Min 3,5-åring har problem med kompisar på förskolan. Får inte vara med!

Prata med förskolan IGEN och gör dom inget åt det så prata med rektorn. Klart mobbing inte ska vara en del av din flickas vardag. detta måste brytas och det snarast. Det är INTE okej. Klart personalen kan göra mer. men det känns lite som dom skiter i det faktiskt.

Har inte du skrivit en liknande tråd förut om samma ämne? Eller kanske det var någon annan?

Det var nog nån annan Jo, jag ska prata med dom igen. måste det känner jag.

Skit, vad jobbigt ts!! Har inga råd andra än de du har fått, prata med fsk igen.

prata med frökrarna, prata med föräldrar till barnen som din flicka brukar/de leka med och bjud hem några kompisar på lek, servera ngt snack och låt dom leka, så kan du observera över leken och så har dom ngt gemensamt att prata om på fsk.

Detta är förskolans ansvar! På dom igen bara, och igen och igen och igen om inget händer. De MÅSTE ta tag i detta, bums!

åh fy vad ont i hjärtat jag fick ts!

Se till att förskolan GENAST bryter detta...Dom får försöka komma på en plan hur dom ska stävja det innan det gått för långt..

Hoppas det löser sig för din lilla tjej!

Jobbigt, brukar hon ta hem kompisar? Hur brukar det funka då?  Vad säger personalen? Be om att få vara med en dag på förskolan.

Vad jag önskar att jag läst detta tidigare, varit med om liknande och tyvärr hjälpte inte mitt barns förskola oss, kände mig helt hjälplös, gick så långt att min dotter gick från förtvivlad och ledsen till att vara likgiltig, i dag är jag helt övertygad om att man ska gå på magkänsla i allt som gäller ens barn, känns det inte bra, är det inte bra, det tog ett tag men nu har vi bytt förskola. I efterhand har jag fått reda på att förskola/skolor har en hel del ansvar och skyldigheter som vi föräldrar aldrig upplyses om. Gå på magkänsla

Precis allt det du skrivit händer nu min lilla flicka som också är 3,5 år. Jag har märkt ett tag att hon inte tycker om dagis lika mycket som innan, när hon kommer på morgonen så står hon stilla och vågar inte gå fram till någon. Innan sprang hon in och började leka direkt. Men nu i fredags så stannade jag lite och försökte se vad som hände, min dotter går fram till en flicka (som personalen sagt att hon brukar leka med) och säger " jag har sovit jätte mycket" varpå den flickan säger " du är dum", jag tar min dotter till de andra barnen som leker och säger att hon kan vara med dem istället, men alla barnen säger enstämmigt att "nej, hon får inte vara med oss" Det skar som en kniv i mitt hjärta, att min lilla flicka får stå ut med det här! Jag sa till fröknarna och de verkade se allvarligt på saken. Men idag när jag ska lämna händer i princip samma sak när jag står och tittar genom fönstret. Min dotter går fram till två flickor som pusslar och de viftar bort henne, hon står kvar lite och tittar sedan går hon och sätter sig ensam och klipper i ett papper. Jag gick tillbaka och tog ett snack med barnen utan att min dotter såg mig och sen med läraren. Men jag tror inte att det kommer att hjälpa, och vet inte vad jag ska göra, det är så himla hemskt!
Jag undrar hur det gått för er? Vad gjorde du? Jag funderar på att byta förskola. 

Väldigt tacksam för svar!

Anna  

Jobbar själv på förskola och jag skulle verkligen vilja att du som förälder kom till oss och berättar. Be om ett samtal i lugn och ro o berätta din syn på det hela!
Är pedagogernas ansvar att ta itu med det!!

Det du skriver TS är exakt så jag hade det på dagis då jag var 3,5 år. Två tjejer som gaddade ihop sig, stötte ut mig, skrek på mig, sa elaka saker och redan vid 5 års ålder började den riktiga psykiska mobbningen. De gav sig aldrig och först när jag var 12 år blev jag av dem.

Tack vare min egen erfarenhet vet jag med säkerhet VAD man ska göra om ens barn hamnar i den situationen. Man byter förskola/skola - för INGET annat kommer hjälpa. Din dotters självförtroende är redan skadat, hon sig sig själv som lägre stående än de andra barnen på dagiset och även om situationen "bättrar" sig så kommer ärren sitta kvar.

Hon behöver få en nystart med nya barn och i en ny miljö. Om du vill ha en dotter med starkt självförtroende, en god självkänsla och framförallt en lycklig dotter så ger du henne en ny chans.

Precis så går det till. Jag var förtvivlad, kom hem och grät i princip varje dag, "de är dumma mamma..", men när ingen vuxen gjorde något och det pågått under en längre tid så blir man likgiltig - för att orka med varje dag.

När man är 3,5 år har man inte mycket att jämföra med, det jobbiga på dagis blir vardag och helt normalt... man vet att de andra barnen hellre leker med andra, man vet att det är OK att säga dumma saker till just mig... för på mig är det fel, så är det ju bara. Ingenting är att göra nått åt...
 

Prata med personalen om det inte ger nåt , prata med rektorn på förskolan om problemet eller om hon kan börja på en annan avdelning?!

Man ska inte omge sig med skitstövlar.

Anmäla förskolan till BEO. Vi var i liknande sits för ett år sen och det slutade med att jag krävde hon skulle flytta inom en vecka till en annan skola och att jag skulle anmäla dem. Det står i likabehandlingsplan att de MÅSTE bekräfta ett barns känslor och oro, och det har de inte gjort för din dotter. Tar reda på likabehandlingsplan och mobbningsplan för just din förskola (alla måste har det!) och börja ställa frågor om varför de inte har följt dem! De blir rädda väldigt fort när de ser att en förälder faktisk vet vad den har rätt till. Komma ihåg att även om det är kommunalägd, betalar du för tjänsten genom skattepengar och avgift så du kan kräva en viss kvalitet.  Jag hjälper gärna och berätta mer om du vill, kanske bättre via epost. Det första du kan göra är att bekräfta din dotters känslor och lyssna när hon pratar. Även om du tycker du redan gör detta, är det viktigt att du nästan överdriver. Om det är möjligt, se om du kan minska antal timmar på dagiset så hon kan få lite lugn och ro samtidigt som du visar henne att du bryr sig. Det hjälpte mycket med min dotter när hon fick vara hemma en dag i veckan. Vi har aldrig haft ett problem sedan vi flyttade henne och även om det har resulterat i att några inte pratar med mig, var det värd allt och jag ångrar inte mig.  Jag har fått min dotter igen.

Vad ledsamt... jag blev så nyfiken och undrar hur det har gått? Jag har i dagsläget en tjej på 3,5 år nämligen. Hon har det bra på förskolan. 

Jag TROR att om jag varit i din situation att jag hade satt upp en tidsgräns och om det inte var bättre innan tidsgränsen var passerad, så hade jag bytt.