Många mammor lägger på tok för stor vikt vid sin egen betydelse för babyn/barnets framtida utveckling..

Tycker helt tvärtom. Många verkar behanda sina barn ganska tvivelaktigt men kommentaren "hen mår hur bra som helst"

Sen finns det massa andra trådar där man får läsa om depressioner, anorexi, relationsproblem, missbruk, adhd etc. Och dessa problem beror såklart "ingenting"

Hallå!?

Men TS, det är BEVISAT att negativa känslor hos spädbarn kan sitta i och leda till missanpassning av olika slag som vuxen. Det är liksom inget att bråka om. Det är inte bra för barn att skrika själva eller separera från föräldrarna första två åren.

Sen vet vi ju inte om Jessica och Mikael knaprar antidepressiva i smyg, eller hur jävligt de faktiskt haft det. Bara för att man är lyckad utåt...

Jag tycker tvärtom, jag tycker att många skiter i att vara betydelsfull för sina barn. Dessa morsor förtjänar inte att vara mamma.

Givetvis så skadar det barnet att ligga och gråta, givetvis så skadar det anknytningen om primärvårdaren inte finns där och givetvis så syns det inte på utsidan om någon har en trasig själ.

Jag rekommenderar dig att läsa Kärlekens roll av Sue Gerhardt TS.
Där beskriver hon vad man genom forskning har kommit fram till händer med barnen och deras hjärnor när de lämnas att själva hantera jobbiga känslor. Hur stresshormonet som utsöndras faktiskt sätter spår i deras hjärnor och hur barnen skapar mönster som de ofta har kvar genom livet i hur de hanterar stress-situationer.

Jag tänker precis tvärtom - vad synd att inte fler föräldrar vet/förstår/ tar hänsyn till vilken oerhörd betydelse de har för sina barns liv.

Jag håller fullständigt med dig TS! Det är horribelt att folk tror det. Det överbeskyddas och daltas med ungarna att det inte är klokt av vissa föräldrar. Dom kommer få det tufft med ungen när den blir äldre då de får ta konsekvenserna av sitt handlande.

Jag har visserligen inte läst så mycket forskning även om jag faktiskt är intresserad av det, men jag VILL vara oerhört betydelsefull för mina barn! Min mamma är det för mig och jag vill ge mina barn den tryggheten att de alltid ska veta att de har mig och det krävs lite arbete.

DÄREMOT håller jag inte med vissa inlägg om att inte göra saker på egen hand/ha egentid osv, för utan egentid lite då och då skulle jag vara en USEL mamma! Barn mår inte dåligt av att tillbringa lite tid med farmor/farfar/mormor/morfar eller annan släkt, under rimlig tid förstås och inte FÖR ofta.

Jag håller helt med dig, TS!

Vad är det med alla mammor som tror att de är "heligare än alla andra"och därför försöker att tvinga sina åsikter på andra? Vill de överdriva och dalta ihjäl sina barn så får de absolut göra det, jag har inget emot! Men hur vi uppfostra våra barn är ju vår sak och att säga att vi skadar våra barn permanent för att de får sova över hos mormor och morfar eller för att de får vara själva i 5 minuter är ju helt bisarrt! Jag vet kan inte ens svara på sådan dumhet! Det du menar handlar ju självklart inte om barnmisshandel och dina barn sitter säkert inte ensam i bilen i flera dagar eller skriker i flera timmar i sträck - det fattar ju alla!
Jag tror att vissa bara blir så uppslukade av den nya mammarollen och vill att det ska betyda så mycket, att all sunt förnuft försvinner ut genom fönstret. Det enda jag kan rekommendera är ju att tänka efter lite hur vi själva har haft det som barn - jag till exempel hade 2 föräldrar som jobbade mer än heltid (pga eget företag) och därmed var sällan hemma, men jag och mina syskon tog ingen skada av det, vi har alla blivit förnuftiga, sociala och framgångsrika vuxna och vi älskar våra föräldrar otroligt mycket och har starka familjeband!

Känns som om den här tråden går i två parallella spår och behandlar två ytterligheter av samma fråga. Å ena sidan har vi nojiga "hönsmammor" (vilket jag tror TS syftar på), å andra sidan har vi föräldrar som regelrätt skiter i sina bar (vilket jag tror ni övriga syftar på).

Utan att vara expert på ämnet kan jag misstänka att både för lite och för mycket närhet kan vara negativt för ett barn senare i livet. Dock är det ju näst intill omöjligt att sia om hur en viss situation kan påverka ett barn. Det var nog ingen som trodde att Jeffrey Dahmer skulle bli som han blev, trots en till synes normal uppväxt, i alla fall de första tio åren.

det är väl klart att man kan växa upp till en normalt fungernade människa ändå... men för det lilla barnet som är bortlämnat från sina föräldrar kan ju situationen då och där vara jobbig....
och mår nyqvist och andersson automatiskt bra för att de är kändisar eller vad... har itne de faktiskt gått ut med att de mått skit i långa perioder... om man kan undvika det är inte det rätt??...