Jag blir galen på min son!!!!

Tycker att rumsarresten är en bra idé. Försök vara lugn när du tittar till honom och kollar efter om han vill lyssna på dig och säger han dumma mamma igen så får du förklara lugnt och sansat att jaha, då får han ju sitta där ett par-tre min till

Hmm, rumsarresten känns som en väldigt dålig idé generellt tycker jag  och bevisligen så har den ju inte önskad effekt för er del heller.
Han är stor nog för att ni tillsammans (lugna och sansade) skall kunna prata om hur ni vill ha det hemma och varför han är så arg etc. Skall han promt in på sitt rum så tycker jag att han skall vara där tillsammans med en förälder som kan hjälpa honom att hantera starka känslor.
Ett barn skall inte straffas för att det blir argt, man får vara precis hur arg som helst - däremot får man inte lov att slåss eller att säga saker som gör andra ledsna - berätta det för honom och fråga kanske också vad HAN tycker och vad HAN tror skulle vara bra att göra då han blir sådär arg.

På ett sätt tycker jag att din son verkar som en sund person med bra integritet. "Lås du in mig om du vill, men jag tänker göra som jag vill ändå, jag!" Det är en attityd som har mycket som talar för sig.

Dumma mamma - ja, men du är ju dum i hans värld när du inte gör som han vill. Du blir ju tokig på honom, det är samma känsla, men du är äldre så du säger inte "dumma pelle!" tillbaka. Hoppas jag

Problemet är ju att du kan få ett barn att lyssna ganska enkelt, men du kan inte få honom att hålla med dig lika enkelt. Han kommer garanterat inte hålla med om du stänger in honom, då blir han förbannad och trotsig!

För oss har det funkat att tala om vad jag vill att min son ska göra, varför jag vill det, vad han inte ska göra, vad han ska göra istället - och lyssna på hans argument. Om jag börjar med att han får förklara vad han vill så är han oftast öppen för mina argument. Ibland blir han förbannad ändå och det är ju så orättvist i vårt hushåll att jag har sista ordet, men förvånansvärt ofta funkar det att lirka, hänvisa till tidigare erfarenheter och kompromissa. När min son säger "dumma mamma" eller liknande så brukar jag svara att "ja, jag förstår att du tycker jag är dum, men det blir så här iallafall!"

3-åringar lyssnar inte. Väldigt få 3-åringar i alla fall. De har en massa annat som försigår i sina huvuden och en massa funderingar, så de är oftast inte så intresserade av vad föräldrarna säger. Och att stänga in en 3-åring för att han inte lyssnar? Det låter väldigt dumt, ja, så han uttrycker bara sin sanning. Ska han ljuga och säga att han tycker du är snäll? Jag förstår inte riktigt hur du resonerar ...

Att stänga in honom känns inte som någon bra lösning på problemet... Det är väl bättre att prata med honom? Det låter ju som att han är som vilken 3-åring som helst.

Jag brukar inte heller lägga så stor vikt vid att min yngsta dotter säger dumma mamma utan jag säger precis som TygTiger att hon får tycka att jag är dum men det blir som jag har sagt ändå.

Sen väljer jag mina strider, jag måste inte alltid "vinna" utan det får hon göra ibland också.

Stänga in på henne rummet har jag aldrig gjort, det tycker jag är riktigt dumt!
Däremot har vi gått ifrån om det har varit en incident och fast hon har skrikit och varit väldigt arg har jag varit med henne och hållit henne i famnen tills hon har lugnat ner sig så vi kan prata om saken.

Mina andra barn har inte varit lika viljestarka men jag ser det som en fördel för henne i hennes fortsatta liv.

Naturligtvis pratar jag med min son och vi resonerar och han vet att han gör fel när han har lugnat ner sig. Och nej, jag kallar honom inte dum :) Jag tycker också naturligtvis att han har lov att bli arg, däremot tycker jag inte att man får säga dumma saker till andra, oavsett om man är arg eller inte.

Det jag skrev var mitt i ett "trotsanfall" och då är det svårt att inte känna att man håller på att bli galen. Han är världens bästa kille. Vissa dagar känns det bara som att det är konflikthantering hela tiden.

Visst ska man inte kalla någon för dumma saker, men i fallet när du stänger in honom på rummet så kan jag förstå att han tycker du är dum. Jag kan fortfarande idag tala om för min mamma när hon har gjort något dumt, men då uttrycker jag mig på ett annat sätt, ex att det hon gjort är dumt. Men barn har inte den förmågan att skilja på sak och person, han tycker nog att ditt handlande är dumt men kan inte uttrycka sig på det sättet. 

Håll med honom.
Ja, det är synd om dig att jag är en sån dum mamma. Mina barn protesterar genast då och säger att det är jag inte. Beteendet är fullt normalt och håller dessvärre i sig länge, Men håll ut bara!

Försök att istället lyssna på honom och visa honom lite respekt så får du kanske respekt tillbaka.

Jagh ar ungefär samma problem som TS, men min son är ett halvår yngre, han fyllde 3 för en vecka sen.

Men problemet är att han KAN inte förklara varför han är arg. Om han blir arg och skriker och gnäller och så, så brukar jag alltid fråga "Varför är du arg?" Men då svarar han bara "Jag ÄR arg!" Jag får liksom ingen förklaring.Det är ju väldigt svårt att lösa problemen då.
Han har också börjat slåss lite, inte särskilt hårt, men han trycker gärna undan lillasyster när han tycker hon är i vägen och då blir jag såklart arg. Han brukar dock inte bry sig så mycket om det. Vad ska jag göra?

Hoppas det är okej  TS att jag lånar din tråd, jag har tänkt starta en egen, men varje gång jag loggar in på FL så är det så mycket annat så jag glömmer bort det

En treåring måste få säga dumma mamma utan att bli instängd och att man gör en grej av det. Hur skulle han annars uttrycka sig? "Nej du mamma, nu tycker jag att du är orättvis och låter gnällig när du pratar med mig. Jag kan inte begripa varför jag inte får göra så här, skulle du kunna vara så snäll och förklara det för mig. Är jag inte överens med dig så kanske jag fortfarande känner mig arg på dig"?? Väldigt få treåringar uttrycker sig så, det blir mest "dumma dig"

Jag brukar bara svara "ja, du får tycka att jag är dum, men du får ändå inte ha pennorna när du ritar på väggen" (eller vad det nu rör sig om..).

Jag har samma problem som du TS. Blir totalt galen på min son, OFTA!. Hur gör man för att ett barn ska lära sig att uppföra sig? Min son är helt ogörlig. Andra barn i samma ålder vekar kunna uppföra sig. Men det går inte. Speciellt vid matbordet. Det är jättejobbigt? Vad gör man? Jag tycker det är viktigt att visa barn att man respekterar dom och lyssnar på dem. Men det känns som om vi har gått helt fel väg när vi har uppfostrat honom så. Som det är nu verkar han bara vara totalt utan uppfostran och totalt odräglig. Vi säger åt honom att gå till sitt rum för att lugna ner sig. Men vi stänger aldrig in honom som straff. Han behöver ofta en stund själv för att komma ner till en resonabel nivå i humöret. Och det gör han bäst när han är ensam på sitt rum.

Du är inte ensam ts
Min dotter har fyllt fyra och hon ska göra saker för att HON VILL. Jag har försökt att förklara för henne att man inte får göra allt man vill göra, men hon VILL ändå. Och om hon inte får göra det så "har jag sönder den här" ..säger hon, men gör det inte.
Jag är också alltid "dum mamma", ändå är det mammas flicka

Hon gör riktigt konstiga saker för att vara 4 år tycker jag. Hittar henne bland annat i badrummet där hon tömt ut schampo och tandkräm i handfatet och blandat med toapapper, skitkul att kladda i . Och det är ofta såna saker..(som jag tycker passar 2åringars hyssnivå)
Tycker inte man ska behöva gömma saker för en fyraåring, men jag får nog göra det.

När hon föddes var jag 31 och mer mogen än med mina andra två barn. Har haft mycket mer tålamod med henne än de andra, höjer väldigt sällan rösten åt henne utan vi pratar istället.
Men, det kanske inte är läge att vara pedagogisk alltid... Jag vet inte, hoppas bara det går över snart, för som sagt, man blir nästan driven till vansinne ibland.
Kan tillägga att hon har mycket tid med oss så hon lider inte av uppmärksamhetsbrist, vilket jag själv skulle  misstänka om jag läste en sån här sak

Visar min dotter kärlek och respekt, men hon gör dumma saker ändå! När det är riktigt illa får hon gå in och skrika (för det gör hon just då) för att här ute skriker man inte (men det får man i sitt rum). Däremot är jag noga med att aldrig stänga dörren om henne. Hon ska inte bli inlåst men vara i sitt rum där hon får lugna ner sig.

Min tjej har lugnare o mer harmoniska perioder, just nu thank god. Och perioder då hon är tvärtom! Sen har jag en tvååring som redan från födseln visat sig vara ett kapitel för sig. -Varför har ni larmet på i bilen? -Nej det är bara Thea som inte gillar bältet. typ. skriker o gapar och lever rövare. Testar varje milimeter av vårt tålamod! Henne, blir jag galen på! Det går inte alls att prata med henne. -Nej Thea, hoppa inte från översta trappsteget, det är farligt. Du kan slå dig. -Jag vill *SKRIK *VRÅL typ... hilfe!

Gud vad alla verka så bra låt era barn slå er då istället . Usch less på dessa människor som spela så jävla perfekta. Hon frågade om råd inte på hopp usch. Gör som det känns rätt för DIG. Läs böcker bättre det. 

Håller med Lovly momy! Jag är övertygad om att barn är olika lätta att  uppfostra, de som tycker att de har lösningen har förmodligen inte särskillt svåra barn att handskas med. Barn där det inte spelar någon roll hur mycket man pratar med dem. Min son är lätt att prata med eftersom han är otroligt smart och har ett väldigt stort ordföråd. Men det hjälper tyvärr inte. För han är lika obstinat och störig som han är smart. Det är inte lätt!!!

Vilmers ordförråd är inte det bästa. Alltså, han pratar ju och gör sig förstådd, men ibland blir det bara fel. Ofta, ofta säger han "Jag mår inte riktigt bra!" och när man frågar vad det är så säger han att han har ont i magen eller huvudet. 5 minuter senare har han däckat på soffan och sover med sin nalle. Det verkar som att han itne riktigt vet själv om han har ont, eller är trött eller nåt annat. Det tycker jag är svårt, man vet aldrig riktigt vad som faktiskt är felet.
Jag har försökt sätta ord på hans känslor åt honom när han var mindre, märkte jag att han blev arg så sa jag "Jag ser att du är arg" osv just för att undvika detta, det har inte funkat... Annars var det ett tips jag fick från BVC men ja. Det funkar som sagt inte alltid på alla. Svårt är det!

Då kan ju frustrationen över att inte kunna göra sig förstådd så som man vill göra att man blir arg. Men ofta förstår de ju mycket mer än vad de själva kan förmedla...
Här är det också mycket konflikter där lillasyster är inblandad. Min pojke var jättegullig när hon föddes och försiktig. Men ju större hon blir dessto hårdhäntare blir det. Det är jobbigt. Man blir så arg, försöker få honom att förstå att man inte får göra illa sin syster. Men då får man bara till svar att han inte tycker om henne och tycker att vi ska slänga henne på tippen. Vad svara man på det?

Vilmer har nog blandade känslor för sin syster. Oftast tycker han om henne, kramar och gosar och klappar. Mwn om hon stör när han tittar på bolibompa tillexempel blir han arg och försöker trycka undan henne. Hon har precis börjat gå för bara nån vecka sen, så balansen är inte så bra... Det är så läskigt, man vill ju inte att hon ska göra sig illa, men samtidigt vill man ju att han ska få vara ifred om han vill... Svårt att vara alla tillags!