som helst, så skulle jag absolut vara beredd på att reaktioner kan förekomma och att man måste jobba extra mycket och tydligt på att få barnet att känna sig tryggt och förbereda på vad som ska hända.

    För övrigt förstod jag precis vad Solstjärna menade med "övergrepp".

  • mimpen

    Jag tror inte det är traumatiskt för barnen. I alla fall inte generellt. vår första dotter fick sig ju en "återresa" när vi hämtade lillasyster 2,5 år senare. Stora tjejen var då knappt 4 år och vi besökte faktiskt fosterhemmet hon bott i. Ingen reaktion alls. HOn tyckte mest det var kul att se folk hon bara kom ihåg från kort annars.

    Vi planerar att åka igen på semester till Etiopien om ett gäng år. När barnen är kanske 10-12 år. Dvs, innan de börjar fundera så mycket, men när de ändå är så pass stora att de kommer att minnas upplevelserna där.

    Besök på barnhem och sånt kommer vi inte att göra då, det får de själva ta initiativ till i framtiden.

  • måne72

    Jag håller med mimpen, jag tror inte heller det är så traumatiskt. Vi åkte tillbaks efter exakt 2 år till min sons födelseland för att hämta lillebror. Min son var då 6,5 år (han kom till oss när han var 4,5 år). Han var superexalterad över att få besöka barnhemmet och stortrivdes verkligen! Han pratar ofta om sitt land och är jättestolt.

Svar på tråden Resa till Vietnam-skadligt?