Rädd, nervös, men vet inte för vad? Att tappa kontrollen kanske? Vill veta dina erfarenheter av smärtlindring.

Jag hade bestämt mig för att ta EDA om jag blev väldigt trött men i övrigt försöka med akupunktur, TENS och lustgas. Jag är något av ett kontrollfreak och var lite orolig för att inte kunna släppa kontrollen under förlossningen.

Efter förlossningsförberedande kurs så hade jag klart för mig att det enda som var säkert var att det inte skulle bli som jag tänkt, och det var nog bra...

Jag fick pinvärkar, vilket innebar att jag hade ont även i värkpauserna men det hände inte så mycket. Efter 15 timmars regelbundna värkar, varav 4 timmar med konstant smärta och 4 timmar efter att vattnet gått var jag öppen 2 cm, helt slut och bad om EDA. Himmelriket!!! Jag minns inte så mycket av följande 15 timmar mer än att när jag behövde påfyllning blev jag en gång arg (utan att säga ngt) på BM för att hon gick på ett larm först och så kräktes jag en del. Sen gick hjärtljuden ner, bebis var stressad och det blev bråttom. Jag hade precis fått påfyllning på EDA så de drog på värkstimulerande droppet för fullt, sa åt mig att jag förmodligen inte skulle känna krystvärkarna utan lita på vad de sa åt mig, klocka sattes på bebis, BM tryckte på min mage och vrålade KRYSTA och efter två krystningar låg en pytteliten, trött och medtagen men helt perfekt, kille på min mage.

Jag tycker att jag hade en riktigt bra förlossning.

Jag tror att det är bra att fundera innan men sen ändå överlåta åt proffsen, dvs bm, att föreslå smärtlindring osv. Att inte låsa sig vid att man måste ha eller inte ha en viss sak.

Något jag varmt rekommenderar är profylaxkurs (finns som man kan köpa hemma osv om ni inte har tid att gå). På den kursen fick jag verkligen bra koll på hur en förlossning går till ,de olika faserna osv. Plus att min man fick oerhört bra hjälp i vad hans roll är, vad han kan göra för mig osv. Det gav mig en stor trygghet inför förlossningen. Men sen är man nervös, klart att man är det, det får man vara!

Annaloo, oj, ja  o ne, det blir nog inte som man tänkt sig, så på ett sätt vill jag inte har för mycket planer/önskemål heller.. 
Men som jag oxå precis skrivit i min födelseplan... att dom får gärna erbjuda mig annan smärtlindring om dom anser att jag nog behöver det.

Hade du några besvär efter EDA? Var du rörlig när du fått den eller blev det rygg/liggläge för din del?
Jag e orolig för att hamna i ryggläge och bli kvar där...  

Alexi, jag har gått en snabb info på mvc om just psykoprofylax, och tror att man kommer långt med bara avslappning och andning.
Barnmorskan där sa att man måste träna träna träna hemma innan det är dags.
Men än så länge känns det lite fjantigt att sitta här hemma o andas o flåsa på det viset..

Sambon och jag ska väl försöka oss på att gå igenom hur jag vill att han ska stötta mig när vi väl e på plats, så då får det bli hans uppgift o se till att jag andas :) 

Jag har fött 2 barn. Inför mitt första barn som föddes hösten 02 så var jag super nervös
för man visste inte hur allt skulle gå till, var såå nervös inför smärtan, att jag skulle tappa kontrollen, hur ont skulle det göra?, man visste ju ingenting. Att något skulle gå fel såklart.
Även sådana bagateller som att tänk om jag bajsar på mig så alla ser, att jag är super rakad
därnere, livrädd för och spy (jag har spyfobi).
Förlossningen med mitt 1:a barn tog väldigt lång tid. 36 h från att vattnet gick och 23,5 h med värkar. Det blev en väldigt jobbig förlossning.
När vi kom in till förlossningen vid 19 en kväll så var jag öppen 5 cm. Vid 21 kanske så fick jag eda och då stannade det ju av, sen fyllde de på eda hela tiden.
Så på morgonen när det kom en ny bm vägrade hon ge mig mera eda och sa att det inte fanns någon annan smärtlindring?!
Snacka om att jag hade ont och var trött och slut i hela kroppen. Vid 12.15 på dagen fick de hjälpa till med sugklocka och då kom vårt barn ut.
Jag förlorade mkt blod och fick blod efteråt, kunde bara ligga i 2 dagar efteråt.
Så det var en jobbig tid.

Med 2:a barnet var jag super nervös att förlossningen skulle bli lika jobbig som den 1:a. Var så nervös för smärtan igen, det där med och bajsa på sig sket jag i. De har ju sett allt möjligt och bryr sig ju inte om man gör det.
Med 2;a barnet gick förlossningen snabbt. 4 h på förlossningen så var vårt barn ute.
Jag klarade mig på bara lustgas!! Hade tens före, vet inte om den hjälpte så mycket. Badade också, men det hjälpte inget.
Vetekudden hjälpte mycket.

Nu funderar vi på barn nr.3 (om jag inte redan är gravid) och jag är ff nervös inför en ev till förlossning.
Lycka till, det är en häftig upplevelse!!! Jag tycker det är urhäftigt att jag har gått igenom 2 st!! Även om det var kämpigt så är jag stolt över mig själv nu.

Kram

att jag INTE är rakad därnere skulle det stå.

Såg att du frågade någon före om hon blev liggandes med eda. Det blev tyvärr jag. Jag
kunde bara ligga då. Kanske därför också som det stannade av.
Med mitt 2:a barn stod jag mkt upp över en gåstol och gungade lite på höfterna.

Sniffs, det var precis så en av tjejerna gjorde i filmen vi fick se på mvc igår.
Hon stod upp och gungade framo tillbaka med en sån där gå stol...
Det måste ju vara väldigt skönt och lindra smärtan när man kan rör på sig, hon använde även lust gas då.

ja man vet ju inte hur det kommer att sluta, så många timmar som m din första, eller bara 4h som m din andra..

Men jag tror precis som du säger, det är en häftig upplevelse o går inte att jämföra med något annat man varit med som. Och att man sen blir stolt över sig själv som klarat av det.

Det där med rakningen har jag oxå tänkt på..
Håller efter så gott jag kan, men väl på plats så tänker man nog säkert inte på det.. 

Fidelia: Jag blev inte liggande med EDAn, jag kunde gå runt litegrann, men jag var uppkopplad mot en maskin vilket begränsade rörligheten. Jag tror sladdarna var några meter långa
På profylaxen berättade den BM att vid hennes första förlossning så låg barnet och klämde på en nerv som gjorde att hon inte kunde stå, så det kan hända även utan bedövning

Jag hade grym förlossningsrädsla, speciellt att tappa kontrollen och att bajsa ner mig!
Men jag gick in med inställningen "Jag är beredd att testa nästintill allt"
Men allt gick så snabbt för mig så jag hann bara med lustgasen som jag i för sig aldrig fick till för jag andades totalt fel i den men klarade förlossningen galant iaf fastän man fick en unge på 4000 gr, 55 lång och 37 i huvudomfång!
Och jag struntade totalt i när jag låg där ifall jag bajsade ner mig eller inte, det är ju den muskeln du ska använda så det är inte konstigt att man gör det!

Jag förstår att du är nervös,det hör väl lixsom till . Det är ju endå ett barn du ska föda.

Angående smärtlindingen så var öppen,och prata med barnmorskorna, dom kommer hjälpa dig och ge dig många goda råd. Andas osv.

Man tvivlar så himla mycket på sig själv innan,och jag tvivlade på mig själv under förlossningen. Hur skulle JAG klara av det? Men vet du? När man ligger där så är man så himla stark!! Jag kände mig som världens starkaste och man trycker på för kund och fosterland. Och bajsa på sig bryr man sig inte ens om(oftast) man har så mkt annat att tänka på. jag har ingen aning om nånting hände;)

Angående min smärtlidring ville jag ha ALLT som fanns men när det väl satte igång så hann jag inte få nåt för hon kom på drygt 2 timmar!Det blir nog sällan som man tänk sig!

Det kommer gå jättejättebra!

Kung och fosterland ska det stå,svårt att skriva med bebis i armen;)

För mig fungerade profylaxandningen jättebra i början av förlossningen. Om du har tänkt dig det, så börja träna redan nu. Jag tränade varje dag från vecka 25 och framåt. På min dvd fanns det också krysttekniksövningar som var jättebra!

Jag kan också varmt rekommendera profylax! Min man tyckte det lät lite "flummigt" först när jag sa att jag ville gå en sån kurs, men vi tyckte båda att det var superbra. Egentligen hadlar det bara om kunskap och avslappning, det borde man ju kunna skaffa sig på annat sätt också tycker man, men för mig blev det ytterligare en styrka att känna att jag hade den där "metoden" i bakgrunden som gjorde att jag kunde lita på att det skulle funka.

Jag använde lustgas också i och för sig, tyckte det var ett bra komplement till andningen, men man kan ju förstås välja annat om man vill (tens, kvaddlar etc). Jag ville inte ha EDA och jag tror att jag klarade att hantera smärtan så pass bra för att jag genom andningen kunde vara så avslappnad hela tiden.

När det gäller kontrollbehovet så fattar jag uppriktigt inte vad man är rädd att tappa kontroll över? Jag kräktes en gång och kunde inte brytt min mindre just då. Jag kände bara plötsligt illamående och väste fram "måste spy!" och då kom nån med nåt som jag kunde kräkas i och så var det med det. 

Om man känner innan att "jag vill inte spy, jag vill inte spy", så bör man nog bearbeta det innan och lära sig acceptera att det kanske kommer att hända. För om man har såna där hang-ups så tror jag risken är större att man spänner sig och därmed får ondare.

Nu när andra barnet är på väg tänker jag mig att jag vill använda profylaxandning och lustgas igen, definitivt inte EDA. Det går kanske fortare den här gången så det är möjligt att det gör ondare, men jag hoppas och räknar med a tt klara av det. Det jobbigaste första gången var att jag blev så trött, inte att det gjorde ont. När det var dags att krysta orkade jag inte mer, ville bara sova. Sa på fullt allvar att "nej, jag orkar inte, ni får fixa det på annat sätt". Sen insåg jag ju att i det läget finns det liksom inget annat sätt så jag klappade mig hårt i ansiktet för att liksom väcka mig själv och så hade jag jättebra stöd av min man som pushade mig till max. Och sen efter ungefär en timmes krystande (ganska länge) så kom han äntligen!  

Jag var rädd att bajsa på mig första gången jag födde men jag vet faktiskt inte ens om det hände.! Man är så inne i värkarbetet, andningen och så totalt fokuserad på att lyssna på personalens instruktioner så man tappar allt runt om.
Jag har fött två barn och båda gånger har jag varit nervös innan. Första gången ville jag bara ha lustgas. Men det blev EDA, morfin, värktabletter och lusgas eftrsom värkarbetet drog ut på tiden och jag blev trött.

Man klarar så mycket mer än man tror. Jag trodde själva krystningen på slutet när barnet ska ut skulle vara svårast -göra ondast. Men i efterhand var det värkarbetet som var jobbigast. Med båda! Att vänta och inte kunna göra nåt liksom. När krystvärkarna sätter igång så kan man ju göra nåt och ta i själv för att skynda på förloppet liksom.

Lycka till! Det kommer gå utmärkt! Ät ordentligt innan du åker in och försök slappna av och följ värkarnas kurvor när dom börjar så kommer det att gå galant!

Tack för alla svar! Jag tror ju o hoppas att det kommer gå bra, som ni skriver, man klarar det, vi kvinnor är ju gjorda för detta!

Jenjen, kanske låter som en hangup ang kräkningar, men jag har den fobin och har haft sen jag var liten, så det är svårt att bara ignorera...
Jag får liksom panik så fort jag mår illa....
Men har jag överlevt magsjukor så överlever jag nog detta me :)

Tack för alla tips! 

Fidelia,
jag menar inte att du (el nån annan) bara "ska ignorera" kräkfobin, för det förstår jag inte går. En fobi är en fobi och man må tycka att det är larvigt eller konstigt, men finns den där så gör den. (Då tänker jag mig att det är annorlunda att ha en riktig fobi för nåt jämfört med att bara tycka att det är obehagligt.)

Det jag menar är att jag tror det är bättre att försöka få bukt med en sån fobi innan. Gör du inte det så kommer du säkert överleva din förlossning ändå, men det är ju bättre att komma till förlossningen och INTE vara orolig för att spy.

Så jag kan förstå om man har en verklig fobi, det måste vara jobbigt, men jag fattar ändå inte vad man är rädd för om man är rädd för att tappa kontrollen? Jag menar inte att vara nedlåtande på nåt sätt, jag fattar bara verkligen inte.

Ne inte lätt o fatta andras känslor alla gånger Alla är vi olika och känner olika...
Just det här med att tappa kontrollen...
Idag har jag väl ett ganska stort kontrollbehov av någon anledning...
Vet inte varför, någon fixidé typ..

Det som jag sen tänkte på ang förlossningen, att det kommer antagligen att bli så att jag själv inte kommer kunna fatta några "bra" beslut, utan måste överlåta denna kontroll till personalen där... Dvs jag kommer att tappa min kontroll, jag får inte bestämma längre hur jag vill ha det.
För det blir nog knappast som man har tänkt sig, önskeförlossning  

Tror och hoppas även att jag ska kunna lägga min fobi åt sidan, kommer säkerligen ha annat att tänka på. Men kommer det stunder då jag kommer må illa av smärta så kommer paniken... Men jag tänker inte så mycket på det innan, utan det är ju mest när illamåendet kommer som jag får panik...

Men som sagt, jag överlever nog :) 

Jag hade inställningen att inget går att bestämma i förväg, men jag ville undvika medicinsk smärtlindring i möjliga mån pga deras negativa effekter. Jag skrev ett brev och benämnde mest bara att de inte fick ge mig eller barnet något utan att först informera mig och få svar. Jag ville inte att de klampade navelsträngen innan jag godkänt och de fick inte ge mig livmodersammandragande etc efteråt. Jag var inte rädd.

Mitt värkarbete var långdraget (var på förlossningen i 1,5 dygn) men det hade jag räknat med. Det gick saaakta. Det som var jobbigt med värkarbetet var väl att värkarna var tunga i topparna. Det gjorde ont men inte svidande smärta utan som mensvärk fast värre. Jag hittade en rytm och det funkade. Mellan värkarna gör det ju inte ont. Värken satt i magen och bäckenet för mig.

Inför krystarbetet blev vi bortglömda och jag blev arg och orolig innan det ordnade upp sig. Vid det laget hade jag börjat knarka lustgas och jag skrek för att ag var arg på sköterskorna som inte kallade in ngn bm. I protest slutade jag ta frisk luft och andades bara lustgas = inte bra. Jag spände mig och slutade ansträga mig.

Pga att jag fick för lite syre (jag andades så mkt lustgas) kunde musklerna inte arbeta fullt och krystningarna gjorde inte tillräckligt med nytta. Det var en av orsakerna till att mitt krystarbete blev ganska långrdraget. Nästa gång kommer jag att tänka på att inte ge upp på det sättet. Dessutom upptäckte jag när de stängde av lstgasen och gav mig syre, att krystvärkarna gjorde ju faktiskt inte ens ont! Så varför ha lustgas? Det hade jag inte fattat. Så nästa gång - mindre eller ingen lustgas vid krystarbetet.

Nu vet jag vad jag är kapabel till, så nästa gång ska jag kämpa ännu mer. ;) Smärtan var inte dödlig, att spricka kändes knappt, att sys kändes inte. Det var inte så farligt egentligen.

Det är ju olika för alla men så var det för mig. Ang att inte kunna nå fram under förlossningen var jag också orolig för det pga att jag hade så många "krav". Men min bm var exremt noga med att alltid få kontakt med mig och att jag föstod. Och att lyssna. Min sambo sa vid ett tillfälle att jag sög i mig lustgas trots att jag inte hade ngn värk eligt ctg:n och då sa bm att "hon vet när hon ha en värk". ;) Ctg:n registrerar inte alltid 100%igt. Kändes skönt att han litade på mig, för då kunde jag också göra det.

Kan tillägga att jag provade akupunktur och lustgas som smärtlindring. Och det var jättebra. Nästa gång ska jag nog ha lite mindre lustgas dock. Så att jag kan kämpa på lite bättre. Det gick utan eda!