Jag håller med dig Solstjärnan på vissa punkter, men inte alla.
Tror inte nödvändigtvis det måste vara negativt att uppleva landet igen som liten. På ett sätt kan det nog underlätta, men det är ju den oväntade reaktionen man är rädd för. Som jag skrev tidigare tror jag det är lite skillnad på vad man gör i landet under sin resa. Min flicka hade varit utanför barnhemmet 2 ggr, en gång då hon skulle till doktorn, och en gång då hon bytte barnhem. Det hon kommer ihåg är BARNHEMMET, SPRÅKET, DOFTEN AV BARNHEMMET. Doften att vara hos ex tandläkaren eller ett dagis i Sverige skiljer sig. Självklart skiljer sig oxå dofterna beroende på vad man gör. Havsluft, varm sand. Det jag tror hon kan komma att känna igen är flygplansmiljön, men den undkommer man inte heller om man reser till Mallorca. Man skulle ev kunna övernatta i Saigon för att sedan fort åka ut till kusten. Eftersom hon även varit några dagar i Saigon och därmed känner igen miljön där. Det är svårt.....ska ta upp detta med någon som arbetar med adoptioner.
Jag vet inte om det är tabu att tala om, men jag är ganska säker på att de gav min dotter något lugnande dagen jag skule hämta henne. Hon var helt "blank", som att ingen var hemma. Det kan ju även varit en reaktion på att bli bortlämnad, men jag tyckte hela hennes kropp var tyngre än vanligt. Jag hade träffat henne dagen innan och hon var sprudlande glad, lätt som en fjäril, höll i mig med benen, skrattade mot personalen mm. När jag hämtade henne dagen efetr fick jag inga reaktioner alls, mer än att hon satt med sin my little pony i handen och pillade med hästens svans & man.
Inte för att det egentligen har med saken att göra, men jag ser inte riktigt överlämnandet och anpassningen till mig som ett övergrepp. På centret min dotter var fanns många västerländska volontärer i olika nationaliteter, en fransos, en amerikan, en norsk tjej osv Den norska tjejen hade varit mkt med min flicka, så jag tror på det viset de gjorde ett smart drag att ta in volontärer att leka med barnen. Ex gjorde min tjej rörelser som påminner mycket om en svensk/nordisk barnvisa. Hon är en människoälskare av stora mått, det enda jag märkte markant var att hon vantrivdes i början för att det var FÖR tyst. Satte jag mig ute med henne på ett café mådde hon som allra bäst. Det var "surret" hon var van vid. Visst är det en stor omställning för ett barn, men det finns barn av olika åldrar som adopteras bort, barn som bott i fosterhem eller inte mm (dvs olika förutsättningar och barn som tar det olika hårt). Jag tror det bästa vore om man fick bekanta sig med barnet under eempelvis en vecka, komma dagligen till barnhemmet och sköta om barnet så mkt som möjligt under den tiden. Men ett övergrepp......det låter så hårt.