Vad tycker du om att svårt psykiskt sjuka skaffar barn?

Nej, det är det verkligen inte. Både och kan vara lika jävligt/ojävligt för barnen så det är väl det som borde räknas isf.

jag tycker att alla som är olämpliga att ta hand om barn ska låta bli att skaffa några, men just i den här tråden handlade det om svårt psykiskt sjuka.

folk som inte kan ge sina barn ett fullgott liv ska inte skaffa barn. oavsett om de är psykiskt sjuka eller bara allmänt olämpliga.

Fattar ärligt talat inte ditt resonemang för fem öre.
Vet du ens vad det innebär att bli fosterhemsplacerad och vet du vilka konsekvenser det har för barnet?
Själv skulle jag föredra att man försöker jobba med familjen, inte mot familjen, beroende på vad det gäller, sociala ska försöka se till så barnet får regelbunden kontakt med hemmet, och även träffa sina föräldrar så långt det bara går. Allt annat är ren idioti!

Men vad säger att en som är psykiskt sjuk inte skulle kunna ta hand om ett barn om personen får hjälp?
Svårt psykiskt sjuk kan definieras väldigt olika.

Va f*n är det du sitter och säger, är du sann eller?

Tror du vi fosterbarn skulle se dom som har fosterfamiljer som några hjältar..?
Skulle aldrig falla mig in. Min familj kan dom aldrig ta ifrån mig, och fosterföräldrar kommer ALDRIG att komma i närheten med att bli mina föräldrar.
Mina föräldrar är mina föräldrar...så vadå rädda.
Fosterfamiljer ska granskas ända uti sömmarna, och tvärtom, det är för lätt att bli det idag!!

Och vem avgör vem som är lämplig? Är du ens lämplig som sitter här och dömmer ut folk.KNAPPAST!

Man kan ju inte förbjuda någon från att skaffa barn men samtidigt är det inte lämpligt att ett barn vistats i en miljö med labila vuxna. De behöver stabilitet och en trygg tillvaro utan att det kanske blir så att de med tiden börja ansvara mer för föräldern än vad föräldern aansvarar för barnet.

Tjaa jag har LITE erfarenhet av familjehem, är själv uppvuxen i ett
Är du? Vad har du för erfarenhet som gör att du är av motsatt åsikt?

Ja jag är uppvuxen i ett familjehem sen jag var liten och för mig har det inte varit en bra upplevelse alls.

Därför jag vet att det finns många som enbart gör det för pengars skull. Dagens arbetslöshet lockar fram dom mest vidriga människor nånsin, som gör allt för att få in pengar. Familjehem är ett sätt, och att påstå att dom inte tjänar pengar, då är man väldigt fel ute.

När jag blev fosterhems placerad, 1976, så var det helt annorlunda, för idag ska man binda kontakten mellan barn och föräldrar så långt det går, och tycker ibland med att dom är lite för snabba att placera ut barnen. Man måste kunna kolla runt omkring...släkten osv.

Dom gör det många gånger för fort och på helt fel ställen.

Tycker istället att man ska ta och verkligen kolla upp dom som ska bli fosterföräldrar, och definitivt ska det vara mer krav på dom att dom ska uppmuntra till ett samarbete med föräldrarna. Har man andra åsikter så är man definitivt ute och cyklar och ska inte vara fosterförälder.
Meningen är ju att det heller inte ska vara permanent boende hos fosterfamilj, du ska slussas tillbaka.

Du får ursäkta att jag brusade upp, men det är ett ämne som på riktigt gör mig arg, för jag har sett, och väldigt mycket här på FL, hur människor så lätt tar på faktiskt att bli fosterföräldrar, bara för pengar...Inledande frasen är till 90 %, vad får man för pengar?

enl trådstarten handlar det om svårt psykiskt sjuka.

Jag har varit placerad i familjehem sen jag var sex dagar gammal och jag blev senare adopterad av dom. Bodde hemma tills jag var 19 år och VARJE dag i mitt liv med min familj har varit jättebra.
Vi har även tagit hand om andra barn, bland annat barn vars föräldrar varit svårt psykiskt sjuka. Jag har sett hur dåligt mina fostersyskon har mått då de varit hos eller sjulle åka till sina bioföräldrar.

Ett av barnen vi hade hand om hade ingen kontakt med sin pappa för att mamman ansåg honom olämplig (hon var ju inte direkt lämplig heller men inte på grund av de orsaker hon anklagade pappan för) men det tyckte soc var fruktansvärt eftersom ALLA barn behöver sina RIKTIGA föräldrar. Så dom letade reda på pappan och han fick åka till honom varannan helg, från det han var tio år fram tills han var 10, då det kom fram att pappan utnyttjade pojken sexuellt.

Ett annat barn vi hade hand om hade en mamma som hade diverse problem, och så fort soc kopplades in så gick hon med på att lämna flickan frivilligt. Det gjorde att hon kunde komma och hämta henne när hon ville också. Och hon ringde när som helst på dygnet och skrek att vi skulle hämta flickan. Min mamma har hämtat henne på en nattöppen mcdonalds, hemma hos mamman där hon hittades inne i en tvättkorg där hon gömt sig då mammans kompis slog sönder lägenheten med en yxa, hon har hämtat henne på diverse krogar i stan, på jukafton och andra högtider har vi fått plocka upp henne överallt.. Hon blev aldrig tagen med LVU eftersom hennes mamma alltid var steget före och lämnade henne frivilligt.

Båda dessa barn VILLE INTE ha någon föräldrakontakt men blev påtvingade av soc eftersom alla barn mår bäst med sina föräldrar. Hur tror ni dessa två mår idag?

Mina fosterföräldrar har aldrig någonsin tjänat pengar på att ta hand om andras barn, tvärtom. Vårt ena barn kostade extrema summor i pangade rutor och annan skadegörelse, och han slet extremt på kläder och möbler och annat.. Mig adopterade dom ju så dom fick inga pengar för mig och pengarna dom någon gång gick plus med användes till gemensamma resor på sommaren där självklart fosterbarnen fick följa med.

Alla har vi våra egna uppfattningar och erfarenheter och MIN erfarenhet, som är lika mycket värd som någon annans, är att jag tycker att soc många gånger är för slappa med omhändertagande av barn. Blod är inte tjockare än vatten. Barn behöver så mycket mer än att bo under samma tak som någon man delar DNA med.

Jag tycker inte man ska döma ut någon innan. Man kan faktiskt återhämta sig från de flesta psykisk sjukdomar, ok kanske inte så bra som man kan ta hand om ett barn. Men tillräckligt för att kunna vara en del av samhället. Men som tidigare har sagt så är de jag menar är att ingen som är olämplig borde skaffa barn oavsett psykisk sjukdom eller fysisk sjukdom eller om man anses som totalt frisk, nu fungerar de inte så i samhället.  Men man borde inte döma ut någon totalt, för som sagt var ingen kan veta vem som återhämtar sig helt efter en psykisk sjukdom. Eller rättare sagt de finns vissa faktorer som har betydelse för att en människa ska återhämta sig.

Men en som är totalt inne i sin sjukdom just nu borde vänta tills man är bättre inte bara för barnets skull, även om de är viktigast självklart. Men även för den vuxnes skull. För inte blir de bättre av att ha vakna nätter, trots och skrik och gnäll och tjat och en jäkla stress omkring sig hela dagarna.

Jo men man kan inte förutsätta att varje fosterbarn har sådana föräldrar, många barn blir placerade på riktigt konstiga grunder ibland.

Själv så är jag uppvuxen med alkoholiserade föräldrar som sen när jag blev lite äldre slutade dricka, och jag borde ha kunnat flyttat hem...Men det gick inte alls för sig.

Kan inte påstå direkt att mina gjorde nån större välgärning mer än att jag var där på förvar. Fick aldrig pengar till varken kläder mer än småsummor, månadspeng visste jag inte ens vad det var.. fick inte hjälp med att få cyklar eller nåt annat, det fick pappa betala, fast han ändå betalade det mesta ändå när jag var placerad.
Då dög dom riktiga föräldrarna på riktigt bra.

Ersättningen dom fick för mig, har jag aldrig sett röken utav till något vettigt.
Jo möjligtvis i deras biologiska barns körkort och bilar och adidaskläder
Jag fick aldrig lära mig hur ekonomin skulle skötas och det slutade med att jag vantrivdes så mycket, så jag blev på riktigt odräglig och ohanterbar. Så den slutliga lösningen var att ge mig min första lägenhet när jag var 16 år.

Kanske kan det vara skillnad på om man varit lite äldre när man placeras?
Jag som var sex dagar när jag fick min fosterfamilj skulle ju blivit helt förstörd om jag skulle tas ifrån det enda hem jag kände till, när jag var tre och min biomamma hade kommit ut ur fängelset. Och behöva flytta till en annan familj där dom pratar ett annat språk och allt är annorlunda...

Vilken otur du hade med familjehemmet. Vi har kontakt med mååånga familjehemspar och alla är bra, det hör man på ungarna
Man kan ju be soc om pengar till cykel, datorer, pengar till resor osv. Går dom inte med på det så kan man söka i fonder. Det vimlar av fonder till sånt!
Min mamma sökte en fond så min fosterbror skulel få en dator. Poff så fick vi 10 000kr för att köpa honom det han önskade sig mest. Tyvärr var den trasig redan dagen efter då han skruvat isär hela i tre moljoner delar

Frågan är ju vars gränsen skall dras då... och hur är det med alkoholism, fetma och fysiska sjukdomar? Personligen tror jag att det handlar väldigt mycket om vilken inställning man har. En frisk person kan vara en usel förälder medan en med psykisk sjukdom kanske är som gjord för "jobbet".

Ett svårt psykiskt tillstånd kan komma när som utan förvarning, bör alla undvika att skaffa barn helt enkelt?