Hur får man barn att sluta puttas och slåss?

Jag undrade precis samma sak i en annan tråd! Din beskrivning låter som min son. Han har även problem på förskolan och de har kontakt med specialpedagog, men han slåss och knuffas fortfarande. Vet inte vad man ska göra för att få honom att sluta slåss!

Eller när han blir arg på nån kompis och slåss därför så har vi gjort framsteg genom att prata, problemlösning så han lär sig vad han ska göra istället för att slåss, och få jättemycket betröm i en situation där han brukar slå men klarar av att inte göra det.

 Men alla småslag och knuffar, tex att han går förbi lillebror och knuffar omkull honom "bara för att", det är svårare att bli av med tycker jag! Det enda som funkar är att distrahera honom när man ser att han är på gång att göra nåt dumt. Men hemma kan man inte titta på honom hela tiden!

Jag hade missat ditt sista inlägg i den förra tråden. Sorry!

För mig är det där med regler något som alltid går att ändra på. Funkar inte en regel här, så ändrar vi på den. I ditt ställe skulle jag alltså ändra brottningsregeln till att bara gälla barn och inte vuxna. Mängder av regler gäller bara för barn (inte röra vassa knivar, inte ha tändstickor, inte köra bil, inte cykla utom synhåll osv), så att det hos er bara är barn som inte får brottas skulle inte bli konstigare än så.

Varför då brotta ner 5-åringen? Tja, som större och starkare är det inget problem för en förälder att hindra en 5-åring från att sparka och slå. Problemet ligger i stället i att göra det på ett sätt som inte skadar vare sig kropp eller integritet. Min lösning ligger i att brotta ner ungen på det sätt jag beskrev i den andra tråden. Det finns säkert andra sätt också, men jag har bara aldrig stött på någon annan lösning som passar för oss.

Det är jätte svårt det här. I vårat fall är inte brottning ett alternativ. Det har hänt att vi gjort det (när inget annat funkar) får att fysiskt förhindra honom från att slåss. Dessvärre funkar det inget bra. Han är väldigt stark så man får hålla hårt, vilket dessvärre resulterat i blåmärken. Dessutom blir han otroligt förtvivlad och mår inte bra av det. Visst finns det många regler som bara appliceras på barn men är han arg så stuntar han i om reglerna. Eller jag kanske ska säga att när han tycker att det passar så stuntar han i reglerna. De regler han accepterar (vassa knivar, springa på parkeringsplatser, klättra på balkongräcken osv) handlar om att han inser att HAN kan göra sig illa. Ibland har han varit tvungen att lära sig den hårda vägen (som med vass kniv eller cykla för fort) innan han insett konsekvenserna av reglerna och varför det bara är vuxna som får hantera vassa knivar.

Jag tycker också att det känns konstigt att använda fysik råstyrka för att komma tillrätta med ett problem. Dessutom uppfattar inte han det som att vi brottar ner/håller fast honom för att förhindra honom från att slåss, nej han uppfattar det som att vi kränker honom. Det gäller allt stoppande av aggressioner. Exempelvis när han gör sina tjurrusningar mot en för att slå och sparka en på smalbenen. Om jag då håller fram händerna för att hålla  bort honom så att han inte träffar mig, så händer det ofta att ramlar då han stoppas av mina händer. Detta gör honom ännu mer upprörd, ledsen och ilsken, eftersom han upplever det som att jag då har puttat honom så han samlade och slog sig.

Tack iallafall för tipset. I vår familj känner jag dock inte att det är någon bra lösning på problemet. Finns det andra tips?

Din beskrivning av sonen passar också väldigt bra in på vår son som är 4 år. Sedan han föddes har han varit svårhanterad och är en sådan som snabbt tar till knytnävarna och ger sej på lillasyster alltför ofta. Och hon försvarar sej inte, så det blir många fighter mellan oss (föräldrar) och sonen. och det hjälper inte att säga, förklara eller visa. Brukar gå runt och putta på henne eller riva saker av henne helt utan orsak.
Jag förstår precis vad du menar med att brottning inte passar in hos er för det gör det inte hos oss heller. Han går alltid helt överstyr om man ens kittlar honom. Det märkte vi redan när han var baby. Sådant går helt enkelt inte med vissa barn! 

I vår familj har vi det som du beskrev i TS, därför sökte vi hjälp och min son har inget "fel" men går i ergoterapi eftersom vi har det så svårt hemma. Terapeuten tror att han tar in för mycket sinnesintryck och därför blir det ofta kaos. Nervimpulserna som ska gå till hjärnan går antagligen fel säger hon. Men hon menar att hjärnan är elastisk och går att jobba med så att nervimpulserna ger rätt signaler till hjärnan. Jag vill påstå att vi redan börjar se resultat av terapin. Visst är vissa barn med stökiga än andra men när man är så stor som 4, 5, 6 år tycker man att sådant beteende som att slå och knuffas borde försvinna om man lever ett vanligt harmoniskt familjeliv! Han inget annat råd till dej än att söka hjälp om han inte lugnar sej!

Vi gjorde så här (min son var yngre än din, han var 2½ när han hade en sådan fas och det var utmattande på alla plan):

För det första - vi vaktade honom. Han fick inte vara utom räckhåll tillsammans med andra barn, så vi kunde stoppa honom. Det förstår jag är svårt om man har mer än ett barn.
För det andra - vi sa bestämt ifrån varje gång, vi blev arga om han inte slutade och vi försökte konsekvent visa hur han skulle göra istället. Vi satt också med i leken och hjälpte till och underlättade - han var inte så bra på att leka.
För det tredje - vi hjälpte honom att öva på att låna ut och få tillbaka saker, det verkade öka hans tillit till andra barn
För det fjärde - vi fokuserade på empati. Känslor. Stina Wirséns underbara böcker (vem är arg, vem blöder osv) var jättebra! Vad gör han? Hur känner han sig? Verkar han glad? Varför är han ledsen då? Vad tycker du att han ska göra?

Vi försökte också, så klart, att minimera situationer som vi visste ledde till bråk och slagsmål. Och vi införde obligatorisk lektid för föräldrarna, leka fokuserat en halvtimme varje dag, med lego eller annat roligt. För oss hjälpte det mycket att ge andra alternativ på vad man får göra om man är arg - skrika, slå på en kudde, springa in på rummet osv.

Nu är han fem och är åter i en fas när han gärna bankar på oss när han är arg, men mer kontrollerat och han slår inte andra barn. Det är ju provocerande eftersom det är mer medvetet, men ändå en trotsgrej som är rätt lätt att jobba på.