Min dotter ska tillbringa halv sommaren med sin pappa (uppdelat på tre perioder). Mycket bra för henne, jag tror hon kommer att få det roligt. MEN jag går här och skrotar, kan inte göra nåt utan att oroa mig för henne, tänka på henne, sakna henne...Jag vet innerst inne att jag behöver egentid och vila, men jag kan inte koppla av och önskar bara att dottern ska komma hem. Hur gör man?!
TACK TACK, för era kloka ord. Är inne på andra, tror det eller ej, året som separerad, för det mesta ensamstående mamma. Jag vet så väl att jag behöver egen tid, att jag måste vara mer än "bara" mamma, men - som sagt - det är svårt. Saknaden finns där alltid, precis som ni skriver.
Jag känner mig aldrig hel utan barnen.
Ibland när dem bråkar och jag blir trött kan jag känna att det blir gott när pappa hämtar dem. Så fort dem åkt och jag stänger dörren och känner ensamheten VÄLLER ÅNGESTEN UPP!
Det är så hemskt, men men det kanske blir bättre..
Inget jätte positivt inlägg, men ville bara säga att du är inte ensam om att känna så..
usch ja. vi har också delat upp sommaren. visserligen har jag fler veckor.
jag har precis flugit till Sverige med sonen och på lördag kommer hans pappa för att ta med sonen till sitt land far far away. Redan nu har jag börjat tänka på att snart kommer jag att vara utan honom, måste njuta, njuta, sova middag ihop. baka kakor, kramas, cykla och plocka vinbär i fina svenska sommaren ... det är ju inte klokt - stressa upp mig om att snart kommer jag få ångest av saknaden. borde ju bara njuta av nuet, inte sakna honom innan hans ens har åkt!
är första sommaren som separerad mamma så det kanske påverkar extra - alla smultronställen jag och sonen är på nu har vi haft familjestunder på tidigare.
nu är det sommarprat och kaffe, sonen påtar i morföräldrarnas trädgård med en sked. livet inte så dumt ändå, bara man försöker ta tillvara på de små lyckliga stunderna. antar att det kommer några sådana under semesterveckorna som man inte har barnen. kanske sommarprat och kaffe är härligt då också. vad vet jag?
Jag är precis som du, "Sten", har svårt att njuta av nuet...oroar mig för allt som komma ska och framför allt tiden då jag ska vara utan dottern... Samtidigt vet jag att det på ett sätt är en "lyx" att få ta hand om bara sig själv ett tag...Det längtar ju många efter, det förstår jag helt... Nåja, man blir väl aldrig nöjd.
Nu åker barnen till sin pappa om 8 timmar. Jag har redan ont imagen.
så fort dem har åkt väller känslorna av mitt misslyckande upp....
Oregano: Min dotter åkte igår morse...igår blev en dålig dag för mig...men idag känns det ok, särskilt efter det att dottern ringde och berättade hur roligt hon har det. Men det är tufft, absolut. Min dotter blir borta 10 dagar denna gång... Håll ut och gör det bästa av situationen. Igår föll tårarna men idag känner jag mig starkare!
Ja, jag är glad för att hon hör av sig. Så har det inte alltid varit och jag vet att det inte är så för alla tyvärr.
Oregano, precis så tänkte jag igår. Jag åker, även om det är 30 mil, för att krama henne god natt. Tror det är helt normala känslor och tankar. Svårt att hålla isär sina egna behov från barnets/barnens, tycker jag.
Alla ni som inte kan njuta av er egentid:
Tänk på att man måste lära sig att vara själv. Det är inget som kommer av sig själv, bara för att det känns skönt att tänka på när barnen är bråkiga.
Var inte så hårda mot er själva. Acceptera att ni får ångest över att vara ifrån era barn. Ångesten betyder inte att det är fel att vara ensam. Det betyder bara att ni sätts i en situation som ni är ovana vid. När allt känns ovant kan man bli rädd. När man blir rädd så kommer ångesten.
Det gäller alltså att vänja sig och det kan ta tid. Försök bara att vara snälla mot varandra och sakta lära känna varandra.
Lycka till!
@fiaimalmö: Kloka ord, tack!