Här är en tjej till som hade tänkt att skriva om just detta så jag blev glad att se att det faktiskt finns andra som känner likadant som jag.
Jag är gravid (25+2) med mitt 1:a barn och lever sen rätt nyligen med en kille med en son sen tidigare på snart 4 år.
I början var det ett rent H-E med honom, han slog mig, jag fick inte va med, han spottade och var oehört svår. Hade jag inte genomgått min ryggoperation i höstas där jag inte träffade honom (sonen) under ca 1 mån så hade jag förmodligen dragit mig undan, det var för jobbigt helt enkelt. Men sen en dag så vände det, han förstod att jag var en person som fanns kvar, en person som hans pappa älskade.
Trots denna svåra period så visade jag alltid honom respekt, sa givetvis ifrån då han betedde sig dumt men visade oxå att han existerade.
Min fästmans son levde med föräldrar som inte gjorde så mkt annat än bråkade under hans uppväxt och har haft det väldigt tungt så hans beteende mot mig i början var på nåt sätt förståeligt. Jag försökte hela tiden tänka, han är barn och dessutom separationsbarn vars föräldrar inte gjort annat än bråkat under hela hans uppväxt och du är vuxen så låt det ta den tid det tar. Men det är lättare sagt än gjort.
Min fästmans son varken slåss eller spottas längre men han har en väldig attityd imellan åt, allt skall vara NU NU och han är väldigt bortskämd, nåt som under en period nu gått ut över min och min fästmans relation. Jag tycker inte att min fästman sätter ned foten nog, nåt han är medveten om själv men han tycker det är svårt då han bara har honom varannan vecka, han vill inte bråka på honom då säger han.. Så det är klart att hans son beter sig som han gör om han får.
Oavsett det så är det en livlig kille med MASSOR av energi, han har det bra hos oss då han är hos oss och han gråter aldrig efter sin mamma etc.
Jag vet att han är min fästmans största skatt, det bästa som hänt honom och just därför skär det i mig att jag känner som jag gör. För det är just det, jag känner absolut ingenting. Jag bemöter som sagt alltid honom med repsekt, han kan ty sig till mig många ggr och vi hittar på roliga saker mm men trots ihärdiga försök att känna riktiga känslor för honom så känner jag alltså ingenting. Och jag känner mig hemsk. Dessutom så känner jag mig stressad när han är hos oss, det är ingen lugn stund och ibland känner jag bara att nej jag orkar inget mer.
Barnet i min mage däremot älskar jag redan så fruktansvärt mkt och jag vet att jag skulle göra exakt allt för honom. Kärleken där är oändlig.
Jag vet att man inte kan älska allt och alla, vissa klickar man med och vissa inte, vissa förälskar man sig i med en gång och andra inte och jag har inte förälskat mig i min fästmans son. Vad jag undrar är hur jag skall gå vidare, min fästmans son är ju för evigt, min fästmans son är mitt blivande barns syskon.
Det som gör så oerhört ont i mig är att jag vet att min fästman är 100% (hel) då han har sin son hos oss medans jag inte är det, och när hans son inte är hos oss är det han som inte känner sig 100% (hel) medans jag är det.
Jag är verkligen jätteledsen över detta, jag trodde liksom att känslorna skulle komma krypandes så småningom men jag inser att de aldrig kommer att göra det.
) , men mitt eget mer än livet själv. Jag ser till att ha ensamtid med bonusarna, tar hand om dom och fostrar precis som pappan. Gör absolut ingen skillnad (utåt) på barnen men i hjärtat....
