Är så förbannad och trött på min mans ex/bonusbarnens biomamma, funderar nu på att...

tyvärr kan du ju inte göra något för att förändra honom om han inte vill.
För mig hjälper det mycket att prata med en kompis om det hela, du har ingen som kan ge dig lite stöd?

Jag har insett att jag vill leva med min kille och kommer försöka kämpa, men har en annan plan än tidigare. Jag har förstått att jag inte kan ändra hans beteende, och exet och min sambo hade säkert en sjuk maktrelation när dom var tillsammans och det är den som fortsätter leva i nu även när dom inte är ett par.
Jag kommer ställa mig utanför och acceptera detta, jag kommer försöka(måste nog gå på familjerådgivning för att få lite hjälp att kunna låta bli att bli irriterad över detta) inte reagera på det längre.
Det är inte längre värt att försöka stödja och försvara min kille och hjälpa honom med detta, utan nu ska jag försöka stå och titta på medans exet bryter ner honom bit för bit och förhoppningsvis blir hans botten nådd när han äntligen får en röst för sig själv och vågar säga ifrån. Jag kan inte längre stånga mig blodig ensam i hans fajt, där han ändå ställer sig allt för ofta brevid hans ex.
Det är inte längre mitt problem, vill han bli behandlad som en 3 åring av hans ex är det hans val.
Vi får se hur länge jag orkar se på när detta händer, och om vi som par kommer klara oss tills han sätter ner foten.
Istället för att få hjälp med hans disfunktionella relation med hans ex så blir det istället att vi får ta oss till familjerådgivning för att rädda det vi kan mellan oss.

det är inte så att din man inte vågar säga ifrån till hans ex? hur brukar hon(eller hur tror du) hon skulle reagera om han säger ifrån? har du frågat honom hur han tänker när han hela tiden ger med sig och låter henne få exakt det hon vill?
Skulle han kunna hantera att du fjantade unt på samma sätt till något av dina ex och ständigt ignorerade hans åsikter och känslor?
Ursch, det här är verkligen en hård match att bråka om. Och för mig går ju känslorna upp och ner hela tiden också, man försöker att hitta något sätt att hantera det inombords tills allting löser sig, men när man inte kan se något slut på det är det svårt att känna något sorts hopp. Och dessa ständiga diskussioner där man tror att man når fram och man äntligen kan få se lite ljust på situationen och sedan kraschar allting ner och är precis som vanligt bara en dag senare. Ständiga besvikelse. 

Jo jag har vänner att prata med men det hjälper inte mig längre, de tycker som jag att det är bättre att leva ensam än att ha en man och hans ex i relationen..De tycker att jag borde lämna honom så han slipper hamna mellan mig och sitt ex, och att jag ska få lugn och ro, krafterna och glädjen är ju borta kring vårt äktenskap, hans barn och mina barn, vi har liksom tappat gnistan glädjen med att ha ett familjeliv, eller i alla fall jag, exet stör ju oss hela tiden med sin kontrollbehov mm.
Suck, jag har försökt med allt, han vågar inte säga ifrån till hans ex och vissa saker tycker jag inte hon har att göra med överhuvudtaget som tex vart och varför jag och han ska åka bort någonstans med eller utan barnen, varför han ska jobba över osv.
Och han är ju så dum och svarar henne, berättar allt som hon inte har att göra med. Känns ju helt fel för mig, att hon ska alltid informeras om vad vi gör, gjort, eller ska göra, hon anser ju sig behöva ha kontroll över oss...och annat mer
Om han skulle säga ifrån så skulle hon bli förbannad, sur och hota om barnen mm. enl honom (jag vet inte hur hon är som person eftersom vi har bara träffats en gång, hon har aldrig velat ha med mig att göra med)
Jaa, vi får väla se hur det blir men imorgon vet jag, jag har två val som ska beslutas imorgon och då vet jag hur det ser ut för mig..
Men jag är tacksam över att få ert stöd här! Jag älskar honom så mycket och det gör förbannat ont om jag måste välja utgången genom vår dörr, det blir väldigt smärtsamt. Hur kommer det sig att han förändrat sig så mot hur det var i början av relationen, förr ville han inte ens prata med henne nu är det tvärtom...Jag förstår ingenting längre... Har en liten känsla av att han inte vågar säga som det är till mig, att han döljer något, han tog nog en vit lögn till hjälp och om det visar sig att han tar denna vita lögnen och tror att jag inte förstod det så är finito ajöss, usch bara tanken på det får mig att må illa, blir förbannad på hans ex som gjort så illa, jaa det är bara att skicka ett brev till henne sen och säga Tack för lånet och varsågod håll honom fast nu och var rädd om honom, för han är underbar man och pappa!

Jag är så förbannad på mitt ex och hans nya att jag nästan går under. Hennes barn går alltid först. Exmaken försörjer dem fullt ut men vägrar betala underhåll för sitt eget. Ingen som helst planering av umgänge från hans sida, vet fortfarande t.ex inte vilka sommarveckor han vill ha. Och JA, jag hade åsikter om att de åkte på en egen resa eftersom alla barnen i den nya familjen behöver få möjlighet att lära känna varandra i en miljö utan revirkänsla (exet har flyttat in till sin nya och vårt barn vill inte vara där). Pengar är INTE problemet, problemet är att han felprioriterar och får betala dyrt för sitt misstag: ett barn som inte längre vill träffa sin pappa öht.

Tror jag att hans nya tycker att jag är en jävla ragata? Absolut! Bryr jag mig om vad hon tycker om mig? Inte ett dyft! Men det retar gallfeber på mig att hon tar för givet att nya mannen i hennes liv skall släppa sitt eget bagage för att ta hand om hennes!

TS jag har ju redan skrivit nästan en hel novell men jag följer den här tråden ändå för att höra hur det går för dig/Er.
Jag känner så med dig om du bara visste, vi lever ett lika liv du och jag och många många fler verkar det som när man läser här på familjeliv.
Jag mår nästan dåligt när jag läser svaren som en del får, att vi s.k bonusmammor inte har något att säga till om och passar det inte så är det bara att flytta.
Vad många missar är att det inte handlar om "biomamma, biopappa, bonusbarn och bonusmamma" utan oftast handlar det om så många mer familjemedlemmar.
Många av dessa familjer har även skaffat gemensamma barn. Många av dessa familjer består av fler barn som är sedan tidigare (som i erat fall där även du hade barn när ni träffades)
Många svar man får är att man måste gillra läget, man ska helt enkelt acceptera att bli helt och hållet överkörd, inte bara bonusmamman utan även resten av familjens barn. Det verkar som att folk tycker att kom man först så blir man kvar resten av livet.
Jag följer även en tråd där TS i den tråden har skrivit om den sjukt avundsjuka bonusmamman som inte låter henne vara vän med sitt x.
Det är ett praktexempel på hur en del människor tolkar att det ska vara i bonusfamiljer. Usch jag blir så arg och ledsen. Respekten till medmänniskor finns inte längre verkar det som, det är helt okej att bara köra över folk och sen räkna med att få gotti gotti tillbaka hela tiden.
Jädra egoistiska föräldrar......jag tror att många av dessa barn klarar sig helt utmärkt och skulle många gånger (som i vårat fall ditt och mitt TS) må mkt bättre om biomamman tog ett steg eller gärna flera tillbaka och att biopappan talar om med stora bokstäver att nu är det så att vi har delad vårdnad min tid med barnen är min och din tid med barnen är din, så är det när man har gått isär. Inget konstigt alls säkert för dessa barn?!
Sen att man kan byta ibland, självklart. Men det ska inte vara några direktiv hela tiden och sen ska respekten vara ömsesidig. Ska bonusmamman förväntas ställa upp och ska bonusmamman förväntas acceptera så ska även bioföräldrarna visa den sidan mot bonusmamman.
Jag fattar inte vad det är som är problemet. Hur i hela hälsingland kan papporna tro att mammorna ska kunna hålla dessa barn ifrån papporna, ja gör de det så åtalas de för kidnappning.
Hur i hela fridens höjd kan dessa pappor tro att det blir lugnast om de dansar efter biomammans melodi och har de så låg tro på sig själva och resten av familjen eftersom de inte kan lyssna på sin egen familj utan inväntar direktiv av någon som inte ens bor under samma tak.
Det bästa för dessa barn är inte att papporna dansar som om de har eld i baken, det bästa för dessa barn är inte att lägga orden i mun på dessa mammor som antagligen inte till 100% har fått en vettig uppfostran från början el. dras med ngn slags diagnos,
utan det bästa för de här barnen är att varje familjemedlem
mamma, pappa, bonusmamma, bonuspappa samt resten av familjernas barn lär sig att lyssna, respektera och vara hövliga mot varandra.

Min bonus räknar inte med mig i sin familj trots att jag varit bonusmamma till honom sedan han var tre, trots att jag är mamma till hans syskon och gift med hans pappa.
Varför????????
Jo för han vill inte såra sin lilla mamma.
Hans mamma har hittat på allt möjligt om mig och bonus själv har berättat en del.
Vad tror ni händer när lilla pappa lyssnar på mamman istället för sin fru i alla lägen och hans fru och lilla pappa blir osams?
Jo förtroendet blir bara mindre och mindre för denna bonusmamma som i bonus ögon inte alls har ngt att säga till om eller bestämmande rätt överhuvudtaget....
Det är inte till fördel för barnet om det blir bioföräldrarna mot bonusföräldrarna.
En sista fråga:
Är det det bästa för barnen att varannan vecka eller varannan helg leva med en person som förväntas ta hand om nästan allt men som samtidigt aldrig är medräknad och som förmodligen är en mkt ledsen och sur person efter alla konflikter?

NEJ JAG TROR INTE DET!!!
Nu har jag tagit mkt av din tråd igen TS ursäkta men det känns så bra att skriva av sig.
Lycka till
Stora kramen ifrån mig

håller med i just det som skrivs om kontrollerande mammor.
Har man en överenskommelse över umgänge som rullar på oavsett så behöver inte biomammor lägga sig i hur sommarveckor och vissa helgdagar ska vara lediga osv.
Sambons ex är precis likadan. Hon är på sambon när han ska ha semester med sonen, hur vi ska komma till flygplatsen när vi ska iväg till spanien nu 1 vecka med sambons släkt. Och jag irriterar mig, VAD har hon med det att göra? min sambo är fullt kapabel att ta semester de veckor han vill och meddela dagiset när sonen inte ska vara där. Och att alla barn sitter i bilbarnstol oavsett vems barn det är. Hon behöver ha total kontroll över allting som händer. Min sambo ska ringa exet såfort hon skickar ett sms. Hon kan skicka sms där hon helt och hållet trycker ner min sambo att kunna vara kapabel till att vara pappa utan hennes örnblick, hon måste ha koll annars kommer sonen dö i vården hos sin pappa.

Det jobbigaste med att bo med det är ju när man själv har ett fungerande bio/bonus förhållande med sina egna barn och vet vilket nätverk och vilken kärlek ens barn får.
Mina barns bonusmamma är fantastisk, visst pratar vi inte regelbundet men vi hälsar på varandra och har hon hand om barnen när deras pappa är borta är det inga problem att barnen får ringa till mig och jag o bonusmamman pratar en stund. Mina barn verkligen älskar henne, och sen har hon även 2 äldre söner som lär barnen saker(på gott och ont )
Jag som själv är biomamma förstår inte varför jag skulle engagera mig i vad mitt ex och hans flickvän gör på deras semester, vilka barn som följer med eller vad för husregler dom har hemma. Jag lever inte där, absolut är det roligt att höra om dom ska göra något skoj, men inget jag tvingar mitt ex att berätta. Jag är delaktig i deras liv där dom öppnar upp för det. I övrigt håller jag mig utanför.
Jag förstår inte vad jag som biomamma skulle vinna på att försöka gå in och kontrollera mitt ex och hans nya i deras hem. Dom är vuxna människor och tillsammans ger vi barnen 2 hem med olika regler och olika upplevelser men massor med kärlek. Jag skulle mer se det som en förlust om mitt ex och hans tjej gjorde slut, eftersom det skulle innebära en stor förlust för mina döttrar.

Jag förstår verkligen inte varför man ska in och sabotera en familj och hela tiden låta det påskina att man gör det i någon slags rättvisa för sitt egna barn och det bästa för sitt egna barn. Det är bara skitsnack. Det enda man gör är att barnet får bo i ett hem där det bråkas och inte känns roligt att vara och slutligen förlorar barnet en vuxen i sitt liv som faktikst hade kunnat bidra med så mycket annat än vad bioföräldrarna skulle kunna. Barnen är dom som förlorar på sina mammors ständiga kontrollbehov och mammans oförmåga att kunna lita på att mannen hon skaffade barn med faktikst kan ta hand om sina egna barn själv.

Svar till "en till"

Jag vet inte om jag är känslig men när jag läste ditt inlägg så fick jag tårar i ögonen, jag blev så berörd och så glad att en biomamma kan skriva som du gör.
Du har så RÄTT i det du skriver Tänk om alla biomammor tänkte som du gör vad mkt bättre många barn skulle må.
Synd att inte dina bonusbarns mamma även tänker som du.
Ha en trevlig resa och lycka till i framtiden med denna biomamma...

Tack till er alla som förstår mig, hur det är att leva så här! Inlägg 37 och 39 du har så rätt ord och beskriver precis som det är..
Hur som helst, vet inte hur jag ska tackla dessa problem som uppstår vv, jag vill ju leva med denna man med orkar inte med hans ex övervakandet, kontrollen över oss, och att veta att hon får svar på allt, på en gång osv. Det värsta är när man ser att deras barn är ledsen för att rutinerna ändras mm, jag står bara bakom allt och känner hur det kokar i mig, vill ju inte lägga mig i men när är gränsen nådd egentligen?
Hur långt ska det här få fortgå? Hur mycket ska en bonusmamma orka, stå ut med, när är det dags att lämna en sån här relation, livet är för kort för sånt här onödigt krigande.

Det är jättesvårt att titta på när man ser att mammans beteende går ut både över bonusbarnet och ens egna relation, för det är ju något man inte kan påverka.
Det är ju därför man så lätt lägger ansvaret hos mamman, det är hennes fel att det är så här. Men sanningen är ju att det är din sambos ansvar att det är så här.
Det är han som låter det fortsätta och det är han som accepterar och släpper in henne till allt hon begär.

Det ända du kan göra är att försöka prata med din sambo, inte anklagande, inte på ett sätt som mer gå in på hur du skulle vilja ha det och att du inte accepterar det här.
För att du ska kunna ta ett beslut så får du ju förankra det i hur framtiden ser ut, det kan du bara få reda på om du verkligen lyssnar på sin sambo om vad han tycker om situationen. Tycker han att det är ok att hans ex ska vara involverad i alla steg ni tar som familj? fråga honom hur han känner inför sin relation med sitt ex. Tycker han det fungerar och att har inga problem med att det fortsätter så här 5-10 år framöver så får du ju besluta om du vill leva med det.
Det är ju ändå han och hans ex som ska leva med relationen på ett sätt som passar dom framöver och du kan inte bestämma över hur den ska ske, för den kommer ju fortsätta oavsett om du är där eller inte. Han kanske inte känner sig kontrollerad av sitt ex utan kanske tycker det är skönt att ha någon som "håller koll" åt honom.
Om din sambo inte är nöjd med situationen och också vill förändra den så får ni ju prata vidare och du får stötta honom i att utforma deras relation så han är nöjd, sen om det ger något du kan leva med vet man ju aldrig.

Det är på det här sättet som jag har kommit fram till att när vi pratar så vill min sambo vill att deras relation ska förändras, han vill inte ha den som nu och tycker inte att det fungerar. Därav kan jag bestämma mig för att jag vill fortsätta med honom för att det kommer framöver att ändra sig. Jag kan inte bestämma hur och när min sambo ska ta beslutet men jag kan iaf hjälpa honom så att han vet vad han kan göra när han känner sig redo att ta tag i det.
Skulle min sambo däremot tycka att deras relation fungerar problemfritt och det är på detta sätt han vill ha det så skulle jag antagligen tänka mer på seperation.
Så ditt beslut kan inte avgöras av hur situationen är nu och har varit utan om din man är nöjd och vill fortsätta precis som det är nu.
Det är tråkigt att din man inte vill gå på familjerådgivning för det hade nog kunnat hjälpa. Men om du försöker när ni inte bråkar försöker prata med honom då och då om det att du känner att du skulle vilja det så kanske det sår ett frö i honom att han tillslut också känner sig redo? Annars kan du ju alltid gå dit själv till en början bara för att få vädra alla dina känslor, det kan nog också vara skönt.
Min sambo var också emot det när jag först nämnde det han trodde det handlade om att han var hemsk, men efter en stund när vi hade pratat kände han t o m att det var en jättebra ide. Tror det handlar mycket om när man drar upp det och hur.

jag tror inte på att du ska säga något om hur du skulle vilja ha det. Det här handlar i slutändan inte om dig, det handlar om att din man och hans ex ska ha ett fungerande sammarbete kring deras barn. Där ska du inte lägga dig i och styra och ställa. Du får ju absolut ha åsikter, men försök att ta upp alla åsikter och känslor till kompisar istället för till din man.
Låt din man få känna efter om han tycker att sammarbetet fungerar på ett sådant sätt han vill i dagsläget, om han känner att allt fungerar bra och vill att det ska fortsätta så som det gör.

Vill han ha en förändring i relationen så finns det ju en möjlighet att saker och ting förändras, och till ett sätt som du kanske kan leva med. Låt honom berätta vad han är missnöjd med, här kanske ni tycker precis likadant eller inte. Men låt din man uttrycka det själv först.

För när det kommer till kritan så är det ju så att hans relation till hans ex kommer fortgå oavsett om du är där eller inte, så därför ska du inte bestämma hur den ska vara utan den måste få fungera även då du inte finns med i bilden.

Om din man tycker det fungerar ok så ska du inte stånga dig blodig för att förändra någonting, utan mer acceptera det eller välja att avsluta.
Här kan du ju absolut prata med din man och säga att det är bra att han är nöjd med relationen men att du inte är nöjd som det är och därför funderar på om ni gör er bäst på varsitt håll. Då kan du börja ta upp vad det är som inte fungerar för dig och se om han känner att det är värt för honom att få behålla dig och förändra situationen eller om han inte vill förändra någonting trots att du är beredd att lämna honom. då har du ju fått ditt svar.

Men försök att inte inleda eran pratstund med vad du känner och tycker, utan gå in för att lyssna på hur han mår och vad han känner.
Han kanske rent av känner att det jobbigaste med situationen är hur du tjatar och gnäller och utöver det finns det inga problem. Men låt honom uttrycka det och bli inte arg, för det är ju faktikst bra att han kan vara ärlig och det är ju ett svar i sig själv till dig att ni befinner er på olika platser.

Hoppas verkligen ni lyckas lösa allting och få det bra för både er och barnen.

jag är imponerad över att du inte tjatat, känner själv att jag tjatat så mycket att jag blivit trött på att höra mig själv.

Vi har det också liknande med att saker och ring förändras i sista sekunden och självklart är det svårt att få ihop familjelivet om man hela tiden ska anpassa sig till någonting som ständigt förändras. Det är ju ändå inte så att hela familjen ska anpassa sig efter 1 barn och en vuxen utanför familjen, utan det måste ju vara så att man försöker få allting att fungera för alla. Alla kanske inte blir 100% nöjda men man har någonting att gå på, man vet hur saker o ting fungerar. Det är inte det lättaste som i vår familj t ex att vi ska vara 2 vuxna och 3 barn(snart 4) som ska anpassa oss efter sambons ex nyker hit och dit. Det är fullständigt ohållbart.

Tycker det känns lite tråkigt att du verkar ha redan nått över din personliga gräns av vad du kan ta, och nu istället är mer inställd på att ta den "enkla vägen" och separera. Men samtidigt kan man ändå känna i några av dina inlägg att det ändå finns en gnista kvar till din man. Du får nog försöka hålla fast vid den gnistan och göra ett försök att få allting att fungera även om det inte är det lättaste och är kanske den vägen som kommer ta längst tid för att få något resultat för att du ska få lugn och ro. Men om ni får en förändring så är det ju värt att kämpa för.

Igår hade vi själva en kris här hemma. Bonussonen och mina barn kom hit, och självklart kan det aldrig gå smärtfritt när bonusssonen kommer.
Den här gången ringde hon vid 10 på morgonen, sa ingenting speciellt. Sedan 5 min innan hon var här för avlämning så berättar hon att sonen är jättesjuk, har inte ätit eller drukit på hela dagen. Han är dunderförkyld och helt borta i allmäntillståndet, men har inte feber enligt henne. Detta kom tydligen imorse när han vaknat, men hon upplyser ändå inte min sambo om det förens 5 min innan hon kommer hit.  Vidare sen blir han ju febrig, han sitter och sover vid matbordet och går knappt att få kontakt med. Några minuter senare börjar han andas jättekonstigt och det börjar vissla ordentligt när han andas och han kämpar med att andas.
Både jag o sambon blir jätteoroliga och får nästan panik. Vi ringer till sjukvårdsrådgivningen som frågar om han har fått någon astma medicin. Det har han ju och vi får rådet att prova med den.
Summan av kademumman blir iaf att mamman har berättat att sonen fått astmamedicin men aldrig berättat att hon behövt använda den osv, av ren tillfällighet(eftersom vi skulle på resa) har hon nu skickat med medicinen så vi kan ge sonen medicinen och han blir bättre inom 30 min ungefär.
Under tiden ringer min sambo mamman som NU berättar att han haft dessa anfall förut och berättar hur hon gjort vid dessa tillfällen med sonen och medicinen.

Själv sitter jag efter detta och kokar av ilska eftersom detta kunde ha slutat så betydligt mycket värre, och börjar tänka på om detta hade skett mitt i natten osv.
Sambon lyckas ta det coollungt och kan i efterhand prata helt normalt med mamman om att han tycker att hon borde upplyst honom om att han fått sånna här anfall förut eftersom vi båda stod här helt handfallna och inte hade en anning.
Hela situationen blev istället till att han som vanligt kan prata lungt och snällt med mamman trots vad HON nu gjort, och sedan börjar han och jag och bråka istället över hans lamhet mot mamman. Herregud, skulle detta gällt mina döttrar hade jag skrikit mig blå av ilska.
Och utöver allt detta så börjar man också tänka på att mamman lägger så jäkla mycket energi på vad hon anser vara sonens bästa, dvs mössor/strumpbyxor som glömts vid lämning, hur vi ska komma till flygplatsen, vart vi ev ska flytta om några år och hur mina och sambons barn ska få träffas osv. Men däremot att informera pappan om att sonen fått astmaanfall och att vi MÅSTE ha medicin hemma mot det, det är inte intressant enligt henne.
Ursch, jag blir så mörkrädd över denna människa! och ännu mer konfunderad över hur min sambo kan ta på det så lätt.  
Så jag förstår verkligen hur illa det kan vara, men tyvärr har jag kompisar som har det värre, där det t o m gått så långt att både pappan och pappans nya blir anmälda till socialen för samtal eftersom pappans son och hans nya flickväns dotter dansat nakna runt i badrummet efter ett bad.
Förstår inte vad biomammorna tjänar på all denna skit.

Hej Svejs, åh va skönt att man inte var själv, min historia är så lång så det skulle jag vilja ta muntligt????Men bara som en sak , att min nya o hans två barn ville följa med oss att fira min jämna födelsedag, hon ville ha ett möte med oss o deras barn , trodde kanske hon skulle sansa sig, börjar direkt skälla på sitt ex, min nya, inför barn : du vill aldrig ta dina barn (dom har varannan v) hon menar att när han har sagt ev nej när han är barnfri för att han äntligen efter nio år träffat ngn och ev bokat ngt annat: då vill han inte ha sina barn, o detta säger hon inför barnen.till slut tappar hon kontrollen iskällandet o blir arg på mig, eftersom jag fick en syl i vädret o sa snälla kan du säga det på svenska så jag förstår vad du säger (hon är dansk)då flyger hon upp ur stolen tar tag i mig o skriker du skall ut härifrån , barnen som är 9 o 13 började skrika o gråta , pappa pappa gå inte , (vi var hemma hos hans ex) när vi åkte därifrån skaka jag o grät...detta var inte ok.. Några dagar senare fick jag reda på att hon skrev om detta på FB hur vi hade uppfört oss hos henne och "hennes" barn, usch, förtal tänkte jag...detta har gjort mig väldigt illa till mods, hur barnen framförallt blev skrämda. Har också fått reda på att hon snackar skit om oss till sina kunder, då hon jobbar i serviceyrket, droppen var idag när hans son skulle spela match på annan ort, att hon fick åka med i hans bil????När han vet hur detta mötet berört mig, hon har styrt honom i nio år, och nu är hon svartsjuk att han träffat en bra och omtyckt tjej, (vi bor inte ihop) jag älskar honom ??Men vet inte fortsättningen , jag åker själv till Kreta med mina barn o firar min dag. Denna historia är så sorglig tycker jag. Tycker inte det var ok att dom åker i samma bil! Hade jag fel????