Om du var tvungen att välja mellan dina barn eller din partner?

Barn är ju inte lika "vettiga" som vuxna så man kan inte kräva att dom ska betee sig perfekt i alla lägen. Men jag tror inte föräldrar accepterar att vuxna barn beteer sig så. Det har jag svårt att tänka mig. Det är nog bara när barnen är små.

Kärleken till sina barn är inte alltid villkorslös. Om man tar det här exemplet med barn som berättar för sina föräldrar att dom har en annan sexuell läggning och utestängs ur familjen. Inte helt ovanligt. Fruktansvärt dock. Så jag tror inte alltid den är villkorslös. Den bör dock vara det.

 Min mamma skulle älska mig oavsett mina handlingar. Det kallas villkorslös kärlek. Hon skulle kanske inte älska mina handlingar men fortfarande älska mig.

Hahahahahaha vilken jävla fråga. Den är i klass med "Vad väljer du helst? Att vara uteliggare i Ryssland eller rik och lycklig i Sverige?"

Svaret är liksom lika självklart.

Jag tycker absolut inte att svaret är självklart! Jag blir alldelens kall av att tänka på att leva vidare utan både min dotter och min sambo! Jag skulle dö inombords hur som helst. Skulle dock rädda min dotter först och hoppas att min sambo tar sig ut själv.

Jag väljer alltid mina barn!
De kommer först och är det viktigaste för mig.

Jag tycker det låter som ett förenklat resonemang att säga att kärleken till ens barn är villkorslös medan annan kärlek inte är det. Själv slutar jag i alla fall inte älska någon bara för att den beter sig illa - tyvärr, kanske?

Vi har faktiskt resonerat kring det där, maken och jag, och vi kom fram till att vi räddar barnen. Hade han räddat mig istället för barnen hade jag aldrig mer velat se karln i mitt liv.
Han sa åtminstone att han kände detsamma - hade jag räddat honom istället för vårt barn så hade han inte klarat av att umgås med mig i vetskapen om att jag hade möjlighet att rädda våra barn istället.

Jag skulle rädda dottern och vet att min sambo skulle vilja att jag gjorde det. Hoppas även att han skulle göra detsamma. Hon är viktigast i den här familjen, tveklöst.

det är det inte alls. jag älskar inte min pappa, vi har inte pratat med varandra på 15 år och kommer inte att göra det igen.

Barnet. Han har ju inget val gällande vår relation, och är dessutom liten och hjälplös, helt oavsett vad jag känner skulle det vara min förbannade plikt att sätta honom framför min man som är en vuxen, kompetent man.

Självklart skulle maken resonera likadant. Det handlar inte om kärlek utan om att vi har vissa skyldigheter som föräldrar - tex att rädda vårt barn ur ett brinnande hus till varje pris.

Verkligen inte omöjligt! Tycker det är sanslöst att man förväntas älska sina föräldrar oavsett vad de hittar på. Föräldrar måste "förtjäna" sin kärlek på ett helt annat sätt än barn.

Hade räddat min dotter, tveklöst, och maken hade gjort detsamma.

Jaha, frågade min sambo precis - vem räddar du ur ett brinnande hus, mig eller sonen? Han tvekade inte en sekund - sonen. Tur. Han är viktigast av allt här i livet. Vi känner lika. Vi vore ingenting om han saknades.

mina bern utan tvekan.. De är allt för mig.
Och maken hade gjort likadant