Heder åt alla ensamstående föräldrar!

Du hade säkerligen vant dig precis som vi andra.

Här och nu, i fallet Siri så verkar hon högst normal i alla fall om jag fråga min mamma som säger att jag var precis likadan i den åldern. Dessvärre .

Ett barn kan va normalt men familjen kan ändå behöva hjälp tillfälligt.

Ja egentligen, håller på att utbilda mig till svetsare, egentligen är det skiftgång 7-19
De med familj går dagtid 7-16
men eftersom den enda buss jag kan ta in för att hinna till 7 går 6.15 och barnens dagis öppnar 6.00 så fick jag börja en halvtimme senare.
Kan som inte lämna en 1åring och 3åring själva en kvart på dagisgården hehe
Tack o lov behöver de inte gå till 16.30 utan min mor brukar hämta dem 15.00 för att underlätta för dem.
Dock blir det en timme till efter sommaren.

Här och nu, tack för omtanken, men jag tror inte att vi behöver hjälp utifrån, vi behöver jobba på vårat tålamod och förståelse för 3-årstrotset.

18 år och har en lille på en månad som jag tar hand om helt själv, ibland kan någon vän komma över och göra mig sällskap och leka med honom lite så jag kan vara lite för mig själv. Tackar Gud att han inte skriker eller gråter ofta och att han sover om nätterna! Men det är ändå ett helt jobb, man får se det från den positiva sidan.. jag är aldrig ensam! Förstår inte hur ensamstående till barn med sömnproblem klarar vardagen! En bukett blommor till dem!

Jag kanske låter lite dum nu, men jag längtar tills mina föräldrar är tillbaka från sommarsemestern så dem kan ta honom några timmar i veckan.. saknar att ta ett bad!

Annars lär man sig klara vardagen, MAN MÅSTE lära sig. Men ja, jag tänker oftast "Åh varför kunde inte bara vårt förhållande funka så hade han kunnat ta honom en liten stund just nu!"

Man har inte så mycket mer att välja på... Finnas för dina barn eller överge dina barn.
I mitt fall var det självklart att finnas för dom. Speciellt då deras pappa valde motsattsen, att inte finnas för dom.
Så nu står jag själv med 4 barn i åldrarna 1, 2, 3 och 5. Här är alla ålders-trotser och syskonbråk man kan tänka sej nästan dygnet runt. Men oxå väldigt mycket kärlek. Jag och min lilla skara har kommit varann närmre efter brytet från deras pappa. Och vi har äntligen 8efter 3 månader) lyckats hämta oss och förstår nu att det är ju inte så farligt trots allt. Jag och mitt ex trodde vi skulle gå under tillsammans med första barnet. Men nu kan jag bara skratta åt mej själv när jag tänker på det. För jag klarar ju av att vara själv med 4 små. Men så har jag vuxit som person och i min mammaroll med. Och med det menar jag att man lär sej anpassa sej till sin situation.
Dock!! Så hade jag ju gärna tagit nån dag semester då å då för att ladda upp batterierna. Men går det inte för sej är det inte hela världen!!

Nej man har inte så mkt att välja på. Men jag tycker det är väldigt jobbigt endå.  Jag skulle nog vara en bättre mamma om man inte var ensam om allt o kunde få vila upp sig eller bara just stänga in sig ngn stanns o koppla bort när man inte orkar mer.

Jag har inget val än att fixa detta själv. Ensam och änka sedan 2008 med ett barn på 3 år.

Jag ser inte mig själv som nå mer märkvärdig eller "duktigare" än andra föräldrar som har varann att dela allt med... Hon är mitt ansvar, mitt liv och det är min plikt och skyldighet och givetvis mitt NÖJE att få ha en så underbar liten tjej!

Man anpassar sig även efter den mest jävliga situation. De som hävdar att de minsann ALDRIG skulle överleva eller fixa detta själva utan sina partners vet inte hur galet de resonerar. Ni skulle fixa det galant och knappast dö.

Klart det skulle vara fint att ha hennes pappa kvar, det finns (nästan) inget jag inte skulle göra för att få honom tillbaka men nu kommer det aldrig att hända. Jag får bita i det sura äpplet och ta mitt ansvar. Det är jag och hon och jag ska se till att hon får en mjuk och bra start i livet. Kanske råkar jag på hennes pappa i mitt nästa liv... vad vet jag?

Det är som med allt annat man provar på i början och tycker är svårt eller omöjligt. Jag är ofrivilligt ensamstående pappa med tre barn och det är klart att det är en omställning. Men barn är fantastiska och anpassar sig snabbt. Och låter man dom få lite förtroende och respekt så kan situatinen vändas till något väldigt positivt. I mina barns fall har de utvecklats mycket empatiskt och socialt. Visst finns det i grund och botten en saknad efter en mamma, men de är mer toleranta och hjälpsamma mot varandra och omgivningen nu än tidigare. Ett tips är att man FÅR visa sina känslor för barnen, De förstår så mycket mer än man tror. Du får vara ledsen, arg, glad och till och med kär....Bara man inte missbrukar förtroendet de har för dig. Kämpa på och njut av Era små skatter. De är beroende av Din kärlek och omsorg. Sök energin där du kan finna den. Kramar

Beror väl på hur man är som person själv.
Jag tycker det är enklare att vara ensamstående med två relativt små barn än när jag bodde med deras far.

Jag tycker dock synd om dem som lever i parförhållanden och inte kan klara sig själva.

man har inget val, man får sluta vara bitter och tänka på allt man kunde haft och försöka göra det bästa utav situationen, man måste....

jag brukar säga att det inte är barnen som är det jobbiga utan det runtomkring, bråk med karlar och vårdnadstvister, nu är även det över och karlarna är helt ute ur bilden av olika anledningar

helt ensam med 5 utan avlastning

Jag är själv med en 8 månaders. Funkar hur bra som helst :) Men kommer nån på besök så tackar man inte nej till lite avlastning! Värst va tre första månaderna, gjorde inget annat än bar och vaggade, men det gick det med :) Har fått barnpassning högst ett par timmar när jag varit tvungen att gå till tandläkaren eller dylikt.
Man klarar så mycket mer än man tror :)

Tack det värmer å höra :) för dom små liven klarar man allt! De är ju verkligen ngt värt å kämpa för, de är ju det finaste vi har :D jag tror man vänjer sig vid att ha vardagen så å att man inte har ngn annan å förlita sej på..

Tack det värmer å höra :) för dom små liven klarar man allt! De är ju verkligen ngt värt å kämpa för, de är ju det finaste vi har :D jag tror man vänjer sig vid att ha vardagen så å att man inte har ngn annan å förlita sej på..