Skulle du kunna offra ditt liv för ett botemedel mot cancer?

Nej, är faktiskt såpass självisk att jag inte vill döda mig och mitt ofödda barn. Inte ens om jag inte varit gravid hade jag gjort det.

Om mitt barn hade behövt det hade jag gett mitt liv för honom!

Ja, jag skulle göra det. OM det till 100% skulle gå att hitta ett botemedel för all typ av cancer för alltid.

Mitt liv, mot de tusentals föräldrar och barn som skulle överleva cancer och ha ett underbart liv tillsammans.
Jag är övertygad om att barnens pappa skulle ta mkt god hand om barnen.

Jag har en bekant som är döende i bröstcancer, som kommer lämna sin 10åring, 3åring och 1åring..
Önskar jag kunde göra mera än bara skänka till cancerfonden.

För ett par år sedan hade jag tveklöst svarat ja på den frågan. Nu: absolut inte. Jag är en superegoist på väldigt många plan för tillfället, och att dö för andras skull kommer extremt jättelångt ner på min prioriteringslista. Till och med i teorin.

Hmm.. Känner mig inte som en bra super människa nu men nej!
Jag skulle tveklöst säga nej!

Det finns fyra människor jag skulle dö för utan att blinka och det är mina barn och min man men annars nej...

Fy är jag en dålig människa?! Jag skänker mina pengar till olika organisationer o vi har vårt fadderbarn. Vi stödjer de olika klassernas skolresor o köper bullar, strumpor, coccosbollar o pepparkakor. Varför gör vi det? För att rättfärdiga vårt eget överflöd? Kanske.. Kanske är vi inte bättre människor än så..

Det här fick mig att fundera en massa..

Helt uppriktigt: känner du att du måste fråga om du är en dålig människa på grund av att du svarade nej på den här frågan? Alltså, undrar du verkligen det? 

 

Nej, inte på frågan som TS skrev utan mina tankar började snurra kring allt det andra. Varför vi stödjer olika saker ekonomiskt. Gör vi/jag det för att jag har en sann känsla för att hjälpa eller gör vi/jag det för mitt eget välbefinnande.. Om vi/jag gör det för vår/min egen skull är vi/jag då en dåligare människa än den som gör det helhjärtat endast för att hjälpa andra och sätter sitt eget välbefinnande sist...

Nej men för mina barn så skulle jag det.....

Aha, då hänger jag med. Ja, det är saker jag själv funderar en del på. Men vad jag själv har kommit fram till är att man får tänka precis vad man vill, det är handlingen som avgör i slutändan. Min uppfattning är att både Karma och en bestraffande Gud i slutändan inte existerar, och att mina bakomliggande intentioner i de goda handlingar jag utför alltså inte behöver granskas. Vare sig av mig eller någon yttre kraft (om man skulle vara religiöst lagd någon dag). Det spelar ingen roll om jag är "god på riktigt" för den person jag hjälper. Åtminstone inte om det kommer till relationslösa kontakter som fadderbarn eller välgörenhet. Jag tror att egoism kan ligga bakom väldigt mycket av de absolut godaste handlingarna, men att det inte gör ett smack. 

Tåls att fundera på :)