Styvförälder åt en barn 10år yngre än en själv.?

Jag har varit styvförälder till en 13-åring när jag var 23. Det gick jättebra. MEN - man får inte lägga sig i uppfostran! Vi blev jättebra vänner trots ålderskillnaden. Tyvärr tog det slut mellan mannen och mig, och jag tappade kontakten med henne.

Nä jag tror nog att det är lite väl vågat att lägga sig i uppfostran hos någon tonåring oavsett ålderskillnad.
Jag kan tänka mig att det blir mer kompis relation än en sk mor/dotter relation.. 

min styvmamma e 10 år äldre än mig, och det har funkat bra då hon inte varit min mamma utan hon har varit en vän och min pappas fru

Låter underbart att det funkat så fint för er.

Inte jag, men jag har en styvmamma som är 7 år äldre än mig och jag kan säga att det största misstaget hon gjorde var att försöka bestämma över mig. Hade hon gått in med en attityd som mer lutade åt kompishållet så hade jag nog kunnat acceptera henne bättre, nu skar det sig totalt!

Idag, sisådär 28 år senare är vi kompisar igen

Mina bonusbarn är spridda i åldrarna, 8 år, 17 år och 23 år. Själv är jag snart 30=) Jag var jätteorolig för hur det skulle gå med barnen i början, var nästan på väg att vända pga jag trodde att de skulle ha svårt att acceptera mig som pappas "nya". Visade sig fungera jättebra! :) Den yngsta bor hos oss med jämna mellanrum och det funkar jättebra, 17-åringen bor bara hos sin mamma och har varit svårast att få kontakt med eftersom vi har träffats minst men det börjar kännas bra med honom också, 23-åringen ser jag mer som en kompis eftersom vi är "jämngamla" . Hon har ju till och med egen familj! Gäller nog bara att gå in med rätt inställning:) 

jag bor tillsammans med min sambo å hans 2 barn som ær 5 å 11 år gammla. sjælv ær jag 22 år å har nu ett gemensamt barn med sambon också..
sjælklart ær det tufft nær dom kommer upp i tonåren... jag kan inte riktigt hantera det så som ældre nog kan gøra. han bara sæger i mot å ær allmænt kaxig i mot mig å lyssnar næstan aldrig på vad jag sæger... Det kænns riktigt jobbigt før varje gång jag inleder någon diskution så får ja en dum kommentar så som varfør det, eller ibland inte ens något ord alls.. eller om han vill ha något å jag sæger nej så går han till pappa å frågar.. han førsøker spela ut oss kænns det som.. jag har førsøkt hålla mig undan men så kan man ju inte heller leva nær man ska vara en familj... detta ær verkligen en svår situation.. någon mer som har haft liknande problem...

Hej, jag är 21 år och min man är 36. Hans älsta dotter är 16 år så det skiljer bara 5 år (!) mellan oss. Men det har faktiskt funkat bra ändå. Vi har en väldigt bra relation

Oavsett ålder kan man inte gå in och bestämma över sin killes/tjejs barn det är inte dina barn och inte din uppgift att bestämma över dom. Mina bonusar är 12 och 9 dom har en mamma och det är hennes och deras pappas uppgift att uppfostra dom inte min. Där imot om du och föräldren som du är tillsammans med har kommit överens om att du ska gå in och agera mamma då är det väll en sak.Men man kan  gå in och vara en extra vuxen, som dom kan gå till om dom behöver.Okej bor man ihop har man lite och säga till om hur man ska ha det i hemmet osv men inte över uppfostran det tycker jag i varge fall.

Det funkar såklart men man blir nog lite mer storasyster-känsla då.

Varför skulle man inte kunna? Klart att man kan. Man går inte mot föräldrarnas uppfostran såklart, men man kan uppfostra barnet också. Annars blir man ju bara någon slags periferiperson som barnet i framtiden utnyttjar så fort han/hon vill något. Finns ingen chans att barnet kan lära sig respektera sin nya familj om styvföräldern är någon slags underdog i familjen. Hur bra kommer barnet att må av det?

"Lite och säga till om om hur man ska ha det i hemmet?" om man är gifta och bor tillsammans? Är man i sitt hem har man lika mycket att säga till om i hemmet som alla andra i familjen!

 Har du kommit in i en redan färdig familj som har  barn är det inte ditt jobb att uppfostra din partners barn det är faktiskt bioförälderns jobb inte ditt. JA när man bor ihop (slagit ihop sina påsar ) själv klart har man saker att säga till om i sitt hem men det är inte samma sak som att uppfostra. Har dom föräldrar som är där 100% då är det deras jobb som förälder men att vara där som en extra vuxen kan man absolut vara, men om den biologiska föräldern tycker att det är helt okej  att den nya ska uppfostra ens barn så är det upp till den familjen.Men jag kan bara gå till mig själv om vi skulle splitta så är det inte ok att den ny ska uppfostra min dotter  som jag har sagt en extera vuxen ja . För det är mitt jobb som mamma att uppfostra mitt barn så ser jag på saken

Jag har en bonusdotter som är 10 & jag själv är 21 , så det är 11 år som skiljer oss visserligen men det har inte varit några problem , jag kan säga till henne precis som hennes pappa . Här hemma bestämmer vi vuxna tillsammans precis som hon har det hos sin mamma + bonuspappa.  Har inte varit några större konflikter än så länge iallfall.

Min äldsta bonusdotter är 10 år yngre en mig. Den andra är 13 år yngre. För oss har det aldrig varit några större problem. Äldsta dottern var tio när jag blev tillsammans med deras pappa och hon hade inte direkt problem med min ålder, men hon vill vara den stora tjejen och var nog lite svartsjuk. Nu när de är äldre 17 och 14 så är det underbart roligt. Vi kan sitta och babbla och jag förstår dem på ett sätt som inte deras pappa kanske inte altid gör och de vågar anförtro sig åt mig. 

Angående uppfostringsbiten så har det aldrig varit några problem då jag och sambon haft samma principer. Jag har även en jättebra kontakt med deras mamma som jag alltid kunnat bolla problem och frågor med.

min pappas senaste sambo var 4 år äldre än mig men hade väldigt svårt att få in att vi var jämnåriga

(en gång gick hon över till engelska för att jag, som stod i rummet bredvid, inte skulle förstå)

hur gamla vi var? Tja jag var över 30 när de blev tillsammans...

jag blev bonus till en 10 och en 12år yngre tjej då jag var 25, har aldrig ens tänkt tanken på att lägga mig i uppfostran men då vi bor tillsammans har jag  -och vill ha lite att säga till om hur saker sköts i hemmet... Har försökt vara "kompis" och "den andra vuxna", frågat om de vill följa med och göra saker, kolla på film sjutsat..etc etc..men blir inte accepterad iaf..detta är SKIT jobbigt. Känns som att det inte spelar någon roll hur jag än gör så blir det fel... Någon som har tips på hur man kan göra??

Ta bort ordet styvmorsa eller mamma överhuvudtaget, då blir det inte så konstigt, du är flickvän/sambo, men du kommer aldrig ha en föräldrarelation till en nästan vuxen ung kvinna. Tar du på dig den rollen (eller din sambo ger dig den rollen) så tror jag att det kommer bli katastrof i relationen. Men möter du henne som en nästan jämngammal väninna, kan du istället få en vän för livet.
En väninna är gift med en man som är nästan 20 år äldre än henne, dvs hans barn är inte mycket yngre än henne. Hon har aldrig tänkt i tankarna som styvmamma eller bonusmamma.