Hur har eran relation förändrats?

Tja, det är ingen slump att många förhållanden spricker efter första barnet för det ÄR skillnad. Tex är man som regel skittrött, får andra prioriteringar och lite tid för varandra.

Klarar man sig förbi småbarnsåren är det antagligen lättare, då har man testat förhållandet och vet att det stått pall.

Viktigt är att tillåta varandra att utvecklas och att stödja varandra. Tex turas om att satsa på jobb eller studier eller vad det kan vara.

Jag har varit tillsammans med maken i över 20 år och vi har tonåringar nu. Fortfarande har vi faser när vi är som två förälskade tnåringar själva och knappt kan hålla händerna i styr. Men jag skulle ljuga om jag hävdade att det alltid varit så. Ett långt förhållande går upp och ner och det måste man tillåta.

Lyssna av varandras behov är mitt råd. Och att med jämna mellanrum ställa sig frågan "hur kul är jag att leva med egentligen?".

Lycka till med livet!

perspektiv menar jag..måste nog gå och lägga mig nu

Vi har varit tillsammans i 8 år. Har inte gift oss men känner oss som gifta ändå hehe.. Vi har två barn på 2 och 4år och försöker med en tredje.. Vårt förhållande har bara förändrats till det bättre genom åren. Vi kommer ständigt närmare varandra..

jag har varit tillsammans med min man i 7år och vi har varit gifta i 4år,vi har  två barn i åldrarna 2 och 1månad.Det går verkligen uppoch ner och vi har varit med om rätt mycket som har varit tufft men som ändå har fört oss närmare varandra.Vi har båda ändrats rätt mycket på dessa åren och har som tur är utvecklats åt samma håll(annars kan man dra åt olika håll särskilt när man träffas såpass unga som vi var(jag var 21 och han 23)
Efter att vårat första barn kom så bråkade vi nog mer än innan-mycket ändras ju då som att man ser på sina familjer i ett helt nytt ljus(ens svärmor blir ju tex helt plötsligt farmor och en viktig person i ens barns liv med allt vad det heter med uppfostran,åsikter osv)man är trött,kanske krisar man lite för att man är mamma på heltid och för ett tag inte har något vuxenliv eller egentid.Men samtidigt så kommer man ju varandra så oerhört nära ioch med barnet.Jag känner dock att det är jobbigare för parrelationen med andra barnet-nu finns liksom ingen tid alls för varandra.Det som jag tror är viktigast för att det ska funka är att hela tiden komma ihåg att det är perioder som går över när man har det tufft och att det alltid är lite skakigt just när man har fått barn(med hormoner,tröttheten osv)En annan sak är att acceptera att man gör saker på olika sätt och att låta varandra ta över vad gäller ansvar osv-inte gå in och mästra för mycket för att man har olika åsikter vad gäller småsaker!

För oss var det en jättestor förändring. Jag är van att ta dagen som den kommer, jobbade oregelbundet, åkte och bara iväg och hälsade på vänner och bekanta.
Har även två hästar hemma som jag när som helst kunde ut och ta en ridtur.
Min sambo har ett krävande arbete (chef) och ja, han är borta mycket, när han kommer hem så är det jobb här hemma som väntar, så han har fullt upp.
Kan säga nu att jag har hamnat i en jättekris jag funderar en del på att flytta eller separera eller bara gilla läget.
Jag älskar att vara hemma med min son, han är det bästa som hänt mig. Jag har sänkt min ambitionsnivå ganska rejält och tar vara på den här tiden.
Men tyvärr så tycker inte min sambo så, hans karriär och veden här hemma och renoveringen (som inte alls är akut med) kommer i första hand. Han tror att han kan "betala" sig ur det här och slippa umgås med sin son.  Jag vill att vi tar en paus ifrån renoveringen och bara få vara en familj, men han vill inte det.
Kan ju säga att han inte känner sin son, han vet inte vilken mat han tycker om, vilka sånger, sagor eller vilken sovställning eller sov/mattider han har...
Det är sorgligt att säga så, men han fortsätter sitt gamla liv. Trodde man var två om ett barn, men jag är ensamstående..... :(

Jag är i ungefär samma situation som dig. Vår lilla kille e 4 månader och ljuvlig. Överlag en snäll, go och nöjd bebis. Icke desto mindre tar det ju på krafterna att vara mamma på heltid, och jag kan verkligen känna att min sambo har noll empati, förståelse, etc...prioriterar helt efter sin egen lust och vilja, vilket driver mig till vansinne emellanåt. På sistone har jag dock känt mig mer och mer uppgiven; har försökt prata med honom på alla tänkbara sätt och ingenting går fram. Han jobbar heltid, och lite till. När han kommer hem har han ca en timmes jobb framför datorn, och två kvällar i veckan tränar han innebandy + en tredje tid (oftast helg) då han har match. Vi bor på landet och har i nuläget endast en bil (som han har till jobb och träningar), vilket innebär att jag är låst hemma all den tid han är hemifrån. Han åker inte till jobbet förrän runt 9-tiden, och då kunde man ju tycka att han skulle gå upp på morgonen och avlasta mig lite då, men icke. Han ligger kvar i sängen och jag tar morgon-middag-kväll. Konstant. Känner mig så ledsen, det känns som jag konstant ger och ger, men får inte mycket tillbaka. Och om jag ska få egentid, eller behöver sova en stund till måste jag be om det. Just nu kan jag känna att jag lika gärna skulle kunna leva ensam med vår son, livet för mig skulle vara i princip detsamma, men jag skulle slippa den konstanta irritationen över att min man inte är engagerad.

Till TS kan jag bara säga att i vårt fall har förhållandet förändrats en hel del. Mest på grund av att de "mindre bra egenskaper" som min partner har, och som jag innan kunde rycka på axlarna åt nu kommer fram betydligt mer, och dessutom drabbar mig negativt. Jag tror att nyckeln till ett fungerande förhållande ligger i ett ömsesidigt givande och tagande, och att man har en fungerande kommunikation.