Nej, svärmor och mamma är faktiskt inte samma!

Det verkar vara svårt att vara farmor. Varför är det så? Varför verkar man inte vara lika omtyckt när man är farmor till ett barn? Har varit mormor i 10 år och ska nu bli farmor. Herre Gud, man känner sig lite rädd. Ska man inte få hålla sitt barnbarn? Ska man inte få öppna näbben? Måste man tassa på tå för att man råkar vara farmor? Tycker barnens pappor att det är roligt att deras mammor betraktas som "ondare"än mormor? Man blir orolig. Varför är det sådan skillnad? I andra kulturer där kvinnan flyttar hem till mannens familj verkar ju farmodern stå närmare barnbarnet än mormodern. Hur blir det så här? Ska man göra skillnad på sina barnbarn? Vara mer "på" och hemtam med sin dotters barn, och mer avvaktande och reserverad med sin sons? Hur ska man kunna det?

Man kan visst vara omtyckt som farmor vilket du säkert kommer att bli. Men problemet är de svärmödrar som ska ta över och styra och domdera vilket stressar svärdottern. Så då drar man sig undan som svärdotter. Men har du fostrat din son till jämställdhet så underlättar det säkert. För då låter han inte sin sambo/fru bestämma allt själv. De kommer att vara två föräldrar till barnet. Jag ser det med min bror och hans sambo. Det är farmor som oftast är barnvakt för att hon har mest tid och ork.

Jag tycker också att det verkar vara svårt att vara farmor och har fått lite ångest vid något tillfälle när jag tänker på att det kanske blir likadant för mig med min svärdotter. Jag önskar att jag och min svärmor hade lite rakare kommunikation, för som det är nu så säger hon sig tänka på mig och mina behov, men agerar som om det är sina egna önskemål hon vill tillfredsställa, vilket gör att jag sparkar bakut. Jag upplever till exempel att det är enormt stressande med ständiga förfrågningar om att få vara barnvakt, trots att både jag och min man har sagt att det inte är aktuellt innan han är över året. Hon har dessutom en uppfattning om att han då ska få sova över hos dem, medan vi är överens om att barnväkteriet kommer att ske hemma hos oss. Märk väl att detta inte är unikt för farföräldrarna, utan är minst lika applicerbart på morföräldrarna ifråga. Medan min mamma inte har några problem att lämna över sonen om han börjar bli gnällig och sträcker sig efter mig, så sitter det väldigt långt inne för farmor. Jag vet inte om det är en prestigefråga för henne, eller om hon bara inte märker det? En liten grej, och jag har ju börjat ta honom om det blir så, men ack så irriterande. Lika irriterande är det att hon ALLTID vill ha honom när han blir gnällig, trött eller ledsen. Jag vet inte om hon vill försöka trösta honom? Eller de ständiga pikarna om att jag fortfarande ammar honom! Varken jag eller min man fattar något, och tro mig när jag säger att han tycker att det är lika jobbigt som jag. Hon kör dessutom över honom när han ber henne att ge vår son till honom.

Vi sade redan innan sonen föddes att det verkade som om hon önskade att vi skulle få en liten "mini-maken" och kanske är det där felet ligger - att hon önskar och föreställde sig att hon hade samma relation till sin sonson som hon hade till sin son. Problemet blir ju då tvåfaldigt: att hon inte riktigt ser sin sonson som den han är, och att - där han faktiskt är lik sin far - vill sitta och gosa hos mig, och inte henne.

Men jag försöker verkligen. Jag vill inte stå ivägen för att de ska få en relation. Jag tycker dock att dekan få en relation trots att han inte sover över vid 8 månaders ålder och trots att han får tröst av mig/pappan och inte henne.

Jag tycker att man som mamma ansvarar för relationen till mormor och morfar och som pappa för relationen till farmor och farfar.

Det är klart att min relation till mina föräldrar inte är samma som till svärföräldrarna. Om jag behöver hjälp eller stöd så ringer jag mina föräldrar inte min mans. Precis som när han behöver hjälp så ringer han sin pappa.

Så jag tror att man får den relation till sitt barnbarn som man har till sitt barn, givetvis också beroende på vilken realtion ens barn har till sitt barn. Har man en son som man står nära som är en aktiv och närvarande förälder så får man automatiskt samma närhet till barnbarnet som om man hade en dotter man står nära som är en aktiv och närvarande förälder.

Min bror åker ofta hem till mamma med sin son och hänger när de är ensamma för lite avlastning och sällskap. Och behöver han barnvakt frågar han i första hand sina föräldrar. Precis som hans tjej gör till sina föräldrar när han är borta eller hon behöver något. De brukar äta middag någon dag i veckan hela familjen och då varannan vecka hos respektive familj. Men om min bror aldrig var själv med sonen så skulle mina föräldrar träffa honom mer sällan än vad hennes föräldrar gör.

Fast jag förstår ju fortfarande inte. Nej visst, för DIG är det väl självklart att du känner dig mer bekväm med din mamma. Men partnern känner sig ju oftast mest bekväm med SIN mamma, så jag förstår fortfarande inte varför det inte är  "konstigt att farmor/mormor får lite olika befogenheter."

För det tycker jag. Du som mamma har ju ingen mer rätt att sätta upp regler och krav för ert barn än vad han har?

Min poäng är att mamma och svärmor är två olika personer, med olika erfarenhet, som kan vara olika bra på att ta hand om spädbarn. I vårt fall är till och med min man är mindre benägen att lämna över vår son till sin mamma, för att han själv tycker att det är jobbigt när hon har honom. Våra regler och vår uppfattning kring att vara barnvakt, kring att låta andra hålla honom, kring att vi vill att vårt barns uttryckta känslor ska respekteras och inte ignoreras, är våra gemensamma och varken mina eller hans. Vi är dessutom vuxna nog att kunna kompromissa och komma fram till en överenskommelse om vi inte riktigt är överens.

Först vill jag bara säga till dig TS *KRAM*.

Sen tror jag att det här med olika befogenheter till farmor respektive mormor inte är så konstigt. Nu kan jag bara utgå ifrån mig själv men eftersom jag nu är hemma med loppan och jag faktisk har en bättre relation till min mamma än till svärmor, så är det kanske inte så konstigt att det är till min mamma jag vänder mig. Min mamma ifrågasätter aldrig mitt föräldrarskap vilket svärmor har en förmåga att göra även om hon kanske inte menar det. Min mamma börjar aldrig haspla ur sig tips och råd om föräldrarskap och spädbarn från 60-70 talet utan säger sin mening om jag frågar efter den.

Detta gör ju att jag tycker det är mycket lättare när hon är här än svärmor, tyvärr. Sen kan jag tänka mig att efter nyår när mannen tar över så kommer han vända sig till sin mamma i större utsräckning än till min. Men det är ju bara naturligt, det är ju HANS mamma .

Fast då är ju din trådstart väldigt otydlig eftersom du där snarare uttrycker det som att det inte är konstigt att du hellre har din mamma hos dig. Och uttrycket du vänder dig emot handlar ju just om att göra skillnad på mormor och farmor utifrån att de är just mamma respektive svärmor. Så tja... rätt meningslös trådstart? Ja, självklart är alla människor annorlunda. Men det har ju inget med mamma och svärmor att göra. 

Jag tycker inte att du ska vara orolig. Min farmor är en av mina absolut favoritpersoner! Hon är helt fantastisk och vi var jämt hos henne som barn, medan jag idag har noll kontakt med min ragata till mormor. Så länge du gör ett bra jobb, och inte har oturen att få en helt oresonlig svärdotter eller en son som aldrig vågar säga ifrån, tror jag säkert att det kommer att gå utmärkt.

Jag är med barn just nu, och tror att min unge kommer tycka bättre om farmor än mormor - antagligen för att min mamma är lite kokko och inte speciellt varm (inte så konstigt, min mormor är som sagt en ragata). Men, jag har mycket lättare att bita ifrån när det gäller mamma än min man har när det gäller hans mamma och precis som tråden varit inne på tidigare kan det nog vara det som spökar. Om man inte själv vågar säga till, och ens partner är lite kuvad, kan det bli slitigt och svärmors hjälp blir mer stjälp. Jag skiter väl i att någon annan diskar åt mig, om det betyder att jag inte kan koppla av i mitt eget hem. Min svärmor "hotar" t.ex. med att komma hit veckovis efter att ungen är född för att avlasta, då hon är rädd för att vi inte klarar av att ta hand om ett barn, och det ger mig ångest. Trots att jag tycker om svärmor, ja mer än jag tycker om min mamma faktiskt.
Min mamma skulle aldrig föreslå något sådant, för även om hon har sina fel och brister klänger hon inte så mycket som svärmor gör. Jag kanske har fel, men det känns som att många svärmödrar har svårt att släppa sina söner och hönsmammar mycket och inkräktar på den nyblivna moderns revir. Förhoppningsvis kanske detta blir mindre vanligt nu när samhället blir mer jämställt och könsneutral uppfostran vanligare. ;)

Jag skriver klart och tydligt att jag reagerar på att folk replikerar, på trådstarter där trådstartaren har problem med sin svärmor, skriver skulle du känna likadant om det var din egen mamma? Jag tycker inte att det krävs en hjärnkirurg för att förstå att dessa personer antyder att problemen bara och enbart beror på att svärmodern är just en svärmoder och förfördelas bara för att hon är en svärmoder, inte för att det har att göra med hurdan svärmodern är, medan jag tycker att det är en förenkling av frågan. Förstår du då eller ska jag ta det igen?

Och jag tycker att du uttrycker dig som att det inte är konstigt att man står närmre sin mamma. Så ja, jag förstår vad du menar, men din trådstart är (vilket faktiskt har hänt förr) rätt otydlig.

jag tror man uthängs mer som farmor för att man har en svärdotter som gärna styr upp saker och tycker till...

mer än att själv vara dotter och ha en oftast bra relation till sin mamma - då mormor till barnet...

Då tar vi det igen.
I många trådstarter där trådstartaren av någon anledning har problem med sin svärmor kryllar det av kommentarer i stil med skulle du känna likadant om det var din egen mamma? Ja, dessa menar - förstås - att man förfördelar svärmodern bara på grundval av att det är svärmor.

Nej, man skulle sannolikt inte känna samma sak om det inte var ens egen mamma. Som jag skriver i trådstarten: De är väl precis som alla andra - olika individer med olika karaktärsdrag och framför allt har man sannolikt inte samma relation heller. Eller med andra ord: att svärdotter blir irriterad på svärmor för att hon för sjuttiofjärde gången den veckan dyker upp oannonserad på tröskeln, eller att man låter ens egen mamma passa barnet men inte svärmor, kanske inte bara beror på att det är just svärmor utan vilken relation man har till henne och hurdan hon är. I övrigt anser jag faktiskt att relationen till farmor och farfar ligger på pappans ansvar, och för att du nu inte ska missförstå något så är det absolut självklart att pappan ska ha något att säga till om.

Ja, du verkar ha svårt att förstå mina trådstarter. Vilken tur att det finns andra som inte har problem med det.

Nu ska du inte smickra just mig, det brukar vara väldigt många som inte tycker att du är klar i vad du vill säga.

Ja, då får jag väl konstatera att jag är otydlig för vissa då. Jag fattar faktiskt inte det, för allt jag gör är ju att upprepa mig om och om igen.

Jag har inte läst alla svar, men kommer med min åsikt iallafall (ursäkta om jag upprepar nåt):
Jag har en hel del problem med min svärmor, och hon kommer aldrig att ha samma position i vårt barns liv som mormor kommer att ha. MEN, jag tror problem med svärmor beror på två ting: Delvis släkt-aspekten - mor och dotter har samma syn på uppväxt, uppfostran, barnavård (allt som oftast) och samma system gäller (mer eller mindre) i moderns och dotterns hus. Svärmor kan ha HELT andra, HELT avvikande metoder och system, och det är ju klart att man hellre lämnar ungen någonstans där rutinerna är "normala" för en själv. Sen tror jag det också har att göra med könet. Det är oftast kvinnan som sköter barnet mest under det första året, när det är en bebis. Så då är ju kvinnornas tankesätt och kommunikation det "viktiga", och dom flesta är ju bekantare och bekvämare med mamma än med svärmor. När barnet är fem år gammalt tror jag inte någon mamma har lika myket åsikter om ifall pappa tar barnet på ett besök till farfar för att fixa nåt, eller till morfar. Naturligare är det väl med farfar då?
Och hur många trådar finns det om att morfar känner sig utanför, för att pappan alltid tar 5 åriga sonen med till farfars, men aldrig till morfars? Vissa saker är självklara, tycker jag. Så håller med dig TOTALT, ts!

Sen är det lättare som kvinna med ens egen mamma för hon vet när jag blir sur. Det är raka puckar. Min svärmor förstår inte övertydliga vinkar. Sen är det alltid så att barnbarn får man genom sina barn. Så det är ens barn som i stort sett bestämmer ens relation till barnbarnen.

Det är så sant som du skriver i ditt inlägg TS!

Jag förstår din trådstart.
För mig var relationen till min egna mamma och min sävrmor densamma när vi väntade vårt barn, dvs lika kylig. MEN...efter att vårt barn föddes, började min relation till min mamma växa mer och mer, vilket inte min relation till min svärmor gjorde. Skillnaden ligger i att min mamma kämpade, ringde, ställde upp på MINA villkor, var och närsom helst. Vilket inte svärmor gjorde och gör ännu inte. Henne ska man ringa och tjata på, peka med hela handen för att hon ska ställa upp nån gång. Hon är också väldig bra på att påpeka brister och fel men sina egna ser hon sällan.
Min mamma kan jag ringa till och gråta, berätta hur dåligt jag mår eller bara ringa och berätta nån liten/rolig skitgrej och sen lägga på. Det skulle jag aldrig göra med svärmor, hon är väldigt känslokall på det sättet, visar aldrig stor glädje eller sorg, hon är ganska ytlig.

Det finns väl människor som känner tvärtom, närmare relation till sin svärmor om de tex haf en svår barndom/dålig relation till sin mamma och tvärtom nära relation och förtroende för sin svärmor men generellt är det väl oftast så att mammor (och pappor) står närmast.

jag tycker att du skrev jättebra. Precis så tror jag med, så är det för oss med. Jag ringer alltid min mamma om hjälp, medans min sambo ringer sina föräldrar. Det är ju så det blir.