Jag kan bara tala för egen del. För mig är det väldigt viktigt. Det värsta som skulle kunna hända är att vi skulle separera och vårt kommande barn skulle ha skiljda föräldrar. Det är min största skräck.
Men det ultimata är det nog inte. Finns så många olika familjekonstellationer idag och det verkar ju fungera hur bra som helst.
Jag tycker att föräldrar som bor ihop endast för barnens skull är riktigt kassa föräldrar!
Jag menar föräldrar som älskar varandra och kan ge sitt barn det det som de behöver i form av kärlek,gränseroch trygghet. Fråga vilket barn som helst jadåsåatt om de vil bo med sina föräldrar. såg ett tydligt exempel hur det kan gå med bonus föräldrar i helgen var i en lekpark där två små barn lekt flickorna var i 7 års åldern samt 5 årsåldern. de ville ha uppmärksamhet av sin bonus mamma som var måttligt road när dom ville vissa vad dom klarade av i lekparken. Pappan kollade gladeligen. Kan lätt bli så eftersom bonus föräldrar inte valt att skaffa barn utan bara fått dom på köpet. Dom flesta biologiska föräldrar har en anna villkorslös kärlek till sina barn vilket bonus föräldrarna saknar!!! OBS undantag finns ju!!! det är väl inget jag hittat på utan detta finns det undersökningar på!! Fram för flera kärnfamiljer!!!!!!
Då vill jag tala om för dig att JAG önskade aldrig att mina föräldrar skulle vara tillsammans. Är supernöjd med att ha dubbel uppsättning av vuxna runt omkring mig. Jag kan nästan tycka synd om kärnfamiljsbarn som går miste om så mycket som mina barn får vad gäller uppmärksamhet och kärlek från vuxna som bryr sig om dom!
Småbarnsmamma: vad är det undersökningar du pratar om? Jag vill gärna läsa de rapporterna, kan du länka?
Det viktigaste är att båda föräldrarna finns till hands och ovillkorligt älskar sitt barn, det är väl mindre viktigt att föräldrarna faktiskt bor tillsammans.
Både jag och min man är uppväxta i traditionella, trygga och välfungerande kärnfamiljer, och det är givetvis också vad vi önskar för oss och vårt kommande barn. Därmed inte sagt att t.ex. allt mina föräldrar gör är något jag tvunget vill ta efter.
MEN, det innebär inte att jag tror att vårt sätt är det enda som funkar, i slutänden är det kärlek och trygghet som räknas för ett barn, och det tror jag att man kan få i många olika konstallationer.
Jag ser inget som helst värde i kärnfamiljen. Är själv uppvuxen i en splittrad familj och är nu själv särbo med barn från ett annat förhållande.
Bara ordet kärnfamilj får mig att känna kvävningskänslor.
För att svara påTS, nej jag tror inte det är det ultimata.
Jag tror att det "ultimata" för ett barn är att få växa upp i en familj där man har trygghet och stabilitet och känner sig älskad och omhändertagen.
Detta behöver inte alls vara en kärnfamilj, utan den konstellationen kan ju se ut precis hur som helst. Dock tror jag att det kan vara/är viktigt att ett barn har både en manlig och en kvinnlig förebild, men det behöver ju inte heller vara just mamma och pappa, varför jag igen inte anser att kärnfamiljen är det "ultimata".
Har sett fall där man hållit fast vid begreppet "kärnfamilj" till varje pris, för att "det är ju bäst för barnen". Men hur bra är det för ett barn att leva i en familj där mamma och pappa uppenbarligen avskyr varandra, bråkar hela tiden etc. etc.? Då är det nog bättre att avsäga sig kärnfamiljsidyllen och ge barnen en stabilare tillvaro där de slipper bråk, gräl och oro.
Men missförstå mig inte, visst kan en kärnfamilj vara just allt detta som jag tycker att är viktigt, men kärnfamilj är inte per automatik "perfekt".
Jo, röstade "Annat"
Du får det att låta som om valet är kärnfamilj eller skilda föräldrar, men det finns ju många andra slags familjer, homosexuella par som skaffar barn t.ex