Min son vill byta namn?

Jag ville byta namn under hela barndomen, men idag är jag jättenöjd med mitt namn. Men så heter jag inget varannan-unges-namn heller...

Min syster bytte dock bort Ulrika mot sitt andranamn Ellinor när hon gick lågstadiet eftersom det fanns flera andra Ulrika i klassen (på 70-talet). Hon förblev Ullis för mina föräldrar men alla andra kallade henne Ellinor eftersom det var så hon ville ha det.

Kan säga att jag bytte ut mitt förnamn i vuxen ålder 
hade då velat byta i över 20år  är mycket nöjd med mitt nya namn som är lite släkt med det gamla 👍🏾

Han är bara åtta? 

Grannpojken ville byta namn i tonåren - han bytte aldrig i slutänden. Min mellanstadiekompis tyckte Camilla var trist och ville byta till Kitiara, men hon heter Camilla än idag. Själv hade jag gärna hetat Darkwing Duck som åttaåring 

Skämt åsido. Att byta till ett av sina mellannamn är ju riktigt vettigt, men man kanske ska avvakta tills man blir lite äldre?

Han är kring 22

Jag vet flera som bytt namn i tonåren eller som yngre vuxna. Trivs man inte med sitt namn så finns ju möjligheten nuförtiden.

De namn jag vet som bytts är Love till något mer traditionellt och manligt, en Lizette till ett något vanligare namn och för många år sedan kände jag en Hulda som bytt till något mjukare och kvinnligare namn. I dessa fall har omgivningen respekterat bytet och använder bara det nya namnet.

Så känner han sig mer som en Mikael än en Liam så är det så! 

Jo det är ju så , i min generation är Mikael jättevanligt men bland barn nuförtiden är Liam istället supervanligt.. det kunde du ju inte veta innan men förstår att man kanske tycker det är lite tråkigt med ett så vanligt namn även om det är fint. Jag heter ju själv ett jättevanligt namn, min pappa ville att jag skulle heta Isabelle som är mitt mellannamn men mamma fick bestämma. Min äldsta dotter fick heta Isabel istället sen.

Min syster bytte faktiskt namn till sitt mellannamn för att det är ovanligare (från Jessika till Vanessa) men när hon var vuxen.

Min son heter ett namn som var vanligt bland äldre (fast kanske inte extremt vanligt i Sverige) men ganska ovanligt i hans generation , han heter John. Min mamma tyckte det var ett gubbnamn haha. Liam var faktiskt ett av hennes förslag , tycker det är fint men som du säger väldigt vanligt nu. Tycker han kan få byta om han vill men vänta tills han verkligen är säker , ni kanske kan prova att kalla honom Mikael ett tag först och se hur det känns? 

Om din son är åtta år är han väl född 2016? Varför skrev du "-01"?

Det verkar som att din son är på väg mot en framtid där namnet Liam inte passar in, och att han har insett detta själv. Jag skulle låta honom byta. Handlar ju bara om att flytta tilltalsmarkering, det hade varit värr om han hade velat byta till något helt annat namn och ta bort Liam helt. 

Mikael är väl ett helt OK pojknamn? Kommer från Bibeln - det var en av ärkeänglarna - och har använts i Sverige hur länge som helst. Fast jag hade nog stavat det Michael för att det ser finare ut så i skrift. Men det är ingen stor grej. 

...och vad skulle de DÅLIGA konsekvenserna kunna vara av att heta Mikael i stället för Liam..? Det hade väl varit värre om det varit tvärtom?

Inte mellannamn, andranamn. För jag gissar att hon inte bytte tilltalsnamn till t.ex. Johansson eller Bergström..? 

Ja, de jag känner som har bytt namn har också bytt till vettigare namn, inte knasigare. Från ett barnsligt smeknamnsnamn till det riktiga namnet bakom, t.ex. Mimmi - Maria, Milla - Camilla, Lasse - Lars.

Inte "mellannamn", ANDRANAMN. Ett mellannamn är ett andra efternamn, oftast på en gift kvinna: Maria PERSSON Lundgren.

John är väl helt OK - även om jag alltid brukar säga att man ska ta den svenska formen om det finns en svensk form, och i fråga om John finns det tre till och med: Jon, Johan och Johannes. Fast jag gillar John ändå för jag tänker på John Wayne!  Johnny hade varit betydligt värre. 

Tråden är 14 år gammal, barnet i fråga är vuxen och har nog redan bytt namn om det var det han verkligen verkligen ville

När tråden skrevs för 14 år sen så var pojken 8, så ts skrev nog rätt årtal, herregud 

Förslåt jag hade fel :) Andranamn heter det ja.

Missade det Hahah ja då har han nog redan gjort det. Visste inte att Liam var så vanligt redan då.

Väldigt vad många som tycker att en åttaåring själv ska få bestämma.

Jag skulle ha sagt "du får vänta tills du fyllt 18 år".

Konsekvenserna? Ja, han kunde ha ångrat sig och vela byta tillbaka till Liam. Eller till något tredje namn. Sedan ett fjärde... Och de eftergivna föräldrar får punga ut med avgiften, för man måste ju alltid låta barnen få som de vill.

Liam var det namn jag ville ha om jag skulle få en son. Men det blev en dotter...

Jag skulle nog sagt "Mikael är ju ett gubbnamn, vill du verkligen kallas för Micke som Micke X (vän till familjen)"?

Ja, denne Liam/Mikael är ju vuxen nu. Men principfrågan är densamma: ska man låta barn (som fortfarande går i lågstadiet) få bestämma sådant själv?

Jag är nyfiken på hur det gick med tanke på att tråden är väldigt gammal och folk skriver som det hände nyss. 

Fast i just det här fallet var ju barnet mer moget än sin mor. Ja Mikael är lite ur fas, men det är ett neutralt namn som man kan heta oavsett vilken samhällsklass man hamnar i som vuxen. Med namnet Liam blir livet mycket mer begränsat - vägen blir längre till t.ex. en akademisk karriär, på grund av lärares och chefers förutafattade meningar om vilka det är som heter Liam.

...och angående "ur fas"-aspekten, så tycker jag att den är mycket värre om det handlar om ett typiskt engångs-modenamn. Typ att ett namn kommer från ingenstans och går upp som en sol och ner som en pannkaka under loppet av tre-fyra-fem år, och sedan aldrig hörs av igen. Typiskt sker detta om det är en schlagerfestival- eller Idol-vinnare som heter det, eller en karaktär i en populär TV-serie.

Då blir det väldigt märkligt om ett barn döps till det namnet 20 eller 30 år senare. Men när det gäller de vanliga, etablerade namnen som gått i cykler i Sverige i tusen år eller så - dit ju Mikael hör, det är bibliskt, en av ärkeänglarna heter Mikael - så är problemet mindre. 

Din son byter ju inte namn utan vill ha ett annat av sina namn som tilltalsnamn.

Min bror gjorde samma sak. Han hade två namn, Lars Anders, hemma i familjen kallades han Anders. När han började gymnasiet så fanns det två andra Anders så då fick det bli Lars-Anders där. När han sedan flyttade och började arbeta tyckte han att det var klumpigt med dubbelnamn. Nu blev det bara Lars.
Vi i familjen och barndomskompisar kallar honom Anders, i ungdomsgänget blir det Lars-Anders och på jobbet Lars. Lätt förvirrat när grupperna blandas. Hans barn har ibland lite svårt att veta vem vi pratar om, för dem är han Lars.

Det påminner om en i mellanstadiet. Hon kallade sig hela tiden för Mimmi men hette Emelie. Fast ingen sa någonsin det till henne. Nu heter hon Mimmi på riktigt.