Jesper Juul - Tips från kunniga Juulare!

Är det inte så att Juuls tanke är att man kan säga "är det kul att ta på sig vantarna själv?" eller "åh vad roligt du verkar ha när du när du tvättar händerna!" Alltså att stärka självkänslan. Jag har dock stött på denna tvekan innan hos föräldrar och misstänker att man tagit Juul på lite väl detaljerad nivå. Hans repliker är bara exempel och förmodligen kan man i själva andan man förmedlar med ett "vad duktigt!" -- om det sägs i en glad och icke-krävande stämning, s a s -- faktiskt också stärka självkänsla och inte bara självförtroende. Eller?

Jag tänker att Juul skulle uppmuntra och stärka känslan hos barnet inför det han eller hon gör för att komma bort från att söka bekräftelse från föräldern. T ex "Visst känns det härligt att kunna själv?"

Tack så mkt för bra synpunkter!

samarbete försöker jag betona tillsammans med min 5åriga bonus. "Vad goda bullar vi bakade tillsammans, vi är verkligen bästa bakteamet" liksom. Och varenda gång vi gör saker som ett team förväntar han sig ändå att jag ska tacka för hjälpen... i början tyckte jag att visst, det är ju bättre att vara överdrivet artig än inte alls, men nu börjar det kännas som att det i hans ögon ALLTID är så att en person hjälper en annan, istället för att det är just en gemensam aktivitet. Städar vi inne i hans rum säger han tack för hjälpen till mig, städar vi utanför rummet kräver han ett tack... för det mesta kvittar det, men ibland känner jag verkligen att jag inte ska behöva säga tack för att det är nåt som förväntas av alla i familjen - jag tackar inte min sambo för att han lägger sina skitiga sockar i tvättkorgen heller, liksom... några åsikter?

SCSI: Små barn vill ju vara till lags och samarbeta. Börjar du med att betona samarbetet istället för att tacka honom hela tiden så kommer han snart att snappa upp att det är vad han oxå ska göra. Kanske är just samarbete och det här med vad som förväntas av en i en familj lite svårt för en 5 åring att förstå fullt ut? Men att säga tack och förvänta sig ett tack för att man sett att vuxna blir glada då är lättare att ta till sig. Jag förstår vad du menar. Han gör ju som du gör och det där är nog lätt att "korrigera" genom att du ändrar lite på det du säger och gör .  

haha - när det kommer till allt annat än att leka och spela tv-spel vill den här femåringen allt annat än samarbeta och vara till lags. Det är världssynd om honom som aaaaaaaaaalltid måste duka (här samarbetar vi och alla hjälps åt med middagen, du får göra det DU klarar av) och fyraåringen som var så stolt över att nå upp till sopnedkastet har blivit en femåring som antagligen förbannar sin längd för han har ingen lust att gå ut med soporna. Och senast det var dags att plocka ur diskmaskinen gick han in på sitt rum och kastade leksaker omkring sig istället... just det utbrottet berodde nog mest på att jag missade den låga blodsockernivån och avhjälptes med en av våra gemensamt bakade bullar innan vi gav oss på disken. Men det nog just det där att den glädje i att göra saker gemensamt och att KUNNA saker som vi upplevt hitills är som bortblåst. Jag börjar fundera på om den där sexårskrisen flyttat fram ett år i samband med att skolstarten gjort det... att han har så fullt upp med att försöka komma till ro med att han plötsligt förväntas vara STOR efter sommaren - vilket han förmodligen är livrädd för, av hans plötsliga bakåtsteg på många områden att döma - att det inte finns plats och tid för så mycket annat?

Har en dotter på 2½ och försöker säga till henne att hon är bra. Ex "vad bra du är på att ta på vantarna själv" eller "men! Vad bra att du redan har tvättat händerna, alldeles själv!"

Ett barn måste få känna sig duktigt också, men det har gått till överdrift hos en del föräldrar som talar om för sitt barn att det är duktigt när det äter, när det dricker, när det går, står eller ja...överdriver men du förstår säkert vad jag menar

Man får berömma sitt barn, det ÄR duktigt om det hjälper till, men också väldigt snällt. Själv tycker jag att bra är ett ord som går att användas till det mesta

Det är lite roligt, när jag började läsa Juul så tänkte jag "hur ska man låta bli att säga duktig, det säger jag ju hela tiden". Nu, ca 4.5 år senare använder vi i princip aldrig ordet duktig.

Ditt barn vill ju att du ska se henne, bekräfta henne. Antagligen kan hon redan ha fastnat i duktighetsbekräftelsen, det krävs inte mycket och det kan ha kommit från andra än er. Men vad ni kan göra är ju att fråga lite mer om hur hon upplever det "är det inte skönt att kunna tvätta händerna själv?" eller "hur fort gick det den här gången?" eller "vilken fot satte du skon på först då?" för det visar också att du har sett henne, uppmärksammat att hon kan själv - men hon bedöms inte och du visar ett intresse för hennes lilla aktivitet.

du skulle läst mitt svar till  "martina"

Jag kopierar in det här:

tänk så här istället - VARFÖR tycker du att det är viktigt att höra att det du gjort är fint? Varför är det viktigt för dig att få bekräftelse för dina klädval?

och målar du verkligen bara för andra? då bevisar du ju hela min poäng!

det är det som är min poäng -- vuxna skapar dessa behov av bekräftelse hos ungarna som senare följer med hela livet. Är det inte bättre att vi lär barnen att t.ex måla för sin egen skull, inte för att andra ska tycka det är fint? osv.

är det inte bättre att vi lär barn att prestera för sin egen skull och inte för andra? Ge dem självkänsla istället!

vi bryr oss för att vi lärt oss att bry oss. Får man ofta bekräftelse för hur man ser ut eller vad man presterar så skapar det ett behov av att få höra det igen.

Jag skrev även:

 Jag försöker bekräfta mina medmänniskor och vänner på annat sätt; tex genom att vara närvarande i samspelet, genom att lyssna när de pratar, genom att intressera mig för dem och det de har att förmedla,  genom att göra saker för dem, hjälpa till, vara omtänksam osv.

och

ett "åhvafint" kan aldrig väga upp ett "wow, du tänker så?! berätta mer!" och "vad glad jag blir när du ger mig den!" eller en lång konversation om vad bilden handlar om och vad man kan tillföra osv.

Jag är också en som försöker få rätsida på allt det här. Vad jag undrar, blir det inte också en form av prestation när man får lära sig att mamma och pappa blir glada av att barnet gör x och y (eftersom barn ofta vill göra sina föräldrar glada och hjälpa till), att man säger något är bra ("bra att du tog på dig byxorna", vad är skillnaden i betydelse mot "duktigt att du tog på dig byxorna"). Jag känner mig förvirrad och tar gärna emot fler klargöranden...

Jag tycker diskussionen hamnat lite snett här. Självklart handlar det om att ge uppskattning till barnet oavsett vad vi säger. Det är inte så att barnet inte förstår att vi uppskattar en handling eller beteende bara för att vi låter bli ordet duktigt. Det räcker gott med kroppsspråket för att ge beröm. De är ju inte dumma .

 Poängen är väl vad vi vill ge uppskattning för så att säga. Det handlar väl mest om att inte ge barnet uppfattningen om att HUR det utför något (väl eller mindre väl) är viktigt för hur vi uppskattar barnet. Exemplet som Jesper Juul t.ex. tar med den målade teckningen som ett barn ger sin mamma, så är det ju inte hur teckningen ser ut som är väsentligt och då är det ju rätt dumt att fokusera på det. Att undvika att barnet tror att man som mamma blir glad över teckningen just för att den är välmålad.....= "mamma hade inte blivit glad om jag inte varit duktig och målat fint". Som mamma blir man ju inte glad över en teckning man får för att den är så fin, utan av själva gåvan och tanken bakom. Det handlar väl egentligen om att bekräfta rätt sak, eller....?

När min äldsta gör något snällt mot sin lillebror så säger jag ju inte att han är duktig för det är ju inte det jag känner. Jag blir däremot glad vilket jag påpekar, liksom jag brukar uppmärksamma storebror på hur glad lillebror blev av det han gjorde. Självklart är det en form av beröm och uppskattning, dumt att inbilla sig något annat, men jag vill berömma det jag tycker är viktigt, dvs inte att han utfört handlingen väl utan att han gjort någon annan glad.

Intressant läsning! Jag tror det behövs en balans som i allting. Jag säger duktig till min dotter när hon gapar stort då vi borstar hennes tänder. Hon avskyr att borsta tänderna så jag vill att detta ska bli som en sport för henne, att hon ska prestera och vara "duktig". Barnet tar inte skada av det. Håller med den ovan som gav exempel på att man även som vuxen vill ha beröm (sedan kan man ju diskutera VARFÖR). Jag vill höra att jag är jäkligt snygg i min nya outfit ibland, att jag klär i blått osv. Jag brukar berömma min flicka att hon klär i sin nya klänning osv men det berömmet väger jag upp med en massa annan bekräftelse som betonar att hon är fantastisk som hon är. Är dålig på att formulera vad jag vill få sagt, men kanske att beröm baserat på prestationer och att få höra att man är söt ibland inte är vad som gör barnet rubbat i längden utan helheten!

Som jag ser det så är inte tanken (Juuls) att man skall bannlysa ordet "duktig" utan att det viktiga är att inte bara stärka barnets självförtroende genom att berömma prestationer utan äver bekräfta barnet som person och därigenom stärka självkänslan "jag är viktig, jag är sedd, jag är älskad".