Etiskt rätt att skaffa barn om man redan innan vet att det kommer bli gravt handikappat?

Nej. Jag tycker det är oförsvarsbart.

Nope, det är det verkligen inte.

Annat.

Det är ju tyvärr inte så lätt att jag kan svara ja eller nej på den frågan.

Ja.

Nej, verkligen inte!

Svarade nej.
Jag tycker inte att det är rätt att föda ett barn som jag vet kommer att uppleva stort lidande (ett handikappat barn behöver inte lida mer än andra barn. Jag tycker inte att det är oetiskt att föda ett barn bara för att det är handikappat)

Däremot kan jag ha förståelse för de som väljer att föda barnet ändå, men jag tycker inte att det är etiskt försvarbart

Jag tycker nog att man skulle försöka avråda andra från att föda ett sådant barn som ändå inte skulle få någon glädje utav livet. Men jag kan inte svara att det skulle vara etiskt fel eller etiskt rätt. Det får föräldrarna avgöra.

Det finns inget säkert sätt att innan födsel förutspå hur svårt funktionshindrad ett barn kommer att bli. Man kan gissa, anta och tro, men det är aldrig möjligt att exakt förutse ett barns framtid. Saknar man ett ben som foster kommer det naturligtvis inte att växa ut. Men det finns proteser. Andra fysiska funktionshinder går att kompensera med hjälpmedel eller träning. Vad gäller intellektuella funktionshinder är det i stort sett helt omöjligt att avgöra ett fosters framtida begåvningsstatus. Det föds "normala" barn, helt utan diagnoser, som är svagbegåvade, alltså inte intellektuellt funktionshindrade utan de når inte upp till "normalbegåvning".
Därför är det oöjligt att gradera och bestämma vilka som ska få leva eller vilka som ska aborteras utifrån ett perspektiv där "lagomstörd" är minimikrav för födsel.
Ingen kan heller förutsäga ett barns livkvalitet eller livsglädje utifrån funktionshinder. Idag är det tusentals "normala" tonåringar som skär sej, drogar och/eller tar livet av sej. Det går inte heller att förutse, men om man kunnat kanske det hade varit bättre att abortera dem så de slapp lidandet som tonåringar? (Ironi).
Valet om att föda ett barn med funktionshinder är föräldrarnas. Det är de som ska leva med konsekvenserna av sitt val, oavsett hur de valt, som ska välja. Och vi ska respektera deras rätt att välja.

Ett par andra debattörer är redan inne på det: Det beror på vilket liv vi talar om. Är det fråga om ett liv i stort lidande är det väl rimligt att man bör avstå från att skaffa barnet; där är kanske icke-existens att föredra. Men om det är fråga om ett liv som, visserligen begränsat på grund av skador, är ett liv som i det stora är värt att leva, kan jag inte se vari problemet skulle ligga.

Barnen som vi talar om kan ju inte födas till ett annat, friskt, liv. Så varför göra den jämförelsen?

det beror på situationen, låt oss säga att det är en kvinna och en man som ÄNTLIGEN blivit gravida och kommer troligtvist aldrig bli gravida igen,då tror jag att barnet kommer få det bra trotts sitt handikapp.

Nej, inte enligt min egen etiska kompass. Man väljer i så fall att föda ett barn till stort lidande och det vill inte jag bidra till. Sedan kan ju andra göra helt andra etiska ställningstaganden. För andra kanske det är Guds mening och man genom att t.ex. avbryta en graviditet då barnet är svårt sjukt sätter sig över Guds vilja. Jag tycker att de som gör det etiskt ställningstagandet har rätt att göra det, fast jag tycker nog det är synd om barnen.

Sedan är ju inte avväganden alltid så enkla. Min syster fick veta att hennes barn skulle födas handikappat men det var ju svårt att säga hur mycket. Det slutade med en abort då läkarna i slutändan gav en ganska dyster diagnos. Men säker kan man ju inte vara och även läkarna kunde inte göra mer än kvalificerade gissningar. Det kunde ju ha varit så att det rört sig om ett lättare handikapp, och barnet kunde i så fall ha fått ett bra liv handikappet till trots. Det får vi ju aldrig veta säkert.