Hur bemöta vår 4-årings vredesutbrott?

Hej!

Vår äldsta dotter är 3 år och 9 månader. Hon har alltid haft ett otroligt temperament och är enormt viljestark. Hon kan verkligen inte ta ett nej. Då får hon vredesutbrott som kan vara länge.
Exempelvis ville hon idag ha ett tuggummi men vi sa nej, tuggummi får man bara på lördag. Hon tjatar men vi står på oss. Hon börjar bli stökig, puttas och river. Vi säger till henne att sluta, om hon fortsätter får hon gå in på sitt rum. Men hon fortsatte ändå och vi fick leda in henne på hennes rum. Hon blir då totalt vansinnig, det tar totalt skruv. Det finns ingen chans att kunna stävja det då, hon är inte mottaglig, blir bara ännu argare om vi närmar oss henne. Låta henne vara på sitt rum tills hon lugnat sig går inte, hon springer ut ur rummet direkt. Hon kan sparkas och slåss.
Den metoden vi kör nu är att vi bara väntar ut det. Jag sätter mig lugnt i soffan, tittar inte på henne. Låtsas som jag håller på med annat. Är det rätt?
Sedan efter ca 15 minuter lugnar hon sig. Ska man prata om det inträffade då? Eller bara fortsätta som vanligt? Vill inte att hon ska känna skuld eller skam. Hon själv mår ju inte bra av dessa vredesutbrott. En gång blev hon så arg att hon t o m rev sig själv och slet i sitt hår.
Problemet är ju alltså inte att hon inte får gränser, för det får hon. Bara det att det tar fullständigt skruv varje gång hon inte får som hon vill. Hon har så oerhört svårt att ta ett nej eller en tillsägelse. Hur länge ska det hålla på? Det har alltid varit så här. Vill inte behöva tassa på tå, även ifall man gör det när man tex är borta hos folk för att man absolut inte vill ha något vredesutbrott då.

Kan det finnas några medicinska orsaker? Vitaminbrist? Annan sjukdom?

MVH Orolig mamma

Hej!
Små tjejer med stark vilja är något vi alla skulle önska oss!
Men jag vet hur det är och förstår ert dilemma. Gränser är något som alla barn och alla föräldrar sliter med på olika sätt. Viljestarka barn, som ännu inte har tillräckligt med egen erfarenhet, eget språk och eget omdöme tar i så de nästan spricker för att vinna sin kamp, stor eller liten. Föräldrar anpassar sig, använder sitt språk, sitt omdöme o sin erfarenhet och ändå blir det en kollision.
Målet är naturligtvis inte att ta bort barnets viljestyrka, utan att hitta vägar för den som passar både barnet och omgivningen. Uppfostran är ju egentligen ett ständigt gränssättande från föräldrarnas sida och mognad är att hantera de gränser man som barn blir utsatt för.
Du beskriver hur ni gör allt för att möta och hjälpa er flicka att hitta mindre energikrävande sätt att hantera konflikter och gränser. Jag tycker att det låter som om ni jobbar på bra. Fortsätt med gränserna, men försök att undvika kampsituationer, det rimliga går före att få rätt.
Hjälp er dotter att sätta ord på det hon gör . Beskriv vad ni ser att hon känner och tycker, men tala också om vilka beteenden ni inte accepterar. När hon är så arg att hon inte är nåbar för ord, ta henne i famn, även om hon sparkar, håll om henne och hindra henne från att göra illa sig själv. Än så länge är ni starkare och när ordens gränser inte räcker hjälper kroppens gränser. Sen brukar det gå att prata igen.
När barn växer upp är det också viktigt att de efterhand får bestämma om fler och fler saker och att det är uttalat mellan dem och föräldrarna vad det gäller. Man kan inte tvinga barn att sova, men man kan säga när de måste ligga i sängen. Man kan inte heller tvinga barn att äta, men däremot att sitta med vid bordet. Så barn har makt i ett antal avseenden och som förälder gör man klokt i att inte ge sig in på deras områden, utan hitta andra som gör att barnet ändå mår bra.
Jag vet att den här typen av beteende varierar med barns olika personligheter och att barn ofta är mer eller mindre lika sina föräldrar, dvs viljestarka barn har alltsomoftast viljestarka föräldrar.
Detta handlar inte om vitaminbrist eller liknande.
Så lycka till med er fortsatta fostran!
MVH
Margit

Hur bemöta vår 4-årings vredesutbrott?

INNEHÅLL