Egomamma

Äldre 30 Apr 02:56

26 svar

Varför är det så svårt att erkänna att barnen är hemska ibland?

Överallt på FL skrivs det om barn som är så duktiga på diverse sätt. De är trevliga, artiga, glada, charmiga, begåvade osv. Och naturligtvis, de lyfts ju fram av sina föräldrar!
Mina barn och andras ungar heter det ju, och jag är ganska övertygad om att om utomstående skulle beskriva barn som de träffar så skulle rätt så många av de där "trevliga" och "charmiga" och "begåvade" barnen genast förvandlas till små monster som inte lyssnar, inte sitter still, inte låter bli att slåss, knuffas eller bitas eller vad det nu kan vara.

Men det verkar ligga en prestige i att berätta för alla och envar hur duktiga barn man har. Folk lever genom sina barn. Jag är inget undantag, jag har sagt flera gånger i olika situationer att mina barn är ju så söta och så gulliga och blablabla. MEN. Jag har också varit ärlig och sagt eller skrivit att mina barn kan vara förjävliga. Stora killen är en kass lyssnare just nu, han lever rövare och busar för det mesta, men så är han också i en trotsig ålder.

Nej, det är inte skoj, och nej jag är inte stolt över honom många sekunder per dag vissa dagar. Men jag vet att det är normalt och övergående. Varför kan inte fler erkänna att deras barn är hemska ibland? Att man känner sig maktlös och ilsken och frustrerad? ÄR det så jäkla hemskt att visa sig svag som förälder??
Jag tycker inte det är svagt, snarare visar det på mognad och styrka att kunna erkänna att man inte är perfekt. Men jag vet inte.. jag kanske är ensam om att tycka så här?!

Http://egomamma.se

chobokid

Äldre 30 Apr 23:20

#11

Jag har inte upplevt som att det är prestige att ha väluppfostrade ungar. Men ofta känns det som att det är fult att säga att man inte orkar med sina barn eller tycker att barn är så hemska så man nästan hatar dem. Det är inte så långt från kärlek till hat men det verkar vara väldigt tabu att hata någon.

Sweden

Äldre 1 May 04:04

#12

Jag har inga problem att erkanna att jag tycker mina barn (2-ariga tvillingar) ar hemskt jobbiga ibland, de drar verkligen all energi ur mig varje dag. Jag lag pa sjukhus for blindtarmsinflammation 2,5 dagar den har veckan och aven om jag hade ont, lag obekvamt och egentligen hatar sjukhus sa njot jag av att fa en paus fran barnen Jag undrar ibland om jag har ovanligt viljestarka barn eller om alla andra bara haller tyst om hur jobbigt det kan vara, det ar skont att hora att man inte ar ensam!

Egomamma

Äldre 1 May 10:05

#13

chobokid skrev 2010-04-30 23:20:43 följande:

Jag har inte upplevt som att det är prestige att ha väluppfostrade ungar. Men ofta känns det som att det är fult att säga att man inte orkar med sina barn eller tycker att barn är så hemska så man nästan hatar dem. Det är inte så långt från kärlek till hat men det verkar vara väldigt tabu att hata någon.

Ja, att säga att man inte ständigt älskar och avgudar sina barn, det är riktigt fult. Jag bloggade om detta någon gång och fick världens påhopp och faktiskt rena hot eftersom jag skrev att min sexåring var en "djävulsunge" när han fick ett ryck och gjorde tvärtemot precis hela dagen.. han kastade sig ner och rullade runt på torget, han sprang in i en affär och STAL (Haja, han bara susade in och ut medan jag torkade kräks på lillkillen.. jag var inte alls med på det, men tvingade honom att lämna tillbaka det han tog..) och han försökte kasta sten på småfåglar och gud vet allt, bara för att jag sa att han inte FICK. Sexåring. Trots. Jobbigt. MILT uttryckt.
Jag har tagit bort några inlägg som hade med detta att göra, men det är ett tydligt tecken på att det är svårt att ta när någon är ärlig och uttrycker att barnet inte är så himla underbart jämt..
Just när han höll på sådär, då hatade jag min sexåring. Faktiskt. Men som sagt, gränsen mellan kärlek och hat är ju hårfin med..

Http://egomamma.se

Marma

Äldre 1 May 10:07

#14

nemen, mina är verkligen två änglar....de bråkar aldrig eller gör nånting jag inte vill att de ska göra så förstår inte alls vad du menar TS ${#lang_emotions_dreamer}$

Eisa

Äldre 1 May 10:13

#15

Jag tycker det klagas överaltt på barnen. Det ligger prestige i att kunna vara så ärlig att man törs erkänna helvetet. Ju mer man avskyr gällande sina barn desto mer omtyckt blir man av andra.

Och vi som faktiskt inte tycker att något är jobbigt, som har barn som sover bra, äter bra och för det mesta är glada vi ljuger... Vi vill inte erkänna...

Egomamma

Äldre 1 May 10:14

#16

Sweden skrev 2010-05-01 04:04:59 följande:

Jag har inga problem att erkanna att jag tycker mina barn (2-ariga tvillingar) ar hemskt jobbiga ibland, de drar verkligen all energi ur mig varje dag. Jag lag pa sjukhus for blindtarmsinflammation 2,5 dagar den har veckan och aven om jag hade ont, lag obekvamt och egentligen hatar sjukhus sa njot jag av att fa en paus fran barnen Jag undrar ibland om jag har ovanligt viljestarka barn eller om alla andra bara haller tyst om hur jobbigt det kan vara, det ar skont att hora att man inte ar ensam!

Det kan ju vara en kombination av viljestarka och starka individer OCH att andra inte säger något.
Som tvillingmamma har du ju dubbel dos av allt, och det är säkert väldigt givande många gånger. Men jag skulle få panik av att ha två 2-åringar, hehe.

Jag lovar, så gott som alla känner sig som världens sämsta förälder då och då. Tycker att ingenting man gör blir rätt, ungarna lyssnar inte, de beter sig illa, de vägrar göra det man ber om och springer rakt fram till allt de inte får eller ska hålla på med..
Barn gör så. De är trotsiga-det är en del av deras utveckling. Det är naturligt. Men ack så jobbigt. Inte blir det bättre av att omgivningen är så dömande.
När folk stirrar på en när man handlar för att ungen springer runt runt, då är det inte kul. Men det går över om man jobbar på det. Det är segt och jobbigt, men då kan det vara skönt att veta att det inte bara är man själv som har det så. Lite därför skapade jag tråden :o)

Http://egomamma.se

Eisa

Äldre 1 May 10:17

#17

Egomamma skrev 2010-05-01 10:14:15 följande:

Det kan ju vara en kombination av viljestarka och starka individer OCH att andra inte säger något. Som tvillingmamma har du ju dubbel dos av allt, och det är säkert väldigt givande många gånger. Men jag skulle få panik av att ha två 2-åringar, hehe. Jag lovar, så gott som alla känner sig som världens sämsta förälder då och då. Tycker att ingenting man gör blir rätt, ungarna lyssnar inte, de beter sig illa, de vägrar göra det man ber om och springer rakt fram till allt de inte får eller ska hålla på med.. Barn gör så. De är trotsiga-det är en del av deras utveckling. Det är naturligt. Men ack så jobbigt. Inte blir det bättre av att omgivningen är så dömande. När folk stirrar på en när man handlar för att ungen springer runt runt, då är det inte kul. Men det går över om man jobbar på det. Det är segt och jobbigt, men då kan det vara skönt att veta att det inte bara är man själv som har det så. Lite därför skapade jag tråden :o)

Men ÄR omgivningen verkligen dömande? Min unge springer också i affären och välter ketchupflaskor och blir skitarg för att han inte får lösgodis, men det är inte jobbigt tycker jag... Det är som det är, typ. Och folk får så lov att ha överseende för barn har också rätt att vara på ICA och jag gör mitt bästa.

Man måste inte låta såna här situationer bli så energisugande.

Egomamma

Äldre 1 May 10:21

#18

Eisa skrev 2010-05-01 10:13:10 följande:

Jag tycker det klagas överaltt på barnen. Det ligger prestige i att kunna vara så ärlig att man törs erkänna helvetet. Ju mer man avskyr gällande sina barn desto mer omtyckt blir man av andra. Och vi som faktiskt inte tycker att något är jobbigt, som har barn som sover bra, äter bra och för det mesta är glada vi ljuger... Vi vill inte erkänna...

Fast då kan jag ju kontra med att min sexåring har sovit hela nätterna sedan knappa tre månaders ålder, i egen säng i eget rum. Ingen nattvandrare. Äter allt, har alltid gjort. Är social, snäll och omtyckt. Hjälpsam och gullig och glad nästan alltid.
Men även om han har alla de här kvalitéerna så kan jag garantera dig att jag sagt många gånger att "idag är Lucas billig!!"

För min del är det delvis så att jag blivit bortskämd med att han är sådär snäll, så när han ställer till något så tänder jag på alla tio och det tar inte många sekunder heller. Jag har ett hemskt temperament, och det vet han. Så det är inte så ofta han sätter igång. Men när han gör det, så har han samma humör som jag, haha.
Då blir det konflikter. Tyvärr. Men i grund och botten så vet både han och jag att det är okej att bli arg, och att vi alltid blir sams igen, det tycker jag är jätteviktigt att man klargör så att barnet inte blir osäkert bara för att man disciplinerar det...
(med detta menar jag skäller på eller liknande, för situationen lämpliga åtgärder.)

Så jag är väl något av en medelväg då. För jag har en toppenungen mesta tiden. Men ett monster andra gånger. Och jag erkänner villigt båda sakerna..

Http://egomamma.se

Egomamma

Äldre 1 May 10:38

#19

Eisa skrev 2010-05-01 10:17:12 följande:

Men ÄR omgivningen verkligen dömande? Min unge springer också i affären och välter ketchupflaskor och blir skitarg för att han inte får lösgodis, men det är inte jobbigt tycker jag... Det är som det är, typ. Och folk får så lov att ha överseende för barn har också rätt att vara på ICA och jag gör mitt bästa. Man måste inte låta såna här situationer bli så energisugande.

Jag kan bara svara för mig och mina närmaste, och det jag kan svara i den fråga du ställer här, nämligen "är folk så dömande verkligen?" är att JAG skulle se det som ohyfsat och bli irriterad. JAG skulle döma. Min son har lärt sig att man går lugnt i affären, och att man inte far fram som en tornado. Jag skulle bli skitförbannad om han välte saker och sprang runt, det stör andra kunder, och det är inte ok i min värld. Tar man med barn så får man se till att vara många nog att hålla koll på dem också anser jag.

Sen inser jag med att barnen måste få göra fel för att lära sig vad som är rätt. Man måste öva på att handla med barn osv. Men slappa föräldrar som inte bryr sig om ifall ungarna springer runt, välter saker, knuffar till folk osv de är tyvärr människor som jag har extremt dåligt tålamod med. Varför det är så kan jag inte säga.

Jag vet att min son inte heller är perfekt, men han är avsevärt bättre än många andra jag har sett, för som regel är han lugn och sansad. Att lära barn att handla "ordentligt" är inte svårt. Det är bara att involvera dem i handlingen. Be dem om hjälp att hitta tomaterna eller gurkan osv. Be dem att scanna varorna. De är mer benägna att vara lugna om de får en uppgift. Tyvärr är det inte många som jag sett som tar sig den tiden utan det är alltid stressigt och ska klaras av fortast möjligt. Min erfarenhet är att det tar mer tid att handla utan att involvera barnen än att handla med hjälp av barnen. ÄVEN om det tar tid att scanna eller hämta sakerna tillsammans.

Lite OT, men jag ville besvara din fråga ur min synvinkel.

Http://egomamma.se

Eisa

Äldre 1 May 10:44

#20

Egomamma skrev 2010-05-01 10:38:39 följande:

Jag kan bara svara för mig och mina närmaste, och det jag kan svara i den fråga du ställer här, nämligen "är folk så dömande verkligen?" är att JAG skulle se det som ohyfsat och bli irriterad. JAG skulle döma. Min son har lärt sig att man går lugnt i affären, och att man inte far fram som en tornado. Jag skulle bli skitförbannad om han välte saker och sprang runt, det stör andra kunder, och det är inte ok i min värld. Tar man med barn så får man se till att vara många nog att hålla koll på dem också anser jag.Sen inser jag med att barnen måste få göra fel för att lära sig vad som är rätt. Man måste öva på att handla med barn osv. Men slappa föräldrar som inte bryr sig om ifall ungarna springer runt, välter saker, knuffar till folk osv de är tyvärr människor som jag har extremt dåligt tålamod med. Varför det är så kan jag inte säga. Jag vet att min son inte heller är perfekt, men han är avsevärt bättre än många andra jag har sett, för som regel är han lugn och sansad. Att lära barn att handla "ordentligt" är inte svårt. Det är bara att involvera dem i handlingen. Be dem om hjälp att hitta tomaterna eller gurkan osv. Be dem att scanna varorna. De är mer benägna att vara lugna om de får en uppgift. Tyvärr är det inte många som jag sett som tar sig den tiden utan det är alltid stressigt och ska klaras av fortast möjligt. Min erfarenhet är att det tar mer tid att handla utan att involvera barnen än att handla med hjälp av barnen. ÄVEN om det tar tid att scanna eller hämta sakerna tillsammans.Lite OT, men jag ville besvara din fråga ur min synvinkel.

Håller med om att man ska involvera barnen i handlingen, vilket även jag gör. MEN de kan ju bli så glada över att få hämta en juiceförpackning eller nåt att de bara rusar fram med vagnen i ren glädje och vips är något vält. Nu är ju min unge bara 23 månader så jag ser inte detta som konstigt. Annat om han vore 4 kanske.

Men nej, jag skulle aldrig bli irriterad på nån annans unge som skrek eller körde på mig med vagnen eller nåt. Sånt är livet liksom. De lär ju inte göra likadant när de är 15.

Eisa

Äldre 1 May 10:48

#21

Egomamma skrev 2010-05-01 10:21:14 följande:

Fast då kan jag ju kontra med att min sexåring har sovit hela nätterna sedan knappa tre månaders ålder, i egen säng i eget rum. Ingen nattvandrare. Äter allt, har alltid gjort. Är social, snäll och omtyckt. Hjälpsam och gullig och glad nästan alltid. Men även om han har alla de här kvalitéerna så kan jag garantera dig att jag sagt många gånger att "idag är Lucas billig!!"För min del är det delvis så att jag blivit bortskämd med att han är sådär snäll, så när han ställer till något så tänder jag på alla tio och det tar inte många sekunder heller. Jag har ett hemskt temperament, och det vet han. Så det är inte så ofta han sätter igång. Men när han gör det, så har han samma humör som jag, haha. Då blir det konflikter. Tyvärr. Men i grund och botten så vet både han och jag att det är okej att bli arg, och att vi alltid blir sams igen, det tycker jag är jätteviktigt att man klargör så att barnet inte blir osäkert bara för att man disciplinerar det...(med detta menar jag skäller på eller liknande, för situationen lämpliga åtgärder.)Så jag är väl något av en medelväg då. För jag har en toppenungen mesta tiden. Men ett monster andra gånger. Och jag erkänner villigt båda sakerna..

Okej. SKillnaden är väl att jag har världens längsta tålamod och stubin helt enkelt. Det handlar inte alls om barnen utan hur vi föräldrar tar det.

Moonis

Äldre 1 May 10:52

#22

Oj, jag är aldrig sen med att säga att vi kommer få problem med tjejen när hon blir tonåring. Hon är så jäkla envis med ett hett humör redan nu

Sonen har varit riktigt busig innan och rymt så fort man tittat bort, även från dagis rymde han. Men det har lugnat sig nu

Thaleia

Äldre 1 May 11:06

#23

Visst fan vågar jag erkänna att mina ungar är riktiga pain in the ass ibland (och dom tycker säkert samma sak om mig ibland! ) men jag älskar dom ändå Dom är små skitungar ibland men dom är MINA små skitungar!!

photoshopbilder.blogspot.com/

Maggis

Äldre 1 May 11:15

#24

Jag har inga som helst svårigheter med att erkänna att mina grabbar är billiga vissa dagar. Andra dagar är de hur dyrbara och gosiga som helst. De är väl som folk är mest; på dåligt humör ibland och på bättre ibland. Och eftersom impulskontrollen är lite si och så och med tanke på att de utvecklas åt alla håll och kanter i en rasande fart så märks det väl mer hos dem än hos en vuxen individ.

Att jag dessutom är rätt temperamentsfull och har lämnat den gåvan i arv åt båda mina söner; bäddar ju för en del konflikter, det med.

//Maggis

Egomamma

Äldre 1 May 11:20

#25

Maggis skrev 2010-05-01 11:15:16 följande:

Jag har inga som helst svårigheter med att erkänna att mina grabbar är billiga vissa dagar. Andra dagar är de hur dyrbara och gosiga som helst. De är väl som folk är mest; på dåligt humör ibland och på bättre ibland. Och eftersom impulskontrollen är lite si och så och med tanke på att de utvecklas åt alla håll och kanter i en rasande fart så märks det väl mer hos dem än hos en vuxen individ. Att jag dessutom är rätt temperamentsfull och har lämnat den gåvan i arv åt båda mina söner; bäddar ju för en del konflikter, det med.

Hahaha, I know the feeling...

Http://egomamma.se

Tjofsen

Äldre 1 May 22:37

#26

Jag känner inte att jag kan välja hur jag ska må när min son blir arg och jobbig. Det bara klickar till i mig liksom och jag får som tunneltänk, blir hyperstressad och känner att jag förlorar kontrollen helt. Ibland funkar det då jag verkligen, verkligen känner mig stark och bestämd. Men oftast så blir jag skitstressad. Jag önskar jag kunde se som Eisa att det "är som det är" och att det inte ska dränera mig. Får jobba på det. Lägga mig mentalt ovan allt och bara sväva med. Ska försöka det faktiskt.

Varför är det så svårt att erkänna att barnen är hemska ibland?

INNEHÅLL