Jag blir bara lite nyfiken efter att ha läst om olika "metoder" där man bland annat inte ska ta upp barn som skriker, något som känns som att det borde gå emot alla instinkter som finns.
Har ni, på vilket sätt och har det varit bra eller dåligt?
På sätt och vis
Inför barn nr 2 födelse försökte vi "fostra" vår då bara 18 månader gamla tjej på ett sätt som gick emot mina känslor (eller hur jag nu ska uttrycka det). Jag var höggravid, trött, sjuk osv och var allt annat än pedagogisk. Sambon var också stressad och det gjorde att vi sa och gjorde saker vi absolut inte skulle göra idag.
Bla blev vi arga när hon gick upp från sin säng och "strulade" på natten. Det var ingen engångshändelse utan hon "strulade" väldigt mycket i flera år även om det inte är en ursäkt så är det en förklaring inför mig själv. Det skämms jag för idag 
Inte vad jag kan komma på.
Ja, jag har använt 5mm på ett barn. Helt vansinnigt, men jag skyller på att jag var nybörjare.
Inte vad jag kan komma på nu.
Ja. Med första sonen litade jag för lite på min instinkt och för mycket på äldre mödrar runt omkring ett par gånger.
Nej, inte någon planerad och genomtänkt metod. Skulle inte komma på tanken att använda 5-minutersmetoden eller liknande. Däremot har det hänt när jag varit stressad, trött eller sjuk att jag helt enkelt bemött barnen på fel sätt, varit opedagogisk, typ skrikit "SKRIK INTE!" när barnen varit för högljudda. Inte ett dugg smart, jag vet, men ibland blir det kortslutning. Dock är det inte något jag betraktar som en metod och det är inte något som händer ständigt och jämt.
Nej,inte någon metod,men tyvärr har de hänt att man gjort någe då tålamodet tagit slut.Nu tappar jag sällan tålamodet,men iaf så har de hänt att man ångrat nått man gjort å gör inte om de.
ja, 5-min metoden, det var idiotiskt.
Nej. Jag är starkt kritisk mot att folk stirrar sig blint på olika teorier och metoder om barnuppfostran, istället för att tänka till själv.
Nej, jag går mest på känsla, och på vad som funkat på mitt barn.
Nej, min "metod" har hittills varit just att följa mina instinkter. Fast det har funnits situationer där jag i efterhand känt att jag borde gjort annorlunda i alla fall. Men generellt tror jag att man kommer rätt långt med att följa magkänslan.
Just nu slutar jag att amma min 15-månaders pojk. Han vill helt klart fortsätta dricka bröstmjölk, men jag har börjat jobba och orkar inte ge honom mjölk på natten och han äter nästan inte riktig mat allls om han ammar, så jag har bstämt mig för att gå mot mina instinkter och sluta amma honom till sömn och under natten utan jag eller pappan vyssjar honom i famnen istället, vilket har resulterat i en massa gråt och skrik som hade kunnat undvikas om han fått bröstet.
Nej
nej aldrig, iaf inte hittills. han är 11mån nu.
Kanske inte metod som sådan men definitivt ett fall av att gå emot sina instinkter: Min 4-åring ville inte till simskolan och jag pushade och övertalade honom att delta i alla fall. Hade kollat innan vi åkte att han inte hade feber (något som i sig brukar signalera att något har fått mig att misstänka något) och var rätt så trött på tjafs som han kärleksfullt spar till mig (med pappa är det alltid lätt att gå till simskolan). Jag ville vara principfast och lyssnade inte på varken min son eller den lilla rösten som sa till mig att bara skippa det hela. Givetvis åkte han på världens förkylning med hög feber under eftermiddagen... Snacka om dåligt samvete.
sen har jag lämnat barnet på dagis flera timmar varje dag när det var litet, det kändes inte rätt, men jag var ju tvungen. Försökte även lära barnet suga på en liten plastbit och dricka konstgjord bröstmjölk från flaska vilket egentligen kändes ganska fel. Det lyckdes inte ändå så det var ju lika bra. Finns säkert mer. Världen är ju inte precis naturlig.
På sätt och vis. Jag och min man har inte haft helt samma åsikter kring vad som är rätt och vettigt, han vägrar att samsova, jag tycker i princip att barn ska ha tillgång till föräldrarnas säng, han ville prova att låta sonen somna ensam när han var lite mer än ett år (vi hade helvetiska nätter, en timmes nattning, minst, och åtta uppvak per natt).
Då fick vi kompromissa. Sonen sover inte i vår säng (från ettochetthalvt års ålder, typ, innan dess var det ok) men jag kan sova hos honom om det behövs, och jag gick med på att prova en "somna själv"-metod på villkor att jag fick enhälligt avgöra när protesterna gick från ilska till ledsenhet.
Annars har vi varit överens, tycker jag. Jag tycker det är jobbigt ibland att jag behöver jobba natt och liknande, för det gillar inte sonen, men vi har fått kompensera det med att ha väldigt lite barnvakt och aldrig barnvakt nattetid.
Nej, haft förmånen att ha fått 4 grabbar, Alla olika, individer.. Det som funka på den ena funka inte på nästa osv... Fick tidigt inse att det gäller att bara vara, tillgodose just den lilla killens behov.. Sen va mina småkillar lite sjuka, mycke besök, övernattningar på sjukhus.. Lärde mig att bara hänga med... Fick 4 kids på 5 år, spännande, overkligt , stormigt och ibland ren terror... Men nu tack och lov är det stora, lite friskare och jag kan börja leva igen... :)
Ja jag testade 5 minuters metoden med mitt första barn. Hu vad hemskt. Stod ut två kvällar sen fick jag nog. Det var för 7 år sedan. Väldigt osäker på hela mamma-grejen.
på sätt och vis - när äldsta dottern var liten och inte kunde somna om jag inte blåhöll henne i famnen var det en vikarie på bvc som sa att jag skulle låta henne ligga själv i sängen och skrika. Dock lämnde jag henne inte själv utan satt brevid, när hon kippande efter andan vaggade och slog huvudet i spjälorna tog jag upp henne.
Nästa gång på bvc med ordinarie personal tog jag upp det igen och fick då till svar "är det ett problem för dig att hon bara somnar i din famn?" vilket det ju inte var då sa min bvc sköterska "då ska du fortsätta med det som känns bäst för dig och inte lyssna på ngn annan!"