Mammor som har både bio - och adoptivbarn!

Hej!

Jag är mamma till en 3,5 årig son (adopterad) och en 3 månaders son (biologisk).  Hittills går det strålande bra.  Min stora son är inte särskilt intresserade i sin adoptionshistoria ännu.  Vi får se hur det går den dagen.

Exakt samma här, fast min dotter är 2 mån och vår adopterade son har heller inget intresse för sin adoptionshistoria ännu. Men å andra sidan ser vi ju våra barn asiatiska ut båda två så det är liksom inget som "sticker ut" och det blir inga konstiga kommentarer från folk "utifrån" liksom. Barnen på dagis reflekterar inte alls över det heller.

Jag försökte i veckan visa lite från adoptionsresan igen, och efter sådär 2 minuter, sa han 'Tråkigt, Mamma.  Annat'  Så intresserade är han...

Sådär har min dotter också varit i perioder. När hon var 2,5 ville hon ofta ta fram adoptionsfilmen, men hon ville bara se en snutt på ca 30 sekunder när jag filmat ett gäng herrelösa hundar som brukade hålla till vid vårt hotell och en annan, något längre, när vi hade fått ta med henne ut i barnhemmets trädgård och barnhemmets katt kom fram och hälsade. Allt det andra var ointressant.

Jo, barn är söta när de får till det på sitt eget sätt. En familj vi känner har tvärtemot oss, först ett biologiskt barn och sedan ett adopterat. Det skiljer ca två år på barnen och de har alltid stått varandra nära. När de var små var de missnöjda med att inte ha kommit till familjen på samma sätt. Till slut "bestämde" de hur det var. Först hade både legat i mammas mage och fötts på sjukhus i Sverige. Sedan hade båda bott på barnhem i ett annat land ett tag (oklart varför) och till slut hade mamma och pappa kommit och hämtat båda. Föärldrarna försökte förklara att det inte riktigt gått till så, men barnen blev bara arga. De hade hittat en historia som funkade för dem och ville inte tro på något annat.

Min dotter tycker om att se på videon men hon gillar inte att prata om Colombia eller prata spanska med någon som inte tillhör familjen.
Sessan visar inte heller så mycket intresse och när hon pratar om Colombia är bara det som hon upplevt med oss.

När lillebror föddes blev hon ledsen och rädd för hon trodde att vi skulle lämna honom i Colombia för att sedan hämta hem honom när han var 4 år,precis som vi gjorde med henne.
Dotterns första frågor kom redan i Colombia och då ville hon veta vart vi hade varit under tiden hon var hos de fosterföräldrarna.

I höstas fick jag höra henne berätta om sin adoption för sina kompisar,då en kompis undrade om hennes pappa verkligen var hennes pappa. kan säga att jag var så stolt över min lilla tös på hur hon hanterade situationen och det kom så naturligt.

Sessan har inte undrat om hennes utseende eftersom hon liknar mig,men när lillebror var en månad eller så tyckte hon att det var lite tråkigt att han inte såg ut som oss,men sen blev det jättekul för hon liknar mamma och lillebror liknar pappa.

Hej!

Kul att se att det är rätt många här som har både adoptiv och biologiska barn! Jag känner bara en familj till.

Vi fick en jättefin bok från fostermamman som han gillar att titta i och kommenterar att " titta, jag var bara bebis där!" Annars är adoption jättetråkigt att prata om när det finns dinosaurier och bilar att leka med och prata om i stället.. Jag antar att frågorna kommer med tiden. Det är otroligt rörande att syskon hittar på historier för att få ihop sina egna bakgrunder! Jag blir inte alls förvånad om mina göra det också, de är vill ju gärna att allt ska vara lika i allt..

Utseendemässigt skiljer sig sonen från oss, dottern är en kopia av mig.. Blir lite orolig när många påpekar detta, och säger saker som " oh, hon har precis din ögon, mannens näsa etc." Då brukar jag säga till sonen att han har visserligen mörka ögon men titta vad lika det är mina till formen! Och att han har fått morfars mörka, vackra hår..

Vi har två adopterade barn (5 och 3 år) samt ett biologiskt (3 mån). Det har hittills gått utmärkt. När vi fick vårt andra barn så var det helt naturligt för vår största att man hämtade barn på barnhem. Och nu när lillebror kom från min mage var det helt naturligt. Jag upplever att barnen tar det där väldigt naturligt, som det är, så är det. Sen kan det säkert komma funderingar allteftersom de växer upp. Men det tar vi då. Jag upplever nog att vi som föräldrar och andra vuxna ser mer problem än vad barnen gör i alla fall.

Hej alla!

Jag har smitit in här & läst. Har inte adopterat (än). Vi har en bio son som kom efter många år av barnlöshet. Under den tiden gick vi föräldrautbildning & förberedde oss mentalt för adoption. Sen blev det inte så iaf. Men, vi kanske adopterar syskon. Vill bara säga att det är inspirerande & härligt att läsa era historier! Jag har lite kommit ifrån adoptionstankarna iom att vi fick barn från magen, men när jag läser era inlägg längtar jag igen efter min lille på andra sidan jordklotet. Tack för att jag "fick" läsa!

Hej! Vi har en biologisk dotter på 2,5 år, och jag har hela tiden tänkt att vi ska adoptera ett syskon - vi kan inte få fler biobarn. Men jag tycker att det är svårt, tänker på om min dotter blir lidande av jobbig anknytning med ett adopterat syskon osv.

Ni som har ett äldre biologiskt barn och ett yngre adopterat, hur var det för et under första aknytningstiden?

Vore guld värt att få höra

Hej Heliotrop,
Vår dotter var 5,5 år när lillasyster 2,5 kom. Jag kan hålla med dig i en del farhågor som även jag hade innan och som delvis besannades. Det är ingen genväg att adoptera och första tiden är kämpigare för många. Vi såg till att ge storasyster riktigt mycket uppmärksamhet i början men hon har protesterat ordentligt emellanåt. Det som har varit skönt är att storasyster helt accepterar sättet att få ett syskon genom adoption. Jag var rädd att hon skulle ifrågasätta om de verkligen var syskon men det är inget problem. Problemet är mer att vi har syskonbråk i kubik pga att lillasyster har lite väl häftigt humör. Och då säger säkert direkt andra att det kan biologiska syskon också ha men jag tycker nog att vi ser att det är lite mer än i familjer med bara biologiska syskon. Nu tror jag att det kommer lösa sig med tiden och jag ångrar absolut inte vår adoptiuon. På pluss sidan finns ju vårt äventyr att vi fått knytning till ett land på andra sidan jorden som förhoppningsvis kommer spela rätt stor roll i framtiden. Du får gärna inboxa mig om du har mer funderingar.

Vår dotter är adopterad och vi planerade att få barn nummer två på samma sätt. När vi skulle påbörja utredningen inför adoption nummer två kontakade jag AC och pratade lite med dem om möjliga länder och hur vi skulle tänka kring ålder i medgivandet. Detta var för fem år sedan och då var det ännu inte så långa köer och det kom betydligt fler riktigt små barn än idag. AC:s råd till mig var då att välja ett lågt medgivande, max "ej fyllt 18 månader", gärna "0-12 månader". De menade att det är känsligt just med andra barnet.

Första barnet är vant vid att få mammas och pappas hela uppmärksamhet och att få ha alla sina saker i fred. En baby kräver visserligen mycket av föräldrarna, men upplevs sällan som en riktig konkurrent, mer som en ovanligt besvärlig hushållssyssla som mamma och pappa lagt sig till med. Dessutom är det lätt att lägga sin Barbie eller Lego-huset på ett bord och så når inte bebisen upp och kan ta dem. Ett syskon i tvåårsåldern blir en konkurrent på ett annat sätt och ger sig direkt in bland storasyskonets saker och härjar. Det kan bli för mycket. Dessutom ser en tvååring själv sitt nya storasyskon som en konkurrent. En baby förstår inte att det finns någon att konkurrera med.

Det måste alltså inte handla om olika sorters temperament, utan mer om skillnaden mellan nyfödda syskon och de som är lite större.

Som jag förstod på AC är det lite lättare om det handlar om tredje barnet. De barn man redan har är vana att konkurrera med varandra, liksom vid att det ibland kan bli bråk om leksaker.

Jag är ett biobarn med ett adopterat syskon.
Nu var jag 9 när jag blev storasyster så kanske lite skillnad mot om man har småbarn,detta gjorde iaf att jag tyckte det var ganska skönt när fokus flyttades lite från mig till min bror..jag var enda barnet i hela släkten och det var lite drygt att alltid stå i centrum. Alltid ha allas förväntningar på sig osv.
Däremot blev jag ju inte bordglömd helt när han kom.
Oavsett hur ett syskon kommer så uppstår ju detta med att det "nya" barnet tar lite extra tid och plats, men detta kan ju föräldrarna/övriga anhöriga och vänner se till att det går så smidigt som möjligt ändå.

Kloka ord Manchester, så är det. Jag kanske lät bitter förrut men är nog mer trött eftersom sömnen varit sisådär senaste nätterna. När vi gick föräldrautbildningen var vi de enda som hade barn sedan tidigare. Våra frågor och funderingar var helt skilda från de andra paren och jag kan i efterhand tycka att det hade varit SÅ givande om man satt ihop en grupp med fler som väntade sitt andra barn. Själva stora händelsen att bli förälder hade man ju liksom passerat. I Stockholm borde vara möjligt att få ihop sådana grupper.