När är man för gammal för att skaffa barn??

Nu hör jag inte till de yngre förstås Men jag är inte säker på att bara livserfarenhet ändrar synen på saken. Visst, säkert kommer många att inse att de inte är lastgamla varken vid trettio eller trettiofem. Men vad man än må tycka om det är det också olika syn på detta i olika samhällsgrupper. Det är helt enkelt inte i samma grupper det är vanligt att få barn i tjugoårsåldern respektive som 35+ och attityderna är även knutna till gruppnormer, inte bara till personlig erfarenhet.

Jag känner ett fåtal som fått barn i båda åldrarna. En ansåg att hon var en vansinnigt ung mamma, på gränsen till för ung när hon fick första och var knappt 25. Däremot tyckte hon inte att hon var någon gammal mamma när hon fick sista(?) vid 39. Hon är akademiker, bor i välbeställd stockholmsförort och umgås med folk som fått barnen vid 30+, eller 35+. En annan fick tre barn i rask följd när hon var ca 20-25. När hon blev gravid igen strax efter 40 skämdes hon som en hund. Hon oroade sig över hur det skulle bli för barnet, om barnet skulle mobbas för att föräldrarna var så gamla, om de skulle orka etc. Hon bor i en typisk arbetarstad och de allra flesta omkring henne var klara med barn strax efter 30.

Nu är detta bara två personer. Inte direkt något säkert statistiskt underlag med andra ord. Men jag tror ändå att dessa båda kvinnor är rätt typiska. Det är klart att det finns högutbildade som får barn innan de är färdiga med sian studier och en del av dem blir nog sugna på fler när sedan kompisarna börjar få sina minst tio år senare. Då blir det kanske en "kull" runt 20 och en till vid 40. På samma sätt finns det de som valt att inte plugga och skaffat barn direkt efter studenten och som senare får en sladdis. Ibland är det oplanerat och ibland har de en ny partner och vill ha en riktig familj med honom. Kanske har han inte några barn sedan innan och då blir det antagligen ännu viktigare. Men vem som helst som ser sig omkring i samhället måste ju ändå hålla med om att det finns en kultur bland välutbildade storstadsbor att skaffa barn ganska sent. Och att samma sorts kultur bland familjer i arbetaryrken, i småstäder och i "fattigare" förorter innebär att man får sina barn tidigt.

Så länge vi bortser från extremfallen (15-åringen som ser till att bli gravid för att "bäbisar e fett gulliga" eller i förhoppningen att soc då ska förse henne med en egen lägenhet, liksom 55-åringen som tar till äggdonation för att hon äntligen lyckats bestämma sig för att det vore trevligt med ett barn) så är nog båda dessa kulturer bra på sitt sätt. De unga föräldrarna kan ha en nackdel av att ekonomin är lite skakig i början. Att exempelvis vara föräldaledig och inte veta om man har ett jobb att gå tillbaka till är nog mindre roligt. De som väntar med barn löper en risk att helt enkelt bli utan. Har man nedsatt fertilitet - och det vet man ju oftast inte förrän man har försökt - så är risken stor att man inte hinner få barn alls om man väntar tills man är över 35. Men på det hela taget så blir säkert de flesta bra föräldrar oavsett om de är 20 eller 45 när barnet kommer. Det handlar alltså inte om bra och dåligt, bara om att folk med olika bakgrund beter sig på delvis olika sätt.

Jag är ju 44 år och mammaledig och träffar väldigt många föräldralediga och jag håller inte med om de exempel som du kallar för "typiska" med den unga arbetarklass tjejen i småstaden och den välutbildade äldre mamman i storstaden.

Hm...Jag tycker att så länge man känner att man klarar av att ta hand och uppfostra ett barn så är de bara att köra på! 

Visst handlar det om många saker som påverkar Jag känner också en och annan som valt att helt avvika från barnmönstret i sin närmaste omgivning för den delen.
Men vad jag försökte få fram var att folk inte självklart ändrar åsikt bara för att de blir äldre/får mer livserfarenhet som stått i några inlägg. Jag tror säkert att det finns de som ändrar sig men det finns också de som har samma syn på saken vid fyrtio som vid tjugo. Och att det är vanligare att följa sina gruppnormer än att inte göra det.

Jag fick barn det året jag blev 43 har ingen utbildning alls mer än 9 års grundskola.
Bor i och för sig i en storstad.

Samma syn på saken?

Jag tror - och hoppas - att den barnlängtande 43-åring som blir gravid behåller barnet, oavsett om hennes väninnor har börjat få barnbarn eller själva har småbarn. Däremot tror jag att de som har förmånen att kunna planera sitt barnafödande ofta väljer i enlighet med en gruppnorm. Lever man i en kultur där "alla" får första barnet före 25 så ser man det som normalt och väljer undermedvetet att anpassa sig till normen. Lever man bland människor som får barn sent så blir det normen som man troligen anpassar sig till.

Det handlar alltså inte om ett medvetet grupptryck. En tonåring som gillar hästböcker kan falla för grupptrycket och börja läsa om vampyrer istället, trots att hon innerst inne hellre skulle fortsätta läsa om hästar. Den som verkligen känner att hon vill ha barn vid 40+ avstår sannolikt inte för att grannarna och kollegorna i samma ålder vill något annat. Däremot är vi nog inte så självständiga som vi gärna tror när det gäller vad vi vill och önskar. Mycket av det jag önskar mig i livet är säkerligen påverkat av vad jag ser omkring mig. Om alla mina kompisar i 20-årsåldern pluggar, reser utomlands och planerar för framtida karriär så är chansen mindre att jag kommer på att jag vill ha barn just då, än om den ena efter den andra av mina kompisar blir mammor.

Det finns statistik över ålder på föräldrar i allmänhet, liksom på förstagångsmammor, i Sveriges städer. Där är det tydligt att föräldrarna på mindre orter och i arbetarstäder/bruksorter är yngre, medan föräldrarna i universitetsstäder och andra större städer är äldre. Det går till och med att se på stadsdelsnivå. Mammorna i Stockholms innerstad lär vara Sveriges äldsta, med Östermalm i topp. Själv bor jag i en stockholmsförort där majoriteten av invånarna är välutbildade och många tjänar högt över genomsnittet i Sverige. Även här är föräldararna betydligt äldre än i exempelvis den arbetarstad där jag växte upp.

Det är så lätt att sätta en övre åldersgräns för när man "borde" få skaffa barn om man själv sitter där med småttingar.

Då kan man nog ha svårt att tänka sig in i den längtan som ständigt pockar under ytan för den som är ofrivilligt barnlös. Den finns där när man är på jobbet, när man är ledig, när man vaknar och när man ska sova - man bär på ett tomrum som värker i kroppen, jämt och ständigt.

Det är inte heller så, som många tycks tro, att alla som får barn senare har väntat frivilligt. Vissa har försökt få barn i åratal för att sedan gå skilda vägar med sin partner. Då uppstår ett nytt problem, man har ingen att skaffa barn med längre och det kan ta åratal att träffa en ny man (om man inte vill åka till Danmark osv) ...

Det är så lätt att säga "nej, kvinnor över 40 borde inte få skaffa barn" när man själv redan har den stora, livslånga kärleken till ett barn i sitt liv.

Svarar på TS.
Man är för gammal att skaffa barn när man inser att man inte kommer att orka med det.

Jag tror också som andra har skrivit, det beror på situationen ifråga och om man har barn sen tidigare eller inte. Får man första barnet vid 35 då är det kanske inte försent att få ett till vid 40+. Men får man däremot barn vid 19 år (som min mamma) och sen får barn vid 40+ (som min mamma) då kan man nog lätt känna sig själv som gammal mamma. Och syskonen (jag och mina bröder) känner sig lätt lite olustiga vid situationen. Detta är bara min erfarenhet och det är ju olika för alla.

Jag tror också det beror på vart man bor. Storstad är det lätt att man är lite äldre än sådana som bor på liten ort, kanske by till och med. Jag bor i Hultsfred, här skaffar de flesta första barnet strax efter 20.. Runt 23-24 år är standard Medans i stockholm eller så kanske man är över 30 när man skaffar första...
Men vad vet jag. Det är ju så olika och en väldigt svår fråga då alla situationer är olika för alla.

Jag kan bara gå tillbaka till mig själv. Jag var 24 när jag blev gravid med min första och jag har bara gymnasie som utbildning, bor på liten ort och jobbar som truckchaufför jag är väl en sån där "klassisk lågstatus människa" antar jag...