Jag och min man har gjort många provrörsförsök, men tyvärr endast fått 2st missfall. Vi gick föräldrautbildningen inför adoption i höstas. Nu kommer vi troligtvis att påbörja hemutredning. Men tanken slår mig ändå att vi kanske skulle lyckas om vi gör fler provrörsförsök. Jag velar fram och tillbaka.
När bestämde ni er för att satsa på adoption fullt ut?
Tack alla för era svar! Givande att läsa!
Vi ställde oss i kö hos AC redan november 2007 efter att vi hade misslyckats med vårt 2:a IVF. Så vi har mycket kötid :)
När vi började prata om att bilda familj var adoption med i bilden direkt då vi båda är adopterade själva kände vi att vi ville adoptera någon gång, vi provade sängvägen först för att se om det blev en bebis men vi hade inte tålamod att vänta längre än några månader (provade ägglossningstabletter då jag har PCO) och det gjorde vi halvdant eftersom tankarna på adoption lockade mer Och det blev en son från Vietnam 2007. Sedan fick vi ett biobarn utan ägglossningstabletter på första försöket att få syskon på bioväg och vår dotter föddes 2009.
Tankarna på adoption började komma under vårt första IVF-försök. Vi gjorde en rad försök därefter i väntan på att hemutredningen skulle köra igång och jag kände mig ganska omotiverad på slutet eftersom adoption under tiden börjat kännas som "vårt sätt" att bilda familj på. Men pga tidbrist valde vi ändå att fortsätta med IVF tills utredningen var på gång och då var det med stor lättnad vi bytte fokus och gick helhjärtat in för adoption i stället. Lycka till!
Har inte samma erfarenhet som ni andra här inne eftersom vi aldrig adopterat men jag vill ändå poängtera hur viktigt det är att vänta tills det verkligen känns rätt. Vi körde IVF, utredning för äggdonation och utredning/kö för adoption samtidigt och bestämde (vet inte riktigt när) att vi skulle sluta med IVF och istället försöka äggdonation om vi inte hade lyckats efter 6 återföringar. När vi tog beslutet kändes det rationellt och bra men när vi misslyckats med vår 6:e återföring och det var dags att övergå till äggdonation kändes det helt plötsligt störtfel för mig (mannen tyckte det skulle varit okej men för mig kändes det som en katastrof).
Efter mycket velande fram och tillbaka bestämde vi oss för att "riva upp" vårt tidigare beslut och fortsätta med IVF tills jag var redo att gå vidare. Efter 12 hela IVF-behandlingar blev jag äntligen gravid (är idag i vecka 24) så för oss känns det som om vi fattade rätt beslut.
Måste dock tillägga att vi nog övergett IVF betydligt tidigare om vi haft åldern emot oss, haft dålig ekonomi, inte tyckt att biologiska barn var så viktigt eller om jag mått sämre av behandlingen. Summan av kardemumman är alltså att man verkligen ska ge sig den tid man behöver för att fatta ett beslut som känns bra och som man kan leva med resten av livet.
Jag tänker ofta på det. Vilka tillfälligheter, beslut och just magkänslor som i slutändan resulterade i just våra alldeles egna barn... Tänk om vi gjort det minsta annorlunda, då hade vi missat dem! Det hade ju blivit helt fel... 
Vi hade också en lång väg till adoption, men dock inte helt frivillig. Vi försökte faktiskt få starta vår utredning inför en adoption innan jag fylde 25år. Kommunen tyckte att vi hade goda argument men att vi ändå kunde vänta och vi ville inte börja kontakten med att komma på kant.
Men om jag hade varit 25år redan kanske vi ändå hade valt att göra 11 IVF, det kan jag ju inte veta idag. Trots alla dessa försök var det aldrig viktigt med det biologiska arvet för mig. Det var först vid sista förösket jag insåg att lyckas inte detta nu så blir det inga biologiska gener av oss i framtiden. Tanken hade aldrig slagit mig innan. Jag ville bara ha barn så snabbt och smidigt som möjligt - utifrån fakta så gdet ut att vara via IVF men med facit i hand så var det inte så.
Utan det blev adoption och efter 9år, 11 IVF och MF så blev vi föräldrar. Vi ångrar inget och jag håller med om att man vet när man skall gå vidare från det ena eller andra.
Vi var uppsatta på donation också men tackade nej, då det för oss kändes som ett ojämnställt alternativ.
Jag funderade på adoption långt innan vi slutade med preventivmedel. Min man kom in på tanken först efter ett år. Han hade nog helt enkelt inte reflekterat över det tidigare. Jag menar, om man bara poff blir gravid bara för att man inte skyddar sig så behöver man ju inte fundera så mycket. Sedan kände jag mig pressad av sjukvården att göra behandlingar, behandlingar som jag dock efter en relativt kort tid och med stort mod och stor styrka lyckades avbryta. Men det var jobbigt, du hade hela sjukvårdens och samhällets syn emot dig kändes det som då. Sååå underbart att istället koncentrera sig på det faktum att det finns fina barn i världen som behöver föräldrar så varför sätta nya till världen. Dessutom i en klimatmedveten tid som denna. Det var rätt för MIG. Alla gör sina val (om man hinner välja). För MIG skulle det vara helt otänkbart att välja äggdonation (något som dock aldrig varit aktuellt eftersom mina ägg inte felade), dels för att en graviditet aldrig varit viktig för mig, snarare tvärtom, och dels för att det vore konstigt att inte vara genetisk mor till barnet när min man var genetisk far... mm, mm. Genetiskt tänker jag som så att mina gener lever vidare genom syskonbarn (om det överhuvudtaget är viktigt, mycket tveksamt) och dels kommer jag och min man att göra ett mycket viktigare genetiskt avtryck i den ursvenska historien genom att ta till oss ett barn som vårt eget som har en genetik som aviker från den ursvenska. Vi bidrar med stor sannolikhet till att den svenska genuppsättningen berikas (om vårt barn får barn i Sverige så att säga). DET mina vänner är spännande.
Vildrosen. Håller helt och fast med dig om att det egna valet är det absolut viktigaste och att det kan vara väldigt svårt att stå på sig när man känner att man har samhället emot sig. För oss var ju situationen lite av den omvända eftersom vi fick slåss för att få fortsätta med IVF. Men som sagt, det viktigaste är att man gör vad som känns rätt - både nu och i framtiden (även om man naturligtvis inte kan veta det med 100% säkerhet).
Ethi: Ja, visst är det läskigt. Om vi funnit oss i att sluta med IVF och därefter fått barn genom äggdonation eller adoption istället är jag helt övertygad om att vi varit tacksamma att vi inte fortsatt med IVF!
Vi har kört hela svängen med utomkveds, flera mf och misslyckade ivf men eftersom maken inte riktigt känt sig bekväm med adoption var det inget alternativ för oss. Förrän den dagen då vi fick bekräftat att senaste ivf-försöket också gått åt skogen.
Jag var helt knäckt eftersom jag bara inte kunde acceptera att vi skulle förbli barnlösa och så plötsligt kom maken hem och berättade att han pratat med en kollega som har adopterade barn och att han börjat komma över sin osäkerhet inför adoption. Jag (som alltid tyckt att adoption är ett lika bra sätt som alla andra att starta familj) blev överlycklig! För att inte tvinga maken att gå fortare fram än han känner sig bekväm med är det han som fått bestämma farten på det hela och vi börjar föräldrautbildningen nästa vecka.
Vi bestämde oss så fort min kille ville. Jag ville adoptera innan jag träffade honom (visste redan då att jag inte kunde bli gravid). Vi var jättekära när vi träffades men för honom var det en längre mental process att ta ställning till just adoption. Så jag fick vänta in honom lite - vilket är en svår balansgång när man är så övertygad själv. Men nu är vi gifta och med på tåget båda två.
Det är en lång process att adoptera, så vi gjorde det under tiden vi körde IVF. Visserligen hävdar adoptionsbyråerna och socialsekreterarna att man inte bör göra det samtidigt för att man ska "landa" och hinna smälta sorgen efter ev missfall eller misslyckade försök. Men vi var säkra på att vi på ett eller annat vis skulle få ett barn. Frågan var snarare vilket som skulle gå snabbast eftersom jag närmade mig maxåldern. Hur vi fick barn var inte så viktigt, för antingen löste det sig biologiskt eller så fanns det ett barn i behov av föräldrar. Eftersom det samtidigt tog 4 år att adoptera hann jag sörja färdigt både första missfallet (innan vi ställde oss i adoptionskön) och det jag fick när vi väl stod i kön. Hade vi väntat tills det sista missfallet skett innan vi ställde oss i kö hade det inte blivit ett barn pga min ålder och de nya hårda reglerna. (Samtidigt som FLERA av mina vänner lyckades föda barn på egen hand under tiden - vilket gör att man blir rätt sur på systemet som säger att vi som inte kan få biologiska barn är sämre som äldre föräldrar än våra vänner i samma ålder).
Vi kom hem för 3 veckor sedan med vår son. En underbar känsla. Kaotiskt, känslosamt och mitt uppe i tvåårstrotset, men oj vad det är värt det! Kärleken kommer inte med första ögonkastet - tro inte det - men det växer dag för dag!! För både oss och honom! Det här är det bästa jag varit med om.
Så min tanke är att man så snart man mår "bra" och känner sig stabil ställer sig i kön för adoption på någon byrå! Självklart ska man inte ta några viktiga beslut när man är mitt uppe i första sorgen! Men att stå i kö innebär inte att ni måste adoptera... däremot ger det er en chans att inte förlora månader/år på att bli gravid. Det är dyrt att stå i kö hos en adoptionsbyrå så jag förstår att det kan påverka valet. Men det är så långa köer så man vill inte förlora tid... Många länder har hårda regler på vilka som får adoptera och man vill inte missa chansen för att ett land inte vill ha en mamma över en viss ålder, eller att kommunen inte ger medgivande av liknande orsaker. På samma sätt bör man genast se över om man passar in på de länder man funderar på. Är det kanske läge att gifta sig redan nu om man inte redan är det? En del kräver flera års äktenskap. En del accepterar inte skilsmässor etc. En del kräver lågt BMI-värde (så man vill hinna banta...).
Sedan vad ni gör under tiden i kön är upp till er. Men ni har då en utmärkt chans att läsa på, få mer information från adoptionsbyrån, prata med folk som adopterat och känna efter vad ni verkligen vill. Väljer ni att inte adoptera så är det upp till er. Då har ni troligen lärt er mycket på vägen, både om adoption, olika länder och er själva. Väljer ni att adoptera har ni hunnit mogna på vägen.
Däremot är det viktigt att när man väl skickat handlingarna till det land man valt så ska man INTE bli gravid. Det kan handla om veckor eller månader eller som för oss, ett år. För då har kvarnarna börjat rulla i det utvalda landet och de arbetar för att finna ett barn till er. Dessutom kanske de rätt snart hittar ett barn även om du inte vet om det och då kan det barnets process att hitta en familj försenas om en eller flera hoppar av på vägen pga graviditet. Det är INTE schysst mot barnet! Även dem blir tyvärr ofta "för gamla" för att adopteras bort (även om en del länder är bättre än Sverige på att adoptera äldre barn). Men så länge ni bara står i kö i Sverige är det ni som måste bedöma om ni har tid att "vänta". Min man var inte säker när vi började. Han började landa i sitt beslut efter föräldrautbildningen 2006. Då lärde han sig mycket (som jag redan läst i det 20-tal böcker jag har här hemma) och vi fick båda diskutera med andra i samma situation. Jag tror inte alla som gick den utbildningen adopterade i slutändan. Det är nog alltid några som hoppar av - av hälsoskäl, ålder, eget val eller graviditet. Men ett par av dem har vi hållit kontakten med och har som ett underbart kontaktnät nu då vi ställs inför nya frågor som våra gamla vänner med biologiska barn inte kan svara på.
Kanske har ni redan valt hur ni ska göra eftersom tråden startades redan i februari. Hur som, det är bara ni som kan välja. Huvudsaken båda är säkra på valet! Det är verkligen ett gemensamt beslut och jag är tacksam för att min man och jag har det så bra ihop. Det är många upp och nergångar, stressfaktorer, byråkrati både i Sverige och ursprungslandet som gör en galen av oro och ilska ibland. Därför fungerar det inte om den ena vill men den andra följer med för att göra partnern nöjd. Men nu sitter vi här med vår lilla goa kille... som ser ut som en ängel när han sover, som blygt ger kramar, som ilsket kräver sin tvåårstrotsiga rätt, som inte talar svenska än (och knappt ryska) och som flörtar med andra barn på lekplatsen eftersom han saknar alla barn från barnhemmet.
Lycka till med ert val.
Misseri: Jag och min man närmar oss slutet på vår adoptionsutredning och det känns bra för oss båda. Har fått besked från vår kommun att vår utredning ska upp i nämnden i början av september eller oktober.
Så spännande för er med er lille kille! Lycka till.
Min första upplevelse av ofrivillig barnlöshet var redan för 10 år sedan, med en annan partner än den jag har idag. Redan då började jag fundera på adoption som ett likvärdigt alternativ till att få biologiska barn. Det där med att vara gravid och föda har aldrig varit den största grejen för mig, även om jag gärna hade upplevt det också.
Så innan jag egentligen hade fått veta att jag faktiskt inte kan få biologiska barn (längre) ställde jag oss i kö i två organisationer. Efter en spontan graviditet, ett missfall och beskedet om infertilitet hade vi redan samlat 1,5 års kötid. Gissa om jag är glad att jag valde att börja köa innan vi ens "visste"!
Nu vill jag gå vidare med hemutredning, efter en jättebra föräldrautbildning. Min man hoppas fortfarande på äggdonation (vi står i kö där med), men jag tror mindre på att det ska lyckas. Det är viktigt att vi båda helhjärtat vill adoptera, nu när vi ska gå vidare.
Känner mig på ett sätt glad över att ha missat hela IVF-svängen. Tror inte det hade varit bra för just mig. Känner mig på det hela taget nöjd med det mesta - men önskar mig verkligen barn. Den sorgen går kanske inte över förrän man verkligen blivit förälder.
För lite över ett år sedan fick vi svart på vitt på att vi inte kan få helt biologiska barn. Vi har redan från början känt att det allra viktigaste är att vi får bli föräldrar. På något sätt. Vi ser det som att vi kör parallella spår och är mentalt inställda på att bara det blir ett barn så blir det bra. Dagens kötider för adoption gör att det blir naturligt att vi först försöker med IVF. Skulle det fungera så är det helt enkelt den snabbaste vägen till ett barn. Vi gick föräldrautbildningen förra hösten och har bett att få starta vår utredning nu till hösten. Vi vet inte hur vår utredare kommer att se på att vi håller på med IVF men vi får helt enkelt försöka förklara hur vi resonerar och känner.
Hos mig så ersattes sorgen över att inte få ett helt biologiskt barn snabbt av rädslan för att det kanske inte blir något barn alls. Varifrån barnet kommer känns numera helt oviktigt. Vi är mitt uppe i en IVF men istället för att fokusera på att nu jäklar så ska det blandas ihop bebisar så sitter jag istället och tittar på fotbolls-VM och drömmer om att ”så kanske mitt framtida barn kommer att se ut när det blir stort” när Nigerias landslag spelar.
När man är mitt uppe i IVF-karusellen så är det oerhört skönt att läsa trådar som denna och höra tankar om att allt på något sätt är meningen. Blir det inte barn genom graviditet så är det helt enkelt för att vårt/våra barn är födda eller kommer att födas av någon annan.
Jag bestämde mig när jag låg och väntade på akutoperation av mitt utomkvedes 2004. Eller rättare sagt kvällen innan, när jag inte blev hemsläppt från gyn-akuten. Det var en sen fredagkväll, och akutläkaren tittade över kanten på läsglasögonen. "Kristin, du har väl förstått att vi vill att du stannar här på sjukhuset över natten. Vi behöver ha dig under uppsikt."
Då hade jag fått nog! Sen tog allt tid, vi var inte ens medlemmar i någon organisation. Men vi gick kurser, ställde oss i kö, gifte oss.
Sommaren 2008 var vi hemma med vår etiopiska prins.
Lycka till!
I bilen hem en natt efter en trevlig kväll hos våra vänner med alla deras barn.
Då hade vi försökt på eget håll, med inseminationer och ivf:er under 7 år. Sista ivf:en gjorde vi maj/juni 2004 och efter det tog vi ett tyst break från alltihopa. Vi behövde nog båda två en paus. Vi gifte oss i mars 2005, reste till Thailand på semester och se'n någon månad senare var vi båda redo. Vi gjorde hemutredning hösten 2005.
Nu har vi varit hemma med vår lilla prinsessa i åtta månader och livet leker :)
För lite över ett år sedan fick vi svart på vitt på att vi inte kan få helt biologiska barn. Vi har redan från början känt att det allra viktigaste är att vi får bli föräldrar. På något sätt. Vi ser det som att vi kör parallella spår och är mentalt inställda på att bara det blir ett barn så blir det bra. Dagens kötider för adoption gör att det blir naturligt att vi först försöker med IVF. Skulle det fungera så är det helt enkelt den snabbaste vägen till ett barn.
Hos mig så ersattes sorgen över att inte få ett helt biologiskt barn snabbt av rädslan för att det kanske inte blir något barn alls. Varifrån barnet kommer känns numera helt oviktigt.
Min man och jag har pratat om adoption ända sedan vi träffades och jag brukade alltid säga (innan vi började försöka) att hellre adoptera än "tillverka på kemisk väg" (missförstå mig rätt, kära vänner! 
)
När det började dra ut på tiden så insåg vi att med tanke på kötider etc att det kanske ändå skulle gå fortare med IVF, så vi gjorde en utredning. Vi fick via den beskedet att våra alternativ var adoption eller äggdonation och för oss båda så var inte äggdonation ett alternativ överhuvudtaget. Som någon annan här i tråden sa, det kändes som ett ojämnställt alternativ.
För mig har det aldrig varit viktigt att få vara gravid eller att föda, så det var kanske lättare för mig än för många att låta hjärnan och hjärtat gå över till adoption. I slutändan är det ju ändå barnet som är det viktiga... 
... och, jag är oerhört lycklig och glad över att ha en make som har känt likadant hela tiden!
Och, om allt går vägen så flyttar vi till vårt efterlängtade barn i Kenya i början av hösten! 
Efter knappt två år av egna försök, så gjorde vi utredning och fick reda på att vi inte kan få biologiska barn. Jag hade aldrig trott att det skulle vara så illa! Jag trodde åtminstone att vi skulle få göra IVF... men det fanns ingen möjlighet.
Läkaren började prata om donation. Men det kändes inte rätt, så adoption kändes självklart! 2 veckor efter beskedet ställde vi oss i adoptionskö.
Nu tycker jag det känns skönt att slippa IVF:er, hade vi kunnat försöka med det, kan jag verkligen tänka mig att det är svårt att veta när man ska sluta.
Visst är det fortfarande en sorg att inte kunna få biologiska barn och inte få vara gravid osv. Men ju mer tiden går växer min längtan efter vårt barn på andra sidan jorden.
(Det var snart ett halvår sen vi fick beskedet)