Tillrättavisa en ettåring?

Jag tycker att man kan säga till barnet att den där "olyckshändelsen" som just hände var något som gjorde ont på XXX, eller orsakade stopp i avloppet eller vad det nu är som har hänt. Man förklarar att det barnet gör får konsekvenser för någon annan. Det betyder inte att man skuldbelägger barnet eller skäller på det, utan man berättar bara hur man kan göra istället som funkar bättre. Man behandlar barnet med respekt, som en individ med intelligens.

Men en ettåring, är det precis en som fyllt ett, ska fylla ett? Min 18 månaders är ju också en 1-åring. För hon är ju faktiskt just ett. Men nog katten så vet hon att man inte får slåss. Hon gör det när hon blir arg på mig, t ex när hon inte får göra som hon vill. Du menar att jag inte ska tillrättavisa henne då? Att det är mitt fel, för jag har brustit i min uppfostran för att hon för det första blir arg för att hon inte får göra som hon vill och för att hon för det andra slår mig för att hon blir arg och vill hävda sig på något sätt.

Jag tror att barns slag och sparkar ibland är ett sätt att hävda sig, om de inte har ett språk. Att förmedla något. De kan inte säga: Ååååh vad jag blir arg på dig nu! Istället försöker de visa det på annat sätt. Men det betyder inte att det är rätt och då tillrättavisar jag mitt barn. Hon får visa att hon blir arg och frustrerad, men att slå och sparka mig är inte okej.

Problemet är ju just det....att vi pratar om 1-åringar här i tråden och vissa tänker på en 12-månaders, andra en 1½-åring och uppåt. Utgår man från TS = 10-12-månaders, så är det inte så mycket att diskutera egentligen. Min yngsta är 11 månader....han kryper ju mest runt glatt i tillvaron och kan i upphetsningen råka ramla över någon annan, välta ner saker eller vad det nu är och då håller jag väl med lövet2 även om jag verkligen inte ser det som skadligt att säga ett rakt nej i samma ögonblick som man lyfter bort sitt barn från att dra ur en kontakt eller liknande. Blev lite full i skratt när jag tänkte på sanlådescenariet också. Satt med min 11-månaders i sandlådan igår.....i full galonmundering, aningens för stor....inte direkt vilda ninjatakter/rörelser....han lyckades i bästa fall få upp några stackars sandkorn på spaden och efter mycket kämpande ner dem i en hink, om han inte välte innan , inte direkt något allvarligt hot mot någon annans hälsa .

Min äldsta som är strax över två år kan alldeles väldigt medvetet slå, puttas och välta ner saker för att markera ilska och för att han inte har något riktigt bra alternativt sätt att få ur sig sin frustration i alla lägen, vilket självklart är vår uppgift som föräldrar att hjälpa honom att hitta men det är ju inte heller något som går över natt. Och visst är det helt ok att han blir arg och frustrerad, men göra andra illa får man bara inte och det markerar vi. Det är ju inget som kom över natt när han fyllde 2 år eller liknande utan barns utveckling är ju en process.

Ja jag håller med om att det kan uppstå "missförstånd" om man pratar om en 1-åring rent generellt, då det kan innebär ett 11-12 månader gammalt barn och ett 21 månader gammalt barn. Det är ju en enorm skillnad i utvecklingen. 

Jag håller med om det. Men lövet2 var inne på att det inte är förrän barnet är 2,5 år som det börjar bli läge att "säga ifrån" (lövet, du får rätta mig om jag missförstått). Jag tycker att man kan det tidigare än så. Som Frösöblomster är inne på, det hela är ju en process. Ingenting sker över en natt.

Ja jag tycker också att man ska säga ifrån innan barnen är 2,5. En 2-åring är inte direkt dum. Inte en 1 1/2-åring heller.

Nej, att det är ditt fel om du blir träffad. Du ska kunna undvika det när det gäller så små barn. Jag anser inte att en 18-månaders ansvarar för sina handlingar, eftersom de fortfarande är väldigt impulsstyrda och dessutom inte har något sinne för rätt och fel.

Jaså. Vi ser nog lite olika på det då. Min dotter slår mig för att hon blir arg och hon vet att hon inte får göra det. Även om jag går bort så kanske hon går efter om hon blir riktigt arg. Det är inte ens okej att hon försöker slå mig, även om hon nu inte träffar. Det tycker jag.

En ettåring är inte heller så dum. Min förstår iallafall vad man får göra och inte göra, och han förstår att nej betyder att man inte får röra saken eller göra så som han precis gjorde. Men som alla andra barn så lyssnar han bara när han vill...

Jag håller inte med dig om att de inte har sinne för rätt och fel...

Jag ska på inte på nått sätt påstå att jag är någon expert inom detta ämne. Har en tvååring här hemma, hon har länge förstått vad som är okej och inte och att man ska ta ansvar för sina handlingar.

Jag tror att ska tillrättavisa från dag ett.

Och ni som säger att barnet inte förstår...?? Blir aldrig era barn ledsna arga, glada? Eller skrattar med er som föräldrar? Varför skulle de inte förstå om ni tillrättavisar??

Jag håller med dig, men att säga ett rakt nej innebär inte i att man överlåter ansvaret på barnet. Det är en markering om vad man anser vara ok respektive inte ok, på samma sätt som om jag lyfter bort barnet eller ta bort föremål. Jag kan dock inte förvänta mig att barnet inte kommer att göra samma sak direkt igen eller en timme senare eller dagen efter bara för att jag säger nej (eller bli arg för att han/hon gör det igen), lika lite som om jag lyfter bort/plockar bort.