Funderingar om hur man ger sitt barn bra självkänsla

Nej, jag är övertygad om att det är föräldrarna som är nyckeln. Och häng inte upp dig för mycket på de rätta orden, utan det är attityden som är viktigast; hur ni ser på barnet.
Det börjar redan när hon är en baby. Hur många är det inte, som anser att om babyn har fått mat, blöjor och sömn så har den ingen rätt att gnälla eller gråta? De ser det som bortskämdhet eller att den vill jäklas med föräldrarna. I stället kan man välja att tro det bästa om sitt barn och se det som att babyn skriker av en - för den - rimlig anledning, fast man som förälder bara inte kan räkna ut vad det är.
Babyn vill äta varje timme. Då kan man antingen välja att se det som att babyn är jobbig och krävande, eller att den har en snabb matsmältning plus att den behöver snutta mycket för att känna närhet och trygghet.

Det här följer med hela tiden när barnet blir allt större; att man som förälder kan välja att se sitt barn ur en positiv synvinkel eller en negativ. Det tror jag är allra viktigast för självkänslan, eftersom man utstrålar olika känslor beroende på hur man ser på barnet, och det där känner barnet av ...

www.familjeliv.se/Forum-3-25/m6152848.html

Den trådstarten skrev jag för 5 år sedan, och den uttrycker ungefär hur jag menar ...

hm skrev ett svar men det försvann visst... 

hur som helst: tack för dina många bra tankar! Och visst har du rätt i att attityden är viktigast, jag tror dessutom att även små små barn kan känna av attityder och sinnesstämningar mycket bättre än vad man kanske tror.

Nu är ditt barn så litet än, men jag skriver upp några saker som jag tror är viktiga.

1. Be om ursäkt om du gjort fel och gör det helhjärtat
Till exempel "Förlåt att jag skrek åt dig förut när jag var arg. Det var dumt och onödigt gjort. Förlåt!." ...och absolut inte lägga till den där förklaringen som man gärna vill för att rättfärdiga sig själv och få barnet att förstå. "...men det var för att jag blev så arg på dig när du... för det får man inte göra... jada jada".

Så vill jag själv inte att min man tex ber om ursäkt. Då kan det kvitta. Och det enda man gör med sitt barn är att man lassar över skulden på det igen. Förlåt men det var faktiskt ditt eget fel. Och det är aldrig mitt barns fel om jag går över gränsen. Det är helt mitt ansvar. Oavsett vad han gjort.

En bra sak med detta är också att jag märker att mitt barn själv vill be om förlåtels om jag gör så här. Det har han ingen lust med om det där ...men det var för att... kommer.

2. Säg "Jag älskar dig" när du är ilsken som ett bi
För mig känns det bra att tala om för min unge att "Jag är jättearg på dig nu, men jag älskar dig lika mycket i alla fall, det ändrar sig aldrig. Det arga kommer att gå över, men just nu är jag sur och vill vara ifred." Eller något sådant.

Jag tror att det är viktigt för självkänslan att få höra de där orden även vid andra tillfällen än när man blir helt uppfylld av kärlek och ligger och gosar. Barn ska veta att kärleken finns hela tiden. Lite enligt "Älska mig mest när jag förtjänar det minst" principen.

3. Ta ansvar för dina egna gränser
Om barn ska lära sig att sätta gränser kring sig själva måste vi vuxna göra det. "Nu vill jag vara ifred en stund", "Jag vill äta i lugn och ro", "Jag vill faktiskt höra vad de säger på TV", "Jag vill inte att du kladdar med maten - det tycker jag inte är trevligt." De saker som är viktiga för dig ska du hålla på och det andra kan du strunta i. Då kommer ditt barn att lära sig att göra lika dant. Säga till om det som är viktigt och strunta i småtjafset.

4. Bekräfta barnets känslor - även de positiva
Jag tycker att det brukar vara lätt att bekräfta barns negativa känslor (vilket är jättebra förstås) men svårare med de positiva. Lika väl som att säga: "Jag ser att du är arg nu.", "Vännen, blev du ledsen!", "Oj, vad du är sur!"... kan man säga: "Vad glad du är idag!", "Jag märker att du har det mysigt nu.", "Jag älskar dig och jag märker att du älskar mig! Det gör mig glad.". Barn behöver få höra om de bra känslorna också!

En sak som jag brukade säga som en godnattritual till min unge redan när han var väldigt liten var ungefär: "Vet du vad som är bra? Att jag älskar dig och du älskar mig!", "Vet du vad som är bra? Att pappa älskar dig och du älskar pappa." osv med morfar och bästa kompisen och alla andra...  Det tycker han fortfarande är väldigt mysigt.

...och till sist
Ungar är små speglar av oss och våra beteenden. Det är väldigt lätt att glömma. Börjar jag och min man höja rösten när vi är arga gör vår unge det med... vi blir ännu argare och ännu skrikigare  - och ungen med förstås... Vi vuxna måste helt enkelt ta ansvar för stämningen. Lite som i första punkten - det går inte att ursäkta sig med "det var bara för att..."

Vuxna har ansvar. Det har inte barn.

tack banjomusik! så många bra tankar där också. Att kunna be om ursäkt tror jag också är jättejätteviktigt. Som barn tar man ju ofta på sig skulden annars - jag minns själv hur jag långt upp i skolåldern trodde på fullt allvar att alla vuxna alltid var kloka, goda och rättvisa - och om man kan be om ursäkt villkorslöst som förälder hjälper man barnet att inte ta på sig skulden för något det inte har ansvar för.

Jo min dotter är ju väldigt liten än och förstår inte orden - men som jag skrev ovan tror jag barn tidigt förstår sinnesstämningar och därmed delvis innebörden av det man säger. Plus att det ju inte skadar att börja med de goda vanorna redan från starten. Att säga t ex "förlåt att jag har haft så lite tålamod med dig idag, det är för att jag är trött och har sovit dåligt. Men jag älskar dig ändå" till sin bebis redan nu.

Det låter ju enkelt i teorin när man pratar om det såhär, men jag antar att det kan vara skitsvårt i verkligheten. Jag har ju som sagt inte kommit så långt i min livslånga föräldrautbildning än

TS, du har fått många bra tips. Så jag har bara ett till. Tyvärr är det nämligen så att föräldrar med låg självkänlsa trots goda intentioner lätt för över den på sina barn. Så jobba även hårt på din egen självkänsla och pappans med om det nu skulle behövas såklart
Jag skulle vilja råda dig att läsa "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul. Den kommer säkerligen lära dig lika mycket om dig själv som hur du kan samspela med ditt barn.

Jag tror inte att det spelar någon roll vad du säger utan hur du säger det.
Eftersom barn blir som sina föräldrar så råder jag dig att jobba stenhårt med dig själv. Var en bra förebild för ditt barn och resten kommer att lösa sig.

tack pralin - jag har redan läst boken du tipsar om, mycket tänkvärt i den tack också helene för din input!

huvudfrågan gällde ju egentligen hur mycket man måste involvera övriga familjen (far- och morföräldrar etc) i detta tänk. Har ni någon åsikt om det? 

Det där är känsligt. Jag har aldrig velat ge mig på att "uppfostra" mina föräldrar eller syskon till att behandla mina barn "rätt". Iofs har det inte heller varit nödvändigt, då mina föräldrar faktiskt lyckats se till att vi syskon fått en mycket stark självkänsla allihop. De borde ju liksom vara naturbegåvningar då, känns det som ...

Jag låter alla andra som umgås med min dotter bete sig så som dom känner för att göra, tycker nog lite att folk är olika och det får hon lära sig men... om någon gör något jag reagerar över kan jag helt klart säga till - det är ändå mitt barn det handlar om.

Jag tror som Kutiom att det bara är bra att möta många människor som gör på olika sätt. Så länge det är respektfullt bryr jag mig inte alls om det. Möjligen kan jag tipsa om att "det brukar fungera bättre om jag gör/säger så här" - med tillägget att det som fungerar för mig förstås inte behöver fungera för andra.

Dessutom är det nog viktigt att inte skapa situationer där någon behandlar ett barn annorlunda - vilket kan bli risken om man propsar på ett visst förhållningssätt. Även om man själv försöker undvika att säga att ett barn är "duktigt" tex blir det ju konstigt om farmor säger det till alla kusiner men inte till ditt barn. Mycket bättre att lära sig att "så säger farmor, och det gör hon till alla"... Som barn är man ju väldigt känslig för att bli särbehandlad. Det tror jag är mycket värre än att människor gör olika.

Sedan råkar ju barn förstås ut för orättvisor ändå och då gäller det väl att prata om det och visa att man som vuxen ser och förstår orättvisan och inte släta över den (men inte nödvändigtvis försöka ställa den till rätta heller - livet är ju inte alltid så rättvist).

mycket tänkvärda saker ni skriver! Ja det är ju känsligt att "uppfostra" folk omkring sig, det är ju ganska respektlöst i sig på ett sätt, så ska man göra det ska man nog ha ordentligt på fötterna. Konsekvensen som du banjomusik skriver om, att barnet blir särbehandlat (och förmodligen känner av det) är ju definitivt inget att sträva efter men är säkert en stor risk om man propsar för mycket på att ens barn ska behandlas på ett specifikt sätt. 

Nä det blir nog inget av att insistera på att far- och morföräldrar ska göra på ett visst sätt. Däremot kan man ju utan problem diskutera mer allmänt, t ex säga "jag försöker att inte berömma henne slentrianmässigt när hon inte bett om att bli bedömd" och så kan man säkert ha en givande diskussion kring ämnet utan att bestämma hur vuxna människor ska uppföra sig. Som lövet2 sa har ju de uppfostrat mig eller min man, och eftersom det inte blev alldeles tokigt så har de ju förmodligen själva många bra tankar kring barnuppfostran.

Det där är ju så roligt att höra eftersom samma föräldrar oftast får helt olika fungerande barn...

Mina barn är inte ett dugg som jag. De är befriade från all blyghet, snackar med vemsomhelst de ser ute och tycker de själva är bäst i stan och mest intressanta i alla väder. Jag var tvärtom. Tog mig en månad att våga prata med någon när jag var barn. Inte vet jag varför heller. Känns som de bara föddes såna.

Vilken bra tråd! Ang.det här med att be andra om "hjälp" med att bemöta/tala till barnet som man som förälder önskar så tror jag också det är svårt + att det är nyttigt för barn att de får se att människor är olika och behandlar dem olika men att man som förälder bekräftar barnet i sitt eget värde. Då tänker jag också att man alltid måste vara "lojal" mot sitt barn och försvara det när det behövs. Exempelvis gillar min lilla kille för tillfället hårspännen och klänning!! Tror inte att detta har något med hans sexuella läggning att göra och om så vore så är det helt OK med mig. Men morfar (som är pojkens absolut största favorit utanför familjen) måste alltid vara ironisk och fälla smått elaka kommentarer över detta! Det tycker jag är lite hemskt som gärna vill ge sonen möjlighet att testa olika roller och vägar fritt... Så då brukar jag ganska högljutt försvara och säga vid andra tillfällen när inte morfar är med att han är fin o.s.v.... Vet inte hur rätt eller fel jag agerar vid dessa situationer men det gör mig lite ont när de uppstår...

Kloka ord. Jag "uppfostrar" inte andra vuxna, men om någon säger något riktigt hårresande så brukar jag göra en markering att jag inte håller med, för mitt barns skull.
Alternativt säga till barnet efteråt att "det var lite knasigt sagt tycker jag, man gillar väl vilka färger man vill!"  (apråpå en granne som förfasade sig över en annan granne som lät sin pojke ha en rosa tröja.)
Vet inte som det är rätt, men säger också till mitt barn att man inte alltid ska försöka lära andra saker jämt, man tycker olika...

Bling: usch vad tråkigt med morfars attityd! Bra att du säger ifrån där tycker jag, en av mina "käpphästar" är just att barn ska få ha alla olika färger, mönster etc på sig och inte begränsas av sitt kön. Men jag tror också som du och don Q att det är rätt väg att gå att inte uppfostra andra vuxna, men däremot markera vad man själv tycker (speciellt viktigt såklart om någon beter sig på ett sätt som är kränkande mot barnet).

ja det har kommit många visa tankar här i tråden! Återstår bara att se hur lätt/svårt det blir att tillämpa i praktiken