Är det lika illa att inte kunna få syskon till sitt barn, som att inte kunna få några barn alls?

Men det finns aldrig någon 100% garanti för att man blir mamma i alla fall. Själv trodde jag inte jag skulle bli det, efter nästan 7 års barnlöshet och 4 misslyckade ivf-försök lyckades vi på det 5.e o näst sista försöket. Vi hade inte kunnat gå vidare med andra behandlingar då vi hade varit tvungna (som många tvingas till) att ta banklån och det hade inte fungerat. Då hade vi fått avstå. Våra försök var Landstingsfinansierade.
Och adoptionsköerna är väldigt långa och dessutom hade det tagit så lång tid så jag ansett vi varit för gamla så nej, alla har inte förmånen att bli mamma eller pappa, oavsett vilken hjälp man än får då ej alla lyckas. Och surrogatmammor växer nog inte på träd....

Jag och min man väntade över fem år på vår son och det var en oerhört jobbig väntan. Sorgen fanns där och växte sig större och större. MEN nu när vi återigen kämpar för ett barn till är sorgen pånyttväckt. Det är som om den bara legat och väntat. Jag är oerhört glad och tacksam över vår son, men denna enorma glädje spär på nått konstigt sätt på sorgen över att inte kanske inte kunna uppleva den igen... Vi vill så gärna att vår son ska få dela livet med ett syskon (våra egna syskon har betytt så mycket för oss båda) - och att inte kunna ge honom denna glädje är knäckande!

Röstade annat. Det är nog både ock det där. Visst, det är nog jobbigt att vara helt utan barn, men det kanske är lika jobbigt att inte kunna få ett syskon. Och om vi leker med tanken att första barnet gick lätt, eller kanske till och med är ett "hoppsan". Då antar man ju att andra barnet ska gå lika fort och då kanske man har höga förväntningar.

Däremot, om första barnet tog lååång tid på sig att bli till så kanske man inte "räknar" med ett barn på samma sätt. Även om man aldrig ska räkna med att man kan bli gravid.

Och vem är jag att svara på det egentligen? Mitt första barn är ett "hoppsan" och vi har ännu inte börjat försöka med nr 2.

Men både barnlöshet och sekundär barnlöshet (för visst heter det så när man inte kan få ett syskon?) är nog en sorg som är olika för olika personer. Så det är nog egentligen lika illa. Fast kanske inte :P

Eftersom jag längtat efter barn i närmare 7 år innan vi fick dottern vid vår 9:e ivf så tycker iaf jag att det var MYCKET VÄRRE än att längta efter syskon nu! Har gjort två syskonförsök med ivf och misslyckats, visst är det tungt, men det går inte att jämföra med sorgen varje misslyckande var innan vi fick dottern.

Jag svarade NEJ.

Vi kämpade i 4,5 år för att bli gravida med vår son som nu är 2 år. Det var ett HELVETE precis som Pimpinellan skriver tidigare i denna tråd. Graviditeten var en psykisk terror av olika medicinska orsaker men nu har vi vår son och är i himmelen, om jag ska dra metaforen ett steg ytterligare.

Vi önskar oss fler barn. Men vi har - under min graviditet med sonen -upptäckt långt fler svårigheter att få fler barn än vi kunde föreställa oss. Vi har ff svårt att bli med barn, manlig faktor. Men framförallt har jag svårt att "vara" gravid. Jag måste få ett cerklage inopererat och ligga till sängs 4 månader om jag skulle bli gravid igen för att barnet förhoppningsvis ska stanna i magen till åtminstone v 35. Men våra känslor inför dessa svårigheter kommer ALDRIG att kunna mäta sig med ångesten vi kände innan vi fick vår son. Aldrig!

Fick dottern efter 7 års längtan och det var nog värre än den längtan efter fler barn som jag haft under de snart 13 år som nu har gått sen hon föddes.
Under de 7 åren som gick innan vi fick henne  kunde jag inte tänka på annat än barnlösheten, men sen hade jag ju henne. Det är först nu då jag börjar bli för gammal för att kunna hoppas på att bli gravid igen som det tar lite ont i hjärtat nu som då när jag konstaterar att nu får jag börja längta efter barnbarn istället  

Vet inte om tråden är aktuell längre men jag skriver ändå, vi har glidit genom provrörsvärlden på en räkmacka. IVFnr 1 lyckades och blev dotter i oktober -08, FET nr 1 blev MA, FETnr 2 blev den dotter juli-10, jag vet inte om vi ska "göra" flera barn trots att vi har lyckats bli gravida varje gång, pressen och stressen över hela IVFsvängen vet jag inte om jag orkar med, Att "ta tag" i hela proceduren igen...

Att kämpa för syskon var inte alls lika jobbigt som att kämpa för nr 1, inte ens i närheten. Jag visste ju att vad som än händer så har jag alltid min dotter och om nått skulle hända henne *Gud förbjude* så har jag iallafall fått uppleva graviditet, förlossning, lite föräldraskap..

Men längtan och sorgen över att det kanske "bara" blir 2 finns fortfarande där och jag kommer att kalla mig för ofrivlligt syskonlös då jag innerst inne skulle vilja ha 2 barn till.

Speciellt när en syster har fått 5 barn på 6 år och planerar för nr 6...

Säkert värre att inte kunna få barn alls? Vad vet jag. Jag har ett barn. Men det har varit väldigt speciellt för han föddes sjuk så jag har alltid längtat efter att få en " lycklig" småbarnstid utan sjukhus, ångest och dödsfruktan. Dessutom har jag velat ge mitt barn en lekkamrtat, någon att dela vardagen med. Jag är själv ensambarn och har svurit på att inte utsätta ett barn för den ensamhet det inneburit för mig. Har nu väntat 14 år. Ännu inget syskon och ingen "lycklig" småbarnstid för mig. Men skam den som ger sig... ännu är jag inte i klimakteriet!!

För mig känns det inte alls farligt. Min första dotter är snart 2 år, vi vet att vi inte kan få fler genom samlag.. (gillar inte definitionen biologiska barn) När vi fick vårt första blev vi väldigt säkra på att vi ville ha fler.. Och genom adoption blir det förhoppningsvis möjligt. Och väntan blir inte lika lång då man har en alldeles underbar unge hemma!!!!

Jag vet inte egentligen och jag kan bara svara utifrån mig själv.

Men att ständigt få höra att det är SYND OM min dotter som inte har några syskon gör mig väldigt ledsen.
Att själv bära sorgen att inte kunna få några barn alls, då handlar det om en själv. Men när man sen har ett barn och inte kan ge det barnet ett syskon och omvärlden då drar in mitt barn i sorgen. Det är lågt och gör förbaskat ont. För mig är det värre att mitt enda älskade barn får lida och att veta att jag inte kan ge henne ett syskon, och att dessutom bli ständigt påmind om det.

Vi har försökt med syskon i över två år Och jag mår väldigt dåligt över det, nästintill deprimerad. Jag vill ge mitt barn minst ett syskon då jag är ensambarn själv. Men jag är såååå otroligt tacksam för att jag fått henne. Alternativet att inte ens fått henne är olidlig. Så summakardemumma så är det jättejobbigt med sekundär barnlöshet MEN jag tycker det skulle varit värre att inte fått nåt barn alls.

Precis så känns det med sekundär barnlöshet, bra beskrivet. Sorgen späs på av glädjen av att inte få uppleva detta igen!

Jag har inte läst kommentarerna utan bara TS.
Man kan inte svara istället för någon annan utan bara utgå hur det är för en själv.
För mig personligen var det värre att vara helt utan barn, viktigast var att få ett barn.
Vet om många andra som inte kände sig kompletta utan syskon och deras känslor får inte heller förringas. Samma sorg och längtan men efter syskon istället för första barnet.
Det finns inget rätt och fel här utan det är fråga om väldigt personliga känslor.

Har man haft svårt att bli gravid med första barnet så är det inte så troligt att svårigheten blir lika tung att bära om man ger sig in på att försöka sug på att få en tvåa. Däremot om första barnet blev till på bara något försök/misstag och man förväntar sig att tvåan kommer att bli lika lätt så är det något annat. Har man haft problem sedan tidigare har man i de flesta fall hunnit sörja av sig och behandla allt, vilket inte den som tidigare har haft det lätt har.

Jag får hellre ett barn än inga alls...