Vad skall jag göra.. bestämd ilsken 3-åring

Han är i trotsåldern, och då brukar de inte gå något vidare att resonera med. En del har vildsinta och arga utbrott i en timme åt gången, andra bryter i hop och gråter i stället (den sorten tycker jag är svårare).
I bland måste man ju faktiskt säga nej, och då får man ta det där utbrottet ...

Så låter det här "normalt"? Men även om vi säger nej och han blir så där ursinnig, skall vi fortsätta säga nej i all oändlighet (känns det som) tills han lugnat ner sig? Eller finns det ngt annat fiffigt man kan göra/säga för att situationen skall passera fortare (utan att "ge med sig")?

Nej, det är lite svårt att skynda på ett 3-årsutbrott. Däremot kan ni kanske minska på antalet Nej och då och då flika in ett "Ja, jag förstår att du blir arg, men ..."

Hmm, ok, det är nog så vi gör att vi försöker bekräfta hans känslor och när vi lyckas med det så är det ofta då han blir lugn. Men väldigt ofta får vi inte en syl i vädret alls. Och ibland blir vi tyvärr arga själva fastän jag vet att det är dumt. Vi känner oss bara så himla maktlösa och förvirrade ibland..

Känner igen mig så mycket i din situation...jag och sonen gick just igenom en liknande period ("drabbade" bara mig, mot andra var han som en ängel).
Har tyvärr inga konkreta tips som funkar, som det låter gör ni redan de bästa möjliga.
Men ni ska veta att det går över! Var starka tillsammans och var inte rädda för att visa känslor inför sonen. Själv så blev jag så less efter en dag full av bråk att jag bröt ihop inför sonen (är gravid och satt och storgrät) och det var nästan det som blev vändpunkten för oss.

Åh vad skönt höra att vi inte är ensamma. Och tack för bra tips och lite pepp! Men det där om att välja sina strider - "kan" man då i sådana här perioder gå med på mer saker än man gjort annars? Hur har ni gjort?
Skönt veta att det går över.. men blir det inte 4-års trots sen (som man hört så mkt om)? Och vi har haft det så här ett bra tag även om det eskalerat nu.. Men till saken hör kanske också att vi flyttade i november till en helt ny stad, nytt dagis med andra ord. Han har svårt att trivas där och vill inte gå till dagis. Gör kanske inte saken enklare..

Något som funkar på min extremt viljestarke, snart 3-årige son, är att gå ner på huk så att vi står öga mot öga, och hålla i honom. Alltså inte ta tag hårt eller så, bara skapa kropps- och ögonkontakt, för att bryta den onda cirkeln. När han är arg för att han inte får som han vill för att han har gjort något han inte får, så brukar jag och maken tala om att "Mamma och pappa älskar dig, men du får ändå inte göra.." eller liknande. För ibland, särskilt om han är trött, så får han vansinnesutbrott som övergår i hysterisk ledsenhet. Och man kan trösta ett barn som känner sig övergivet utan att man för den skull hoppar över bestraffningen. Han kan få hur många kramar han vill, men gjorde han fel så får han inte bollen/bananen eller vad det nu var han ville ha.

Men visst är det svårt att komma ihåg vad man bör och inte bör göra ibland. Barn är jättebra stresstestare