Alla verkar ha det så lätt!!??

Jag kom att tänka på en artikel jag läste i en föräldratidning, som handlade om ett liknande problem. Där gavs rådet att sätta en äggklocka tillsammans med barnet på tex 10 min och säga att när den ringer så ska vi gå in. Att vissa barn behöver tid för att ställa om och vara beredda på en förändring, som tex att gå in när man leker ute. Kanske kan vara värt att testa...?

Iof har jag testat med att förbereda men kanske blir mer verkligt när det ringer! Kan som sagt vara värt att testa! =)

Låter bra att prata med BVC. Förstår att du blir trött av två timmars skrik. Vill hon ha någon hos sig när hon blir sådär arg eller vill hon inte att någon ska komma nära?

Haha.. min dotter har precis börjat.. Så du menar att det kan hålla på upp till 4 år och i värsta fall mer? GAHHHHHHHHHHHHH.... Hur ska jag överleva?

Min dotter äter frukost men hon har egen vilja, jag blir galen.. Du är inte ensam..

Jag vet bara att när jag var liten var jag hopplös. Jag var sjukt trotsig och svår att ha att göra med och gav mig inte förrän jag fick min vilja igenom. Detta berodde troligen delvis på att jag hade så mycket kring mig som jag inte kunde kontrollera, inget jag kunde bestämma över. Min pappa var sjuk o.s.v. När jag var riktigt liten brukade jag hålla mig tills jag fick förstoppning och svimmade - troligen för att det var det enda jag kunde kontrollera själv.

Jag spottade på golven, rev sönder nyuppsatta tapeter, sparkade ner ett vackert solur hos mormor & morfar och hotade min egen mamma till livet om hon försökte tvinga mig att gå till skolan. Min mamma var principfast och stark - men inte ens hon kunde bestämma över mig. Hon var tvungen att ge upp till slut, och det förstår jag till fullo för jag hade aldrig gett mig.

Blev lite lugnare med tiden då jag fick husdjur att ta hand om - men det är ju för tidigt för en 4-åring. Att läsa böcker hjälpte också.

Jag har idag diagnosen Hyperakivitetssyndrom med bristande uppmärksamhet. Jag tycker att det är en god idé att utreda om det inte kan vara ett neuropsykiatriskt funktionshinder - i så fall finns mycket hjälp att få. Det verkar inte handla om ren trots, utan något större. Jag vet vilka stora jobbiga känslor din dotter går och kämpar med, det är ingen lek. Lycka till!!

Det låter klokt att ta hjälp av bvc, be om en remiss till deras psykolog om du inte får bra hjälp av sköterskan.

Det ÄR svårt att vara förälder, tycker jag som har ett väldigt resonabelt och lätthanterligt barn. Det allra svåraste är att jag kan bli så oresonligt provocerad av honom när det gäller saker som inte skulle röra mig i ryggen om det var någon annan.

Som ditt exempel med frukost - jaha, tänker jag, men hon kanske inte gillar frukost, sätt fram ett glas juice och ta det senare. Enkelt, för det är ju din unge. Men jag kan också se framför mig hur vansinnigt frustrerad jag själv skulle bli om det var MIN och hur vi skulle fastna i onödiga maktstrider.

Hur gör du när hon blir arg? För oss har det funkat de gånger jag inte är lika arg utan kan säga något i stil med "stopp, vänta - jag förstår inte vad du vill! Försök berätta för mig vad du vill!" med inställningen "jag vill gärna att vi ska vara överens om vi kan". När jag också är arg urartar det fullständigt.

Det finns en fascinerande bok som heter "explosiva barn" som jag tycker har en trevlig approach - författaren (Ross Greene) utgår från att barn gör vad de kan, när de får raseriutbrott är de förbi alla möjligheter att stoppa sig själva eller lugna sig, och har förslag på hur man kan öva upp barnens förmåga att hantera frustration.

åh, det där låter som min yngsta systerdotter - hon ploppade ut viljestark, syrran hann knappt in på förlossningen - och har fortsatt sen dess... gallskrek i timmar från att hon var ett år tills hon var 4-5 kanske, så fort hon inte fick som hon ville. Enda sättet att få tyst på henne hade varit att hålla henne under vatten tills det slutade bubbla... har aldrig varit med om en unge som varit så fullkomligt omöjlig att avleda! Ingenting funkade - att föra en dialog, låta henne vara med och bestämma, informera, kompromissa... bara att låta henne skrika sig trött.
Att trötta ut henne var väl rent allmänt det enda som gjorde nån skillnad. Syrran gick långa promenader i otillgänglig terräng med henne dagligen från att hon lärde sig gå (hon skuttade som en bergsget på klipporna vid havet när hon var 2-3) och eftersom hon alltid varit motorisk och gillar när det HÄNDER saker åkte hon inlines som tvååring och skateboard när hon var tre...
I 4-5årsåldern kom hon på maktmedlet att låsa in sig på den enda toaletten i ett hem med två vuxna och fyra barn.. det var då de började gå över till grannen för att kissa. =)

Nånstans i lågstadiet vände det och hon lärde sig att hantera sin starka vilja och kommunicera den. Att hon helt tappade humöret som mindre var nog ofta för att hon inte hade verktyg att hantera sitt mående med. Hon är 11 nu och fortfarande en rätt "svår" unge när det gäller saker som att lägga sig, kliva upp, plocka undan efter sig och städa. Syrran har hittat på städlekar sen hon var liten och de används fortfarande - de har städtärningar med tid och rum, så att det blir typ "10min - vardagsrum" och så städar de tillsammans under den tiden de rullat fram, de tävlar på olika sätt och belönar sig med gott fika efteråt osv. Hon har fortfarande massor med överskottsenergi men tränar gymnastik fyra dar i veckan och tillbringar all vaken tid på studsmattan ute på gården övandes volter. Däremot har hon slutat gallskrika, tack lov. Nu börjar hon istället öva på att vara tonåring och himlar med ögonen över att föräldrarna  inte fattar nåt, stormar ur rummet och slår i dörrar... aldrig en lugn stund!

Inte så mkt råd, men du är inte ensam att ha en viljestark unge i alla fall - och det BLIR bättre! På plussidan klarar systerdottern av allt hon går in för, eftersom hon är så envis. :)

Nu har vi pratat med bvc och hon bad oss anteckna ner vad som sker och i vilka situationer för att "hitta en röd tråd" som hon sa. Vi skulle även prata med dagis och be dem iakta och skriva ner om det är något. Och har det inte blivit bättre till i Juli skulle vi höra av oss och boka in tid med barnpsykologen för at få hjälp med vår lilla tjej. Fick även lite tips på vad vi ska tänka på och vad vi ska göra för att se om vi kan vända situationen! Känns skönt att hon tar det på allvar även fast det kanske inte är någon fara! =)

Igår blev saken ännu värre när vi skulle hem från farmor. Hon började som vanligt med att skrika o gapa att hon inte ville hem så jag gick fram och försökte först prata med henne lungt. Hon fortsatte så då lyfte jag upp henne och började gå. Hon började mata på med slag och smällar mor mig, bet och nöp mig! Jag satte då ner henne och talade om med bestämd ton att så gör man INTE! Hon skrek helt hysteriskt och förtsatte mata med slag! Mår så dåligt av dettta så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Hoppas iaf att vi nu kan lösa detta med hjälp av bvc!

Jag känner igen mina problem i det du skriver. Min 4-åriga son är nästan likadan. Hur gammal är din dotter? Min son brukar oxå vara med och välja mat osv men äter sedan bra, problemet kommer efter en drygt halvtimme efter maten, då vill han ha sina chokladflingor o säger att han är hungrig! Det är precis som att han inte har någon ro i kroppen att sitta o äta tills han är mätt. Men de bästa man kan göra är att inte ge dom något annat efter att dom inte ätit sig mätta. då lär dom sig att dom ska äta ordentligt när det erbjuds mat så småningom.  Låter elakt men låta dom gå hungriga är nog det bästa om dom inte äter när mat erbjuds.

När vi är ute så kan det ta upp mot en halvtimme från att jag sagt att vi ska gå hem till att vi är på väg hem. Han springer iväg och jag får jaga honom. O de kvittar vad jag "hotar" eller "mutar" med. Det enda är att bara få tag i han o bära in han, o då skriker han och slåss o så men det spelar ingen roll, han lär sig att det är jag som bestämmer.

Min son gör oxå många hyss som han vet att han inte får, som att kasta ut fimpar från ballkongen, hälla ut mitt schampo eller att måla på väggarna, sånt han VET att han inte får, Men tror det hänger på att han vill ha uppmärksamhet? Jag använder en sackosäck som han får i när han är dum. Jag varnar först och skärper han sig inte så sätter ja han i den i 4 min, sen frågar jag om han vet varför han sitter i den och oftast vet han det. Och säger förlåt. Har faktist blivit lite bättre med lydandet efter jag införskaffade mig den. Men ute funkar inget! Hmm..