Nu får det för fan vara nog!
HURRA! Jag har äntligen tagit tillbaka min auktoritet mot min ohyfsade sexåring. Trotsåldern han genomgår just nu är sjukt jobbig, och han har manipulerat allt och alla i sin omgivning till att få som han vill i slutänden. Det är väl det ungar i den åldern är bäst på, antar jag.Men hur det nu än är, så står jag oftast på mig hyfsat, men sen när han säger förlåt så är det okej och jag ger tillbaka tv-dosan, ger honom det han vill äta eller låter honom gå ut etc.
Men i kväll var det verkligen nog. Hans flaska åkte i soporna, och den är 50% av hans totala trygghet på kvällarna sedan han dissade nappen som nio månaders baby.
Jag kastade flaskan, och sa att nu är det nog, du får ingen ny heller.
Han blev först förbannad (mammas humör, hehe) och sen ledsen. Sen försökte han med att hämta den ur soporna (nästan obefintlig mängd i påsen som tur var..) och jag tog tillbaka den. Gömde dessutom alla flaskor som fanns, han har ju en lillebror som har flaska så det hade kunnat utnyttjas annars.
Vips så ropar han att jag ska komma. Han plockar undan mycket prydligt det jag ville att han skulle göra innan han fick lägga sig, och han ber noga om ursäkt för att han var dum. MEN. Han fick ändå inte tillbaka någon flaska. Lugnt och sansat berättade jag att det var jättebra att han plockat i ordning och var duktig som bad om ursäkt. Men hade han velat ha flaskan så skulle han ha gjort som jag bad honom ifrån början. Som det är nu så hjälper det inte, någon flaska blir det inte.
Han var lika lugn han, och vi gick till sängen och la honom. Han frågade hur länge han skulle behöva vara snäll för att få en ny flaska, och jag sa att nu är den borta, den kommer inte mer.
Lite ledsen blev han, men inte så farligt. Han såg på mig med en blick som bara min sambo har fått förut vad jag vet. Respekt.
Ska det verkligen vara så att man måste rycka det käraste de har för att de ska respektera en? Det vill jag ju inte..
Nåja. Vi får se om det blivit bättre eller ej, men jag har bestämt mig för att köra med hårdare tag mot honom nu, för nu har han hållt på att trotsa i flera veckor, och det är inte hållbart med en liten halvåring också. Inte när jag måste fixa dem båda ensam åtminstone.
Förstår ni hur jag tänker? Har ni gjort så??